• Huvudmeny

4 juni 2019

Nycklar på bordet

I Sverige har nog de allra flesta hört talas om att det betyder otur att lägga nycklarna på bordet. Fredrik Skott berättar om en vardagsmagisk föreställning med rötter långt tillbaka i tiden.

I Sverige har nog de allra flesta hört talas om att det betyder otur att lägga nycklarna på bordet. Det lyfts också ofta fram av media som exempel på modernt skrock. Internationellt sett betraktas det dessutom som något typiskt svenskt. Följaktligen finns inte heller några uppgifter om nycklar på bordet i vare sig danska eller norska böcker om vardagsmagi. En sökning på ”keys on the table” på internet ger också framför allt svenska träffar. Söker man däremot på ”ключи на столе” hittar man otaliga ryska och vitryskawebbplatser där det farliga med att lägga nycklarna på bordet beskrivs.

Förutom i Sverige tycks föreställningarna alltså även finnas i Östeuropa. Hur gammal är då föreställningen? Och varifrån kommer den? Nycklar har varit en känd och tydlig symbol i tusentals år. Till exempel berättas i Bibeln hur Jesus lämnade himmelrikets nycklar till Petrus, en handling med starkt symbolvärde. Fortfarande är också Petrus korslagda nycklar symbolen för den katolska kyrkan. I det medeltida Sverige var nycklarna dessutom en viktig rättslig symbol. Nyckelbäraren var ansvarig för den byggnad dit de hörde. I flera landskapslagar fastslås att om tjuvgods hittades i låsta hus så var den som bar nycklarna ansvarig. Till exempel fastslogs på 1200- talet i Yngre Västgötalagen att om stöldgods påträffades i de låsta skrin eller kistor, som husfrun hade nycklarna till, skulle hon anses som tjuven. Löstes hon inte med böter av mannen skulle hon enligt lagtexten föras till tinget och där mista både hud och öron.

Förutom den uppenbara risken för inbrott var sannolikt också träta, osämja och bannor konkreta exempel på vad som kunde vänta inom familjen om nycklarna lämnades kvar på bordet

Allra störst symbolvärde hade dock nycklarna i vardagslivet. Nyckelknippan var hustruns, den bars synligt och visade att hemmet var hennes ansvarsområde, att hon var aktad och betrodd. Även i praktiken innebar bärandet av husets nycklar ett enormt ansvar. Då det inte fanns något banksystem i modern mening förvarades i regel alla eventuella besparingar i hemmet. Till och med bland den fattigare delen av befolkningen kunde ett eventuellt överskott omsättas i silverskedar. Alla värdesaker förvarades bakom lås i förrådsrum, kistor och skåp. Att ansvara för nycklarna innebar i praktiken alltså ett ansvar för hemmets samlade besparingar. Kort sagt var det av största vikt att hålla ordning på nyckelknippan.

Sambanden mellan nyckeln som rättslig symbol, hustruns ansvar och vardagsmagin framgår tydligt av äldre berättelser. Ofta sägs nycklar på bordet resultera i träta, förargelse och bannor. Till exempel antecknade prosten Johan J. Törner i Samling af Widskeppelser från 1700-talet: ”På bordet må man ej lägga någon nyckel. Då blir osämja mellan husbondefolket.” I början av århundradet därpå konstaterade Leonhard Rääf: ”Nycklar bör man icke låta ligga på bordet; därav bliver träta i huset. Det säges att om nycklar ligga på bordet och barn i elden, böra de förra först borttagas.” Ibland hävdas uttryckligen att förbudet inte gäller alla nycklar. Bland annat sägs i en finlandssvensk folkminnesuppteckning från 1878: ”Läggandet av t.ex. en kammarnyckel på ett bord har ännu aldrig stört lyckan inom någon familj; det är endast sådana, som höra till matskåp, visthus, källare och dylika lokaliteter, som medföra olycka.”

Mycket tyder på att föreställningen har sin grund i det förindustriella Norden, både i ansvaret det innebar att bära husets nycklar och de katastrofala följderna bortslarvade eller stulna nycklar kunde få för familjen. Förutom den uppenbara risken för inbrott var sannolikt också träta, osämja och bannor konkreta exempel på vad som kunde vänta inom familjen om nycklarna lämnades kvar på bordet istället för att vara under ständig uppsikt, allra helst fastsatta i hustruns gördel.

/Fredrik Skott

Lästips!

Vid Institutet för språk och folkminnen pågick mellan 2015 och 2017 dokumentations-och forskningsprojektet Vardagsmagi. Inom projektet undersöktes ett antal vardagsmagiska föreställningar och praktiker som kreativa uttryck, som redskap för att formulera, kommunicera, jämföra och ifrågasätta värderingar. Den här artikeln bygger delvis på berättelser som samlades in inom projektet men också på Finlands svenska folkdiktning (1952) samt på Törners (1946) och Rääfs (1957) tryckta samlingar. Lizzie Carlsson (1942 & 1964) har tidigare skrivit om nyckeln som symbol.

Lästips!

Rig – Kulturhistorisk tidskrift 2-3/2015: A-brunnar och K-brunnarPDF (pdf, 2.1 MB)

Folk Belief and Traditions of the Supernatural (ed. T. Kuusela & G. Maiello, 2016): Folklore of Manhole Covers: Fears, Hopes and Everyday Magic in Contemporary SwedenPDF (pdf, 2.2 MB)

Tidsskrift for kulturforskning 1/2016: ’Smurf, Smurf, Gammelsmurf – du är skyldig mig en läsk’: Om vardagsmagi, kollektiva förhoppningar och individuella önskemålPDF (pdf, 289.8 kB)

Uppdaterad 18 juni 2019

Om skribenten

Fredrik Skott är docent i nordisk folkloristik och verksam vid Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg. Vardagsmagiska föreställningar och praktiker är ett av hans forskningsområden.