• Huvudmeny

5 juli 2019

Personnummer – bättre än namn?

I vissa sammanhang är namnet inte tillräckligt som presentation. I kontakten med exempelvis myndigheter och kundklubbar behövs något mer exakt och unikt. Språkforskaren Susanna Karlsson tittar närmare på personnumrets viktiga roll i det svenska samhället.

De flesta av oss måste någon gång ringa till en myndighet för att tala om vår skatt, vår sjukskrivning, våra studielån eller liknande. För att visa den vi talar med på myndigheten vem vi är presenterar vi oss. Vissa presenterar sig genom att hälsa och säga sitt namn, andra hoppar helt över sådana artighetskonventioner. Namnet är nämligen inte unikt identifierande. Det finns många som delar namn. För att en handläggare ska kunna veta vems skatteåterbäring eller studiemedelsskuld samtalet gäller behövs något exaktare. Personnumret.

Lyssnar man på samtal till myndigheter märker man snabbt att såväl den som ringer som den som arbetar på myndigheten behandlar det som helt självklart att personnumret måste nämnas. Många samhällsinrättningar uppmanar den som ringer att uppge personnumret med hjälp av telefonens knappsats redan innan samtalet ens har kopplats till en person. Sjukvårdsupplysningen, vårdcentraler och Centrala studiestödsnämnden är några sådana verksamheter.

Att lättvindigt rabbla upp en sifferkombination som kan ge tillgång till nästan all information om en människa vore otänkbart i de flesta delar av världen

Tidigare än så kan man knappast uppge personnumret, men samtalsdeltagarna visar också att det är viktigt att den som ringer blir identifierad tidigt. Det är inte bara det att en del använder personnumret för att presentera sig. Det är också så att den som svarar kan ställa en mycket direkt fråga: ”personnummer?” utan att någon av deltagarna behandlar det som någonting uppseendeväckande. Hur viktigt personnumret är märks på att samtalen inte kommer vidare in på ärendet förrän handläggaren säkert vet vem hen talar med.

Personnumrets föregångare födelsenumret infördes 1947 som ett sätt för staten att kunna hålla ordning på medborgarna. De tidigaste förslagen om att var och en skulle få en sifferserie som skulle vara helt unik och identifierande kom redan på 1930-talet. Tidigare hade all folkbokföring skötts av kyrkan. Nu skulle i stället medborgarna ha ett nummer som skulle vara detsamma oavsett vilken myndighet de hade att göra med. Det var folkhemstidens omfattande inflyttningar från land till stad och de ökande sociala rättigheterna och skyldigheterna som gjorde att det behövdes en teknologi som lätt och snabbt kunde följa med personen. Numera är personnumret en självklarhet för den som bor i Sverige: barn lär sig sitt personnummer vid ung ålder och den som saknar personnummer är inte en juridisk person.

Den som är van vid det svenska samhället är välbekant med den tysta teknologi som personnumret är och vet att den används i alla sammanhang där en person behöver identifiera sig. I första hand gentemot staten, men också i andra sammanhang som på banken, i bokklubbar och för att samla bonuspoäng i butiker. Många tvekar
inte att rabbla upp personnumret för att ett köp ska kunna registreras i butikens bonusprogram. Men personnummer finns inte överallt, och där det finns är det inte lika långt genomfört som i Sverige.

Att lättvindigt, inom hörhåll för främmande människor, rabbla upp en sifferkombination som kan ge tillgång till nästan all information om en människa vore otänkbart i de flesta delar av världen. Men de generationer svenskar som är födda in i det här sättet att hålla koll på medborgarna tycker inte att det är märkligt. Det är sånt vi bara gör.

/Susanna Karlsson

Lästips!

Den forskning som den här texten baseras på har bedrivits inom projektet Samtalspraktiker i service och myndighetsutövning. En studie av hur Centrala studiestödsnämndens myndighetsuppdrag hanteras i telefonsamtal mellan handläggare och låntagare. Inom projektet studerades telefonsamtal där privatpersoner
ringde till Centrala studiestödsnämnden för att prata om sina studielån.

Den som vill veta mer om hur det går till att ringa till en myndighet kan läsa artikeln Transfer of telephone conversations as a transition between call-takerslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster av Susanna Karlsson (2016). Den som vill läsa om personnumrets historia i Sverige rekommenderas Alexander Paulssons kapitel The welfare state that wanted to keep track of its citizens. Personal identity numbers as administrative technology, som ingår i boken Modernizing the public sector. The Scandinavian way från 2017 (red. Lapsley & Knutsson).

Uppdaterad 05 juli 2019