• Huvudmeny

14 augusti 2019

Att återanvända ortnamn

Hur kommer det sig att vi har ortnamn som Paris, Betlehem och Jeriko på Sverigekartan? Namnforskaren Kristina Neumüller tittar närmare på det här med uppkallelsenamn.

Skyltar på Gotska Sandön.

Ni har kanske varit med om det själva. Plötsligt när man reser runt bland torp och gårdar på svenska landsbygden så visar en vägskylt att man i själva verket är i närheten av Paris eller Hamburg, eller kanske till och med Jeriko eller Betlehem. Hur har nu detta gått till? Jo, det hänger ihop med hur vi människor bär oss åt när vi skapar nya ortnamn. Vi bär nämligen alla med oss ett förråd av namn, ett så kallat onomastikon. Detta namnförråd är unikt för varje individ och präglas av de miljöer vi vistas i och av de erfarenheter vi gör under livets gång. När vi någon gång behöver namnge en plats så utgår vi från de namn vi känner till och från de känslor och associationer som dessa namn väcker.

Många av våra gamla ortnamn har bildats genom att människor har velat beskriva en plats och de har då ofta återanvänt delar från ortnamn de redan känner till. På så vis har ortnamnselement som -ryd, -sta(d), -inge och -torp kunnat bli mycket vanliga, i vissa fall inom begränsade geografiska områden, i vissa fall i nästan hela landet.

Torpet Rom har blivit uppkallat efter den stora, mytomspunna staden Rom. Och det säger sig självt att det inte är fråga om ett namn som beskriver platsen eller bebyggelsen.

Men, det går också att återanvända existerande namn i sin helhet, och det är detta som gör att vi bland namn som Överby, Kumla och Grindtorp kan hitta ett namn som Rom. Denna typ av namn kallas för uppkallelsenamn: torpet Rom har blivit uppkallat efter den stora, mytomspunna staden Rom. Och det säger sig självt att det i det här fallet inte är fråga om ett namn som beskriver platsen eller bebyggelsen, utan den här typen av namn är ofta valda utifrån de associationer och känslor som de väcker.

Uppkallelsenamn kan dock även utgå från att en viss plats påminner om en annan plats, som när en hög åkerbacke blir kallad Alperna. Ibland kan likheten vara av ett lite lösare slag, som när en köldpinad, avlägset belägen åker får namnet Sibirien. Vissa uppkallelsenamn kan bli så populära att de utvecklas till riktiga modenamn. Det är på detta vis som ett namn som Rosendal har kunnat få så stor spridning i landet. Rosendal började bli populärt redan under medeltiden och har sin bakgrund i det tyska klosternamnet Rosenthal.

Det finns också exempel på mindre spontana sätt att använda uppkallelsenamn, som när en godsägare i 1800-talets Östergötland bestämde sig för att namnge alla de nyanlagda torpen efter berömda slagfält: Lützen, Narva, Svensksund, Waterloo

Annars är det nog just i den spontana namngivningen som många uppkallelsenamn har sin upprinnelse. När man snabbt vill namnge en plats så är det smidigt att fiska upp ett välbekant namn ur sitt onomastikon. Och det behöver förstås inte vara ett namn på en avlägsen storstad som man använder sig av, utan det kan lika gärna vara namn som ligger oss själva betydligt närmare. Känner man till en lång, rak skogsväg som kallas Raka linan, så kan det ligga nära till hands att återanvända detta namn när man senare blir bekant med en lång, rak väg i en annan skog.

/Kristina Neumüller

Lästips!

För den som vill läsa mer om uppkallelsenamn, namngivning och onomastikon rekommenderas Stefan Brinks artikel Transferred Names and Analogy in Name-formationlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster i The Oxford handbook of names and naming (2016). Vill man veta mer om just uppkallelse efter utomsvenska förebilder finns en bra sammanfattning i Mats Wahlbergs artikel Landskrona, Jeriko och Korealänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster från 2007.

Uppdaterad 20 augusti 2019