• Huvudmeny

Dags för ett bredare perspektiv på minoritetspolitiken

Vid årsskiftet gjordes ändringar i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Ändringarna är tänkt att skärpa myndigheternas ansvar för de nationella minoritetsspråken. Men varför behövdes ändringarna och kommer de att ha någon praktisk betydelse för minoriteterna och minoritetsspråken?

Den 1 januari 2019 ändrades lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (SFS 2009:274) för att stärka de nationella minoriteternas språkliga och kulturella rättigheter. Kommuner är nu skyldiga att upprätta minoritetspolitiska handlingsplaner. De måste också aktivt informera den som ansöker om äldreomsorg eller förskoleplats om rätten att få personal som talar finska, meänkieli eller samiska. Samma rättighet gäller jiddisch och romska, om det finns personal som talar språken. Tidigare var lagen mer luddig på den här punkten.

En annan förändring är att dessa rättigheter till barn- och äldreomsorg flyttats från minoritetslagen till skollagen respektive socialtjänstlagen, med bara en hänvisning kvar i minoritetslagen. Förhoppningen är att rättigheterna därmed ska bli integrerade i myndigheternas och kommunernas löpande arbete.

Syftet med lagändringarna är att skärpa kraven på myndigheterna, eftersom uppföljningen av de minoritetspolitiska insatserna visat att utvecklingen, sedan minoritetslagen trädde i kraft 2010, går för sakta. Talare av jiddisch och romska, som inte har några förvaltningsområden (geografiska områden där talare av finska, meänkieli och samiska har särskilt starka rättigheter), har haft liten nytta av minoritetslagen. Och få initiativ för att stärka minoriteternas rättigheter har tagits av kommuner utanför förvaltningsområdena.

Hissad grön flagga med vit text på finska: "Tervetuloa Uumajaan" (Välkommen till Umeå).

Umeå är en av 66 kommuner i det finska förvaltningsområdet (i det samiska ingår 25 kommuner och i det meänkieliska 8). Med den nya lagen måste även kommuner utanför förvaltningsområdena upprätta minoritetspolitiska handlingsplaner. Foto: Peter Steggo/Umeå kommun

Bäst har utvecklingen varit i de kommuner och regioner som ligger inom förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska. Dessa myndigheter, kommuner och regioner har fått särskilda statsbidrag för sina åtgärder, och har också varit skyldiga att årligen redovisa hur pengarna använts.

Nu när den ”nya” lagtexten är på plats kan man konstatera att förändringarna i minoritetslagen inte innebär någon omsvängning av minoritetspolitiken, utan snarare ännu ett steg i ungefär samma riktning. Det hade kanske inte varit rimligt att förvänta sig att minoritetspolitiken efter utredningarna skulle stöpas i helt ny form. Vissa delar av den minoritetsreform som sjösattes 2010 har varit framgångsrik. Modellen med förvaltningsområden har överlag fungerat väl, konstaterade den utredning som föregick årets lagändring. De kommuner, regioner och myndigheter som får statsbidrag kan visa upp ett minoritetspolitiskt engagemang. Men också i förvaltingsområdena har utvecklingstakten saktat av de senaste åren.

Det kan vara nyttigt att ta ett steg tillbaka och se de minoritetspolitiska satsningarna från ett lite bredare perspektiv. Varför satsar vi på en viss åtgärd men inte en annan? Vad är det som styr satsningarna, och hur ska vi rusta minoritetspolitiken för framtiden? Kanske är det, i skuggan av utredningar och lagändringar, dags att ta fram och titta på de lite mer långsiktiga frågorna nu.

/Jennie Spetz

Uppdaterad 15 mars 2019

Om skribenten

Jennie Spetz är språkpolitisk utredare på Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen.