• Huvudmeny

Ett vägval för minoritetspolitiken

Språkstadgan har satt, om än lite trögstartad, fart på den svenska minoritetspolitiken. Att Sverige ratificerade stadgan och nu ska göra sitt bästa för att efterleva den är en självklarhet. Men att fylla i åtgärder under stadgans olika rubriker kan också ha nackdelar.

Den svenska minoritetspolitiken är i stort sett utformad efter den europeiska språkstadgan som Sverige ratificerade i slutet av 1990-talet. Stadgan är i sig formulerad utifrån förhållanden som förväntas råda för minoriteterna i Europas länder. Det innebär att ett språkpolitiskt raster läggs över samtliga länder, med sina sinsemellan olika språksamhällen och språkpolitiska förhållanden, på gott och ont.

Ett gemensamt europeiskt mätverktyg för utvecklingen av minoriteters språkliga rättigheter är en betydelsefull del av en gemensam europeisk minoritetsspråkspolitik. Europarådets uppföljning kan bidra med en värdefull internationell blick på den svenska minoritetspolitiken. En nackdel skulle dock kunna vara att den svenska minoritetspolitiken låser sig för mycket vid åtgärder som inte i alla sammanhang är anpassade efter de svenska minoritetsspråkens omständigheter.

Den europeiska språkstadgan är indelad i en mängd specifika åtaganden inom olika samhällsområden som medier, utbildning, rättsväsende och så vidare. Den svenska regeringens återrapportering bygger alltså på en redogörelse av vilka initiativ som tagits under var och en av dessa punkter. En positiv rapportering kan till exempel innehålla uppgifter om ökade antal sändningstimmar på minoritetsspråk i radio och tv, fler kommuner med språkkunnig personal eller bestå av mer kvalitativa beskrivningar. Är redovisning av detta slag ett mått för språkens livkraftighet? Ja, det kan det absolut vara. Men det är knappast ett säkert mått.

Föreläsningssal med blandade åhörare.

Ska minritetsspråken överleva behövs en infrastruktur, språkbanker och utbildningsvägar som går hela vägen från förskola till universitet.

Mer arbete behövs för att stärka minoritetsspråken

Det är inte utan viss möda Sverige klarar att leva upp till en del av stadgans åtaganden. I vissa fall beror det på att minoritetsspråken inte har den etablerade regionala ställning som minoritetsspråken i andra europeiska länder har (självklart inte alla). Att det ska finnas jurister som kan samiska och meänkieli förutsätter att språken använts som förvaltningsspråk eller åtminstone i de flesta samhällsdomäner. Så är inte fallet för minoritetsspråken i Sverige, möjligen med undantag för finska. Genom terminologiskt, lexikalt och annat språkvårdande arbete är utvecklingen på väg att vända. Men fortfarande är flera minoritetsspråk inte helt standardiserade.

Det europeiska uppföljningsverktyget kan därför i vissa fall bli för trubbigt och inte korrespondera så väl till det svenska språksamhället. Det kan man heller inte alltid kräva när det gäller internationella överenskommelser– de knyts samman av sina minsta gemensamma nämnare.

Men för de nationella minoritetsspråkens framtid kan det vara bra att ha i åtanke att värdemätaren på den svenska minoritetspolitiken inte måste vara detsamma som rapporteringen till Europarådet. Det är fullt möjligt att fylla en sådan redovisning med ”tomma siffor”. Det går att öka antalet sändningstimmar på meänkieli i radio och tv samtidigt som möjligheterna för språkets livaktighet sjunker. Det betyder inte att det är vad som sker i dagsläget, men en sådan utveckling bör vi vara uppmärksamma på.

Språklig infrastruktur en nyckelfråga

Vi behöver slå vakt om den svenska minoritetspolitiken så att den inte blir för flack och kortsiktig. Ska språken överleva behövs en infrastruktur. Det behövs språkbanker och korpusar som möjliggör språkteknologiska innovationer och verktyg för digital språkanvändning. Detta är en nyckelfråga för de nya generationer som ska föra minoritetsspråken vidare. Det behövs utbildningsvägar som går från förskola till universitet.

För att nå dit krävs stora satsningar och åtgärder med långsiktigt fokus. Europarådets expertkommitté kommer kanske inte att fråga efter dem. Men det är väl inte heller för Europarådets skull som vi för en minoritetspolitik, utan för att vi vill ha levande minoritetsspråk med oss in i framtiden?

/Jennie Spetz

Uppdaterad 12 september 2019

Om skribenten

Jennie Spetz är språkpolitisk utredare på Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen.