• Huvudmeny

November 2015

Skova

Nils Ludvig Olsson, poet

Nils Ludvig Olsson.

Den skånske författaren och diktaren Nils Ludvig Olsson (1893–1974) skaldar i dikten ”Två naboa” (’två grannar’) på Skånemål:

Alla ha eded å tackad för Guds gåvor;
far stoppar piban å tar fram sin fiol,
men töserna rer se te lavs å stega skåvor
å har te bagebor en trebenad pingastol.
Där ligger två påga på skammelen å donas
å kryber kräfs å tagas å leger krog i has;
di spänns ryckavis, så länge te di gonas,
å onnras när skåvorna e färia å tas.

Substantivet skova (Olssons stavning med å återger ett av många skånska dialektuttal av ordet) är upptaget såväl i Svenska Akademiens ordbok som i Svenska Akademiens ordlista. Ordet tillhör alltså utan tvekan det standardsvenska ordförrådet, men eftersom det inte är så vanligt kan det uppfattas som utpräglat lokalt eller regionalt – i stroferna ovan som skånskt. Men även om man bortser från ordets förekomst i standardspråket är det faktiskt spritt i hela landet.

Utbredning, uttal och betydelse

Svenska dialekter från Norrbotten till Skåne känner ordet skova. På många håll uttalas det med vanligt långt o, på andra håll med ett ö-haltigt å-ljud. I Skåne kan det bl.a. uttalas skava, skawa, skåva, skäva eller sköva. Betydelsen varierar rätt beskedligt: nästan överallt betyder skova ’kvarsittande matrester i kärl, t.ex. bränd skorpa på gröt, välling eller liknande i botten av ett kok­kärl’. I Lappland och Ångermanland används ordet betecknande nog om dylika skorpor vid mesostkokning. I Skåne kan det vara fråga om en vidbränd skorpa på en potatis som stekts direkt på sättugnen. Betydelsen ’degrester som skurits bort när man jämnat till kaka vid utbakning eller som hamnat utanför kakmått’ är belagd i Gästrikland och Norrbotten. Skova är besläktat med verbet skava och bör ursprungligen ha betytt ’någonting skavt, skavd yta’ eller ’någonting avskavt’.

Delikatess för de små

De vidbrända grötsjok som det oftast är fråga om har tydligen varit begärliga för barn, som kunde få skrapa grytan efter grötkoket, vilket framgår av ett språkprov från Onsjö härad i Skåne: ”(barn ville gärna) skrava [’skrapa’] grydan får å fao skävårna”. Ett språkprov från Häglinge i Västra Göinge härad lyder: ”Ja skolle öllti ha skövårna naor moer hade stekt gröd”. Att skovorna var en delikatess för de små framgår ju också hos Olsson.

Användning hos Nils Ludvig Olsson

Olssons användning av ordet är ändå lite oväntad. Skovorna i hans strofer tycks vara en anrättning i sin egen rätt snarare än en biprodukt av grötkok, något som inte riktigt stämmer med de betydelser vi känner från skånska eller över huvud taget svenska dialekter. Nils Ludvig Olsson, en av våra mest framstående bygdemålsdiktare, hade sina dikters dialekt från sin mor, Elin Olsson, född 1865 i Holmby i Frosta härad och senare bosatt i Lund. Har Nils Ludvig missförstått något eller kan det vara så att man i vissa fall har stekt på skovorna lite extra åt barnen?

Uppdaterad 12 november 2015