• Huvudmeny

augusti 2016

Måla, mäla

I en artikellänk till annan webbplats om ortnamnselementet måla på vår webbplats nämns det danska och norska verbet måle, som betyder ’mäta’. Samma verb, måla, finns även i svenska dialekter, tillsammans med ett äldre mäla med samma betydelse.

Ursprung

Måla och mäla utgår från mål, ett substantiv som bl.a. kan betyda ’mått’ och som i denna betydelse ingår i exempelvis ordet undermålig. Att mäla har en annan vokal än substantivet (ä i stället för å) beror på omljud, samma fenomen som ligger bakom vokalväxlingen mellan t.ex. låg och lägre, vrång och vränga. Senare har måla uppkommit som en biform till mäla, genom förnyad anslutning till mål. På motsvarande sätt har det nutida verbet råna ersatt ett äldre räna (jfr substantivet rån).

Både mäla och dess synonym mäta förekom i fornsvenskanlänk till annan webbplats. Måla är belagt åtminstone sedan slutet av 1400-talet. I den utomsvenska delen av det nordiska språkområdet hör verb som är etymologiskt identiska med måla respektive mäla till standardspråket (det ovan nämnda måle i danskan och norskan, mæla i isländskan och mála i färöiskan). I nutida svenskt riksspråk finns däremot endast mäta kvar.

Utbredning i de svenska dialekterna

I institutets dialektsamlingar uppvisar måla tillsammans med det äldre mäla mycket stor geografisk spridning. Den äldre formen är belagd från övre Dalarna och Gotland. I övrigt rör det sig nästan uteslutande om det nyare måla – i Skåne, Blekinge och Halland oftast uttalat maula. Så gott som hela Götaland finns rikligt representerat. Också från Värmland finns ganska många belägg, likaså från övre Dalarna, men i resten av Svealand ser det förhållandevis glest ut. Vad Norrland beträffar hittar vi en mängd belägg i Hälsingland, Härjedalen och Jämtland men betydligt färre i övriga landskap. Från övre Norrland saknas belägg nästan helt. Pehr Stenberg meddelar i sin ordbok över Umemålet från 1804 att måla är ”föga i bruk”.

Användning

Sven Hof uppger i Dialectus Vestrogothica från 1772 att mäta sägs om längdmått, måla om sådant som är fast eller torrt eller som flyter och som mäts med kärl av olika slag. Dock iakttar västgötarna inte denna åtskillnad utan säger i båda fallen måla, meddelar Hof vidare. Enligt Ordbok öfver svenska språket av A. F. Dalin från 1853 är måla, som betecknas som provinsiellt, att mäta med målkärl, d.v.s. med rymdmått. Å andra sidan förklarar Pehr Stenberg i sin ovan nämnda ordbok måla med ”mäta, mäta någon längd”.

Uppteckningarna i institutets samlingar tyder på att måla använts i synnerhet i fråga om mätning med rymdmått. Påfallande ofta handlar det om att mäta upp säd. I en uppteckning från Södra Möre härad i Småland talas om att måla å loen ’mäta upp den tröskade säden på logen’ och måla opp tre tönner roj ’mäta upp tre tunnor råg’ men även om att måla hur jyfft vattent ä i brunn ’mäta vattendjupet i brunnen’. Åtminstone i de sydligaste landskapens dialekter verkar mäta vid 1900-talets början ha varit ett ganska nyinkommet ord och måla ha varit det dittills allmänt brukade verbet, oavsett vilket slags mått det rört sig om. I vissa belägg från Skåne betecknas det förra verbet som inlån från riksspråket. Från flera håll i detta landskap rapporteras vidare att mäta används just om lantmätares mätningar (på grund av den officiella yrkesbenämningen, får man förmoda).

Böjning

Vi kan i institutets samlingar huvudsakligen urskilja två böjningstyper i fråga om måla och mäla: 1) måla(de), måla(t), 2) målde/målte, målt. Den förra typen dominerar i Hälsingland, Härjedalen och Jämtland, den senare i Skåne, Blekinge, Halland och på Gotland. I resten av landet ser det mer blandat ut.

Det kan här vara intressant att jämföra med ett annat verb måla, nämligen det som betyder ’färga’ och även finns i riksspråket. Detta ord har en annan (om än besläktad) etymologi. Det uppvisar också enhetligare böjning i institutets dialektsamlingar. Hos detta verb dominerar den nämnda typ 1 i så gott som hela landet. Detta innebär att de båda måla-verben i regel hålls isär böjningsmässigt i Skåne, Blekinge och Halland. Några exempel från det sistnämnda landskapet: Dä maultes alti i tönner ’Det mättes alltid i tunnor’ (Morups socken), Ha du mault horr lang stocken ä? ’Har du mätt hur lång stocken är?’ (Hishults socken), men Han har maulat huset raint kreddane vett ’Han har målat huset alldeles kritvitt’ (Ljungby socken). I en uppteckning från Osby socken i Skåne sägs uttryckligen att de båda verben böjs olika. Där det måla som betyder ’mäta’ böjs enligt typ 1 har det däremot vanligen helt sammanfallit med det andra verbet i formellt hänseende. Från Hammerdals socken i Jämtland meddelas t.ex. att omåle kan betyda såväl ’omålad’ som ’omätt’.dtext

Uppdaterad 01 augusti 2016