• Huvudmeny

april 2017

Vill och välk

Vill och välk är två dialektala synonymer till adjektiv som bra, god och duktig.

Det förra är i institutets samlingar nästan uteslutande belagt i komparativ och superlativ i former som viller, villre, villare, villst och villast. Välk förekommer däremot inte så sällan i positiv men då oftast utvidgat till välken. Även välkig är belagt.

Ursprung

Ordens etymologi är inte helt klarlagd, men båda antas vara besläktade med vilja och väld – det senare ett numera föråldrat substantiv med betydelsen ’partiskhet’. Vill är belagt från fornsvensk tid och betyder enligt K. F. Söderwalls Ordbok öfver svenska medeltids-språket (uppslagsordet vilder) egentligen ’som är efter önskan’.

Utbredning

Vill finns belagt dels från Norrland (samtliga norrländska landskap är företrädda) och de till Norrland gränsande landskapen i Svealand, d.v.s. Dalarna, Västmanland och Uppland, dels från sydligaste Sverige, huvudsakligen Skåne men i någon mån även Halland och Småland. I det sydliga området används de längre formerna (villare, villast och liknande), i det nordliga främst de kortare. Komparativen ingår dessutom i sammansättningen andervillre, oftast sammandragen till arvillre och liknande, som bl.a. kan betyda ’bättre än andra’ och som är belagd från det nordliga utbredningsområdet. Vidare förekommer ordet såväl i danska dialekter (vild) som i norska (vildre, vilst med flera former) samt i isländskan (vildur).

Välk är belagt från Gästrikland och Hälsingland och från alla landskap i Svealand. Enstaka belägg finns också från Jämtland, Medelpad, Ångermanland och Norrbotten samt från Östergötland och Småland. Ordet finns även i finlandssvenska och norska dialekter (i det senare fallet som velk och vilk).

Användning

I vissa uppteckningar i våra samlingar anges en mera inskränkt betydelse eller användning av dessa ord. Från Östra Vemmenhög i Skåne meddelas att villare och villast avser dels kroppskrafter, dels ekonomiska villkor och dylikt. Välk uppges i Västra Vingåker i Södermanland sägas om sak men ej om person. Mestadels förefaller orden dock i fråga om användbarhet överlappa adjektiv som bra, god och duktig (respektive bättre, bäst etc.). De verkar således ha ett mycket vidsträckt användningsområde. Några exempel: den villaste pågen i hela skolan – Västra Skrävlinge i Skåne, Köptasmjöl skulle va finare än det som [vi] hade själva, särskilt te småbröd, men inte var det någe villre än hemmjöle – Vaksala i Uppland, E hänn vanta e int na villär än däm ja ha ’De här vantarna är ju inte bättre än de jag har förut’ – Fredrika i Lappland, [A]n villa nog var litä arvillär ’Han ville nog vara lite förmer än andra’ – Säter i Dalarna, Å etter ållern e an riktit vältjin te gno på (där tj i vältjin är ett förmjukat uttal av k) ’Och för sin ålder gnor han på riktigt duktigt’ – Nora i Uppland, Ja tyttjer an spellâ vâlkugârô nu än fôr! ’Jag tycker att han spelade bättre nu än förut!’ – Ockelbo i Gästrikland.

De två orden lever uppenbarligen på sina håll ännu på 2010-talet. En googling på villre ger en och annan bloggträff. Välkare och välkast förefaller numera framför allt användas i finlandssvenskan. På Åland utses årligen under Skördefesten den ”välkaste gården”.

Uppdaterad 03 april 2017