• Huvudmeny

1 september 2019

Bälla

Hôrre ve bälle sä jikk-e ’hur vi nu krånglade så gick det’, från Holmön i Västerbotten; hä bäl du djârô ’det kan du gärna göra’, från Malung i Dalarna. I dessa två meningar ur institutets dialektsamlingar uppträder ett och samma verb bälla i två ganska olika betydelser.

"Hôrre ve bälle sä jikk-e." Ordlapp ur samlingarna för Ordbok över Sveriges dialekter (OSDs) i vårt arkiv i Uppsala, med uppslagsordet bälla.

Det fornnordiska bella

I fornvästnordiskan finns ett svagt verb bella (preteritum bellda), som bl.a. betyder ’våga’, ’uppvisa’, ’nyttja’ och ’utföra’. Besläktade med detta ord är de substantiv som i nusvenskan skrivs bål (’mittdelen av kroppen’ m.m.) och boll. Även det föråldrade svenska adjektivet båld, med betydelsen ’djärv’, ’stolt’, ’duktig’ m.m. (jfr engelskans bold) förmodas av åtminstone vissa forskare höra hit. Orden ifråga utgår från en indoeuropeisk rot *bhel- med betydelsen ’svälla’.

I de östra delarna av Norden verkar detta verb bella, åtminstone i skriftspråket, ha varit mindre brukligt. Enligt Altschwedische Grammatik mit Einschluss des Altgutnischen (Fornsvensk grammatik inkluderande forngutniskan) av Adolf Noreen är det belagt endast i en år 1587 gjord avskrift av Gutalagen. Förlagan till detta exemplar ska ha varit en sedermera förlorad handskrift från år 1470. Ordet används i avskriften tre gånger i betydelsen ’förmå’. Närmare bestämt handlar det om att förmå bjuda böter och att förmå gå ed. Det enda (förutom en tysk översättning) medeltida exemplar av Gutalagen som ännu finns i behåll är tillkommet vid mitten av 1300-talet och har på de tre ifrågavarande ställena verbet orka.

I skiftande betydelser har bälla/bella levt kvar i svenska och norska dialekter och i isländskan.

’Krångla’ och liknande betydelser

I institutets dialektsamlingar är bälla från Västerbotten och Norrbotten belagt i betydelser som ’försöka’, ’pröva’, ’krångla’ och ’syssla’. Utöver exemplet i inledningen kan följande nämnas: han bell vä allt ’han försöker göra allt’, Degerfors i Västerbotten; ji fig bell verre ve döydn ’jag fick sträva värre med det där’, Överkalix i Norrbotten. Denna användning förefaller ligga förhållandevis nära den fornvästnordiska.

’Kunna’ och liknande betydelser

I våra samlingar är bälla också belagt i betydelserna ’kunna’, ’förmå’, ’orka’, och på vissa av dessa belägg anges ytterligare, mer eller mindre närliggande, betydelser, såsom ’gitta’, ’vilja’ och ’töras’. Bälla står i dessa fall ofta tillsammans med ett verb som anger vad vederbörande kan, förmår eller orkar (eller inte kan o.s.v.); det fungerar alltså där som hjälpverb. I sådana betydelser är bälla belagt från de allra flesta socknar i Jämtland, Härjedalen och övre Dalarna. Ett mindre antal belägg finns från nedre Dalarna, och från Edsele, som ligger i Ångermanland men gränsar till Jämtland, finns ett belägg. Daniel Herweghr, som levde mellan 1720 och 1787, meddelar i sin Ordbok över Västmanlandsmålet följande upplysning om bälla, som uppges ha betydelsen ’posse’ (= ’kunna’): ”Brukas stundom uppe i Bergslagen, men hörer i synnerhet dalkarlarne till”. Till stor del är denna användning av bälla i princip densamma som den i Gutalagen. Nedan följer några exempel.

"Å så kute ’n alt vå hän beelt" ’och så sprang han allt vad han förmådde’

Från Jämtland: je bell-int mer ’jag orkar inte (äta) mer’, Lit; ’n dänna ha dåm int belt fått opp ’den där [kyrkklockan på sjöbottnen] har de inte lyckats få upp’, Lit; mân dåm bählt int skremm-me int ’men de kunde inte skrämma mig, inte’, Mattmar; å så kute ’n alt vå hän beelt ’och så sprang han allt vad han förmådde’, Rödön; bell du på-n? ’rår du på honom?’, Åre. Ett uttryck som dyker upp flera gånger i det jämtländska materialet är bählt du lur-n? (med varianter) ’kunde du lura honom?’.

Från Härjedalen: hân bählt-it sjtjöte fô dä va fôlk i väja ’han kunde inte skjuta, för det var folk i vägen’, Lillhärdal; sô fä mö sjå um dä bälle jôlpe ’så får vi se om det kan hjälpa’, Linsäll; hân skul håppe övi tjöva män hân bählte it sô hân datt ne i ô vart gôrbLôt ’han skulle hoppa över den smala viken av ån, men han kunde inte, så han föll ner i och blev genomblöt’, Storsjö.

Från Dalarna: tänk ôm jä bella jäLp däg ’tänk om jag kunde hjälpa dig’, Idre; i tyttje ðå ig at an beller int tågå edar upå noð elle wis ’jag tycker då, jag, att man inte kan ta, d.v.s. förstå, det där på något annat vis’, Älvdalen; i bältum int go föbi osnaffsadär ’vi kunde inte gå förbi oantastade’, Mora; ann få full ä um ann bällär ’han får väl det om han kan’, Sollerön; o a innt bell lidja börti ladn ’hon har inte kunnat ligga i ladan’, Orsa; bällô du ta âllt sugôl frå budom? ’kunde du ta allt sovel från fäboden?’, Boda; kyLan bäll ha väri dâr å pLåkkâ å krusbäran ’barnen kan ha varit där och plockat av krusbären’, Leksand; hôr skull o bäl vâ i lag mâ en tôkkôn fräskal? ’hur skulle hon kunna vara i lag med en sådan argsint person?’, Leksand; an-da bäll då stå ti fô(r)ssva ’den där kan då gärna stå ute i förstugan’, Äppelbo; hä bäll ja int jörâ ’det förmår jag inte göra’, Grangärde; nogg bäll ja fôll så pass ’nog kan jag väl det åtminstone’, Säter.

Enligt Lars Levanders avhandling om Älvdalsmålet från 1909 är bälla ett av tre hjälpverb som i byn Åsen motsvarar riksspråkets ’kunna’. Bälla betyder ’kunna = ha tillfälle till’ – i motsättning till kunna, som betyder ’kunna = ha lärt sig, förstå’ och duga, som betyder ’kunna = orka, ha fysisk förmåga’. Enligt ordboken Orsaord av Karin Ohlsén och Eva Olander från 2010 är betydelsen hos bälla ’ha möjlighet o.d.’.

I institutets samlingar finns också exempel där bälla kombineras med kunna: innt bäll ful du kunn a nôn lök hemma? ’inte råkar väl du ha någon lök hemma?’, Äppelbo i Dalarna; kunnd ä bäl va på säkksti? ’kunde det möjligen vara år 1860?’, Rättvik i Dalarna; pröve öum döum kunne bälle sauva litte läta ’pröva om de möjligen kunde sova lite’, Berg i Jämtland.

Avgränsning mot liknande verb

När man arbetar med dialektsamlingarna blir man då och då osäker på vart ett belägg – alltså ett ord upptecknat i ett visst sammanhang – ska räknas. Ord som är etymologiskt skilda kan ha liknande eller till och med identiskt uttal. Ibland gäller likheten såväl uttalet som användningen och betydelsen. Å andra sidan kan ett och samma ord ha utvecklat betydelser som ligger rätt långt från varandra.

I fornvästnordiskan förekommer inte bara det nämnda svaga verbet bella utan också ett starkt verb bella (preteritum ball), som betyder ’träffa’, ’skada’ m.m. Måhända återfinns även det sistnämnda verbet i svenska dialekter.

Från Överkalix i Norrbotten finns vid sidan av den ovannämnda betydelsen ’sträva’ hos bälla (ji fig bell verre ve döydn) ett opersonligt bälla (konstruerat med ett innehållstomt det som subjekt) belagt: e hâ belle för mi ’det har gått dåligt för mig’. Enligt forskaren Carin Pihl rör det sig i det senare fallet snarare om det fornvästnordiska starka bella, som i dialekten dock böjs svagt.

Från några socknar i övre Dalarna finns ett bälla belagt i betydelser som ’tvinga’, ’straffa’, ’hämnas’, ’kväsa’: i tengt i skulld bell å lit för å e led ’jag tänkte att jag skulle straffa henne lite, för hon är elak’, Venjan; i ska ful bäll an ’jag ska nog ta hämnd på honom, jag ska nog ge honom igen för gammal ost’, Malung; je ska bäll ôm ’jag ska ge honom igen, visa honom att också jag kan göra samma sak lika bra eller bättre’, Lima; no ska je bâll de ’nu ska jag kväsa dig’, Transtrand. Dessa betydelser synes ligga mycket nära det starka fornvästnordiska verbets. En av upptecknarna hänvisar till detta verb men även till det svaga verbet. Endast svag böjning är belagd i dialektmaterialet.

I sin avhandling Fem moseböcker på fornsvenska från 1951 tar Olof Thorell upp ett fornsvenskt bældas ’bli högmodig’, som tidigare forskning inte kunnat belägga ur några andra nordiska källor än den Thorell undersöker. Han sätter detta verb i samband med ett mindre antal dialektbelägg från Götaland på verb med liknande uttal och betydelse, bl.a. bälla på ’vara oförvägen, slå på stort’, från Småland. Han hänvisar också till bälla ’förmå’, ’kunna’, liksom till det svaga fornvästnordiska bella.

Vidare finns ett dialektalt verb bela, som går tillbaka på ett fornnordiskt bila, bildat till substantivet bil, med betydelserna ’mellanrum’, ’svag punkt’ m.m. Detta bela är bl.a. belagt från Götaland och övre Norrland i betydelser som ’knåpa’, pyssla’, ’knoga’, ’streta’ och är där inte alldeles lätt att skilja från bälla, som ju förekommer i liknande betydelser.

/Jan Hellström

"Han bell vä allt." Ordlapp ur samlingarna för Ordbok över Sveriges dialekter (OSDs) i vårt arkiv i Uppsala, med uppslagsordet bälla.

Uppdaterad 01 september 2019