• Huvudmeny

Hur har dialektskillnader uppkommit?

Svenska språket har ur historiskt perspektiv genomgått stora förändringar som har avlägsnat det från det nordiska fornspråk som det har utvecklats ur.

Förändringarna har lett till att svenskan, i likhet med danskan och norskan, har splittrats i dialekter. Man brukar tala om splittrande krafter i kontrast mot likriktande krafter som var för sig bidrar till att utveckla och utforma såväl språket som dialekterna i Sverige.

Splittrande och likriktande krafter

Med splittrande krafter menas att språkanvändare i vissa situationer har en strävan att skilja ut sig från "dem", det vill säga en önskan om att odla sin särart och genom sitt sätt att tala markera en skillnad mot andra. Med likriktande krafter menas att språkanvändare i vissa situationer har en strävan att närma sig ett "vi", det vill säga en önskan om att ingå i en större gemenskap och genom sitt sätt att tala markera en samhörighet med andra.

Blandning av nytt och gammalt​

I alla språkliga varianter finns det en blandning av nyheter och ålderdomligheter i förhållande till fornspråket. Den här blandningen av nytt och gammalt ser olika ut i olika språkliga varianter och det har gett skillnader i uttal, ordförråd och meningsuppbyggnad. Skillnaden ligger oftast i vad som är gammalt och vad som är nytt och hur detta tar sig uttryck i en specifik dialekt eller i standardspråket. I sin önskan att antingen odla sin särart eller att ingå i en större gemenskap har språkanvändare alltså valt att använda sig av de språkliga nyheterna och ålderdomligheterna på olika sätt i sitt tal och på så vis har dialektskillnader uppkommit.

Uppdaterad 03 februari 2017