• Huvudmeny

Intervju med författaren Annica Wennström

Annica Wennström tycker det är spännande att prata om dialekten i sin roman Svart kvark. Det märks tydligt när vi träffas över en fika på Citykonditoriet i centrala Stockholm en kall vinterdag. Det visar sig att dialektanvändningen i boken är både medveten och intuitiv på samma gång.

Varför dialekt i boken?

När jag frågar Annica om hennes intresse för dialekter och varför hon valt att skriva på dialekt i Svart kvarkframhäver hon att hennes stora intresse alltid har varit historia. Hon är uppvuxen med och tycker mycket om muntligt berättande och tycker att både vad som sägs och hur det sägs är viktigt i en berättelse. Annica förklarar att hon inte skulle ha kunnat få fram vare sig stämningarna, nyanserna, dofterna, världsbilden eller föreställningarna om vilka vi är utan att använda dialekt i Svart kvark.

Dialekt – vad och hur mycket

Jag undrar hur Annica kom fram till vilka drag i språket som skulle representera Holmsundsdialekten, och detta visar sig ha varit en riktig utmaning vid skrivandet. "När man skriver kommer man in i ett flöde av skapande", säger Annica och förklarar att hon då inte är fullt medveten, utan berättelsen kommer av sig självt.

Hon fick gå tillbaka efteråt och läsa varje mening på dialekt högt för sig själv, för att höra att det lät rätt, och då göra de ändringar som behövdes. Det får inte bli för svårläst, så provinsiellt att det stör stämningen eller tempot vid läsningen. Annica eftersträvade allmängiltighet på samma gång som det tydligt skulle handla om just Holmsund.

Annicas egen dialekt och dialekten i boken

Idag bor Annica i Stockholm och talar inte själv Holmsundsdialekt, eller ens någon form av norrländska, vad jag kan höra. Hon låter uppsvensk, eller rikssvensk - omöjlig att egentligen placera i geografin genom sitt uttal. När jag frågar om detta förklarar hon att hon flyttade till Holmsund vid 6-7 års ålder och att hon aldrig egentligen talat Holmsundsdialekt, men att hon får fler norrländska drag när hon talar med andra norrlänningar.

Annica har dock alltid varit intresserad av hur det var förr, och hon har ofta och gärna lyssnat till de äldres berättelser. Hon har målat upp en bild för sitt inre av Holmsund utifrån dessa berättelser, säger hon. Det är en bild av Holmsund som det var då: fyllt av liv, danser på bryggorna, smuggelsprit, svartkrogar och fotbollsspelande med de utländska sjömännen som kom in till hamnen. Hon önskar att hon hade fått uppleva den tidens Holmsund.

Annica hör de äldres röster, på Holmsundsmål, för sitt inre. Hon förklarar: "Lyssnandet och saknaden har byggt upp stämningen i boken."

Medveten variation

De äldre personerna i Svart kvarktalar betydligt mer dialekt än de yngre, men varje individ varierar också sin dialekt vid olika tillfällen. Jag frågar Annica hur medveten hon har varit om denna variation. Det visar sig att den delvis är mycket medveten. Ett exempel hon ger är karaktären Lilly-Linn, tonåring 1984, som är av sågverkssläkt och genom arvssynd en av de lägsta i samhället. Hon försöker på alla sätt hon kan visa att hon är någon annan än vad alla tror och tänker: genom sitt klädval, sitt val av kille att bli kär i, och i sitt val av språk. Hon markerar denna strävan med hjälp av ett mer riksspråkligt uttal.

Samtidigt poängterar Annica att hon skriver på känsla. Hon har inte ständigt haft fokus på dialekten, men hon har hela tiden tänkt Holmsund och sökt helheten och stämningen mer än bara själva dialekten. Den är dock en viktig del för att uppnå detta. "Förbindelsen språk – kropp – jord är viktig", säger Annica med eftertryck och poängterar att alla tre måste ingå om det ska kännas äkta.

Skriva på dialekt igen

Just nu arbetar Annica med en ny bok, som också utspelar sig i Norrland. Men när jag frågar om hon kommer att skriva på dialekt igen kan hon inte ge ett enkelt svar. "Berättelsen väljer formen", säger hon med eftertryck.

När hon skriver händer saker som hon inte kan förklara: personerna uppstår, kommer till henne, vill bli skrivna. Det är dessa personers språk hon återger, så som hon hör det för sitt inre. Följer hon inte sin känsla blir det inte bra. Varje språk berättar en verklighet, och personerna i boken är också produkter av dialekten.

Reaktioner på Svart kvark?

Jag undrar vilka reaktioner Annica har fått på dialektanvändningen i Svart kvark. Bara positiva, blir det nöjda svaret. Det är många i Holmsund som har läst boken och tyckt om den. Annica berättar att vissa tyckt att hon ger en hård beskrivning av livet i Holmsund, men det beror på vilket perspektiv man har, menar hon. Annica själv och många i Holmsund tycker att boken ger en realistisk bild. Hur språket tolkas beror alltså på läsarens utgångspunkt.

Beskrivning av Holmsundsdialekt

När jag ber Annica beskriva dialekten i Holmsund har hon svårt att sätta fingret på vad som utmärker den. Hon tycker i alla fall att den är direkt, utan krusiduller, ganska hård och kärv men samtidigt praktisk. Språket i Holmsund är präglat av platsen, förklarar hon, av sågverkslivet och Kvarken. Man kan höra en stolthet i språket, att man gjorde vad som krävdes. Det finns mycket kärlek och omtanke i det.

Det har funnits oerhört bestämda regler för hur man ska vara och vad man ska säga i Holmsund. "Alla är vi som grundämnen som kan sorteras och bestämmas", säger Annica för att förtydliga, och hänvisar till periodiska systemet som man fick lära sig i skolan.

Hon förklarar att en människa blev bestämd genom vad som sades eller inte sades om henne, och genom hur det sades. För Annica är Holmsund tonfallen och ordvalen.

Dialektkontroll

Jag undrar slutligen om Annica har låtit någon läsa igenom texten på dialekt, för att kontrollera att det blivit rätt. Nej, det har ingen gjort, utan Annica har bestämt sig för att i det fallet vara "den allvetande guden", som hon uttrycker det. Skönlitterära författare måste ju inte vara vetenskapliga, påpekar hon. Inte heller förlaget har lagt sig i dialektanvändningen i Svart kvark.
"De är ju stockholmare", skrattar Annica.

"Ibland blir upplevelsen mer rätt för att man gör avsteg från fakta", säger Annica och tittar noga på mig för att se att jag förstår. Huvudsyftet för författaren är att förmedla en så sann och ärlig känsla som möjligt. Trots att det låter paradoxalt förstår jag hur Annica menar. I vissa fall gör man faktiskt verkligheten mer rättvisa genom att frångå den. 

Text: Lovisa Alvtörn

Uppdaterad 17 september 2015
Författaren Annica Wennström.

Annica Wennström.

Dialekt i skönlitteratur

Här är två tips på skönlitterära författare som väljer att skriva på svensk dialekt:

Peter Törnqvist

Kioskvridning 140 grader

Annica Wennström

Svart kvark