• Huvudmeny

Svart kvark 

Annica Wennström har skrivit stora delar av dialogen i sin roman Svart kvark (W&W 2009) på dialekt. Dialekten bidrar effektivt till att bygga upp känslan av autentisk närvaro i det norrländska brukssamhället Holmsund 1936, 1984 och 2005. 

"En kvark är inom kvantfysiken en elementarpartikel och så vitt man vet materiens minsta byggsten. Det är jag." Så börjar Annica Wennströms roman Svart kvark som utspelar sig i västerbottniska Holmsund med utsikt över Kvarken vid södra Bottenviken, där det är som smalast mellan Sverige och Finland. Romanens tre delar 1936, 1984 och 2005 låter oss ta del av livet där för några av dem vars historia tidigare inte berättats. Det är personer som av olika anledningar befinner sig i utkanten av samhället och som inte riktigt passar in, inte räknas, men som vill göra uppror och bli fria.

1936 får vi följa Josefa, Sandor, Mildred och Nikanor och deras vänskap som inte ses med blida ögon av Holmsundsborna. Josefa är "splitvedsjäntans" föraktade dotter, en av dem som står längst ner på samhällsstegen, men som gör uppror och vägrar låta sig inordnas. Hon går klädd i manskläder och tillsammans med vännerna talar hon om jämställdhet, kvinnosaken och världen utanför Holmsund. Men folket i det lilla samhället tänker inte acceptera något uppror, och läget blir allt mer spänt. Till slut kommer urladdningen, de fyra vännerna splittras, och Josefa försvinner under mystiska omständigheter.

1984 är tonåringen Alexandra i sin herrkostym och hatt och sitt kortklippta, färgade hår lika upprorisk och ovillig att låta sig kuvas och inordnas som Josefa en gång varit. Men trots alla år som gått är det fortfarande lika svårt att bryta sig loss och vara den man själv vill istället för den som alla förväntar sig och i förväg har bestämt att man ska vara. Hos de gamla vännerna Mildred, Sandor och Nikanor väcker Alexandra minnen och känslor till liv och rör upp frågor som legat gömda i många år. Vad var det egentligen som hände när Josefa försvann?

Dialekten levandegör berättelsen

Bilden av Holmsund som Annica Wennström målar upp för läsaren i Svart kvarkär väldigt stark och levande, och dialekten i dialogerna är en viktig bidragande orsak till detta. För den som inte är bekant med Holmsundsdialekten tar det ett litet tag att komma in i den vid läsningen, men när man väl har gjort det ökar känslan av närvaro i både tid och rum.

Dialekten placerar verkligen berättelsen på en specifik plats och bidrar starkt till stämningen tillsammans med författarens skickliga återgivande av det hårda livet i sågverkssamhället Holmsund. Mitt i det dagliga slitet orkar människorna också sträva efter ett kulturellt liv och andra värden. När Josefa, Sandor, Mildred och Nikanor 1936 talar om jämställdhet blir deras språk betydligt mer högtidligt och riksspråkligt. När Alexandras vän Lilly-Linn 1984 talar med henne om skola och utbildning suddas även Lilly-Linns dialekt ut.

Josefa och hennes vänner på 1930-talet talar annars betydligt mer dialekt än Alexandra och hennes vänner på 1980- och 2000-talet. I de delar av boken som utspelar sig 1984 och 2005 märks också tydligt skillnaden mellan de äldres och de yngres dialekt. Den dialektintresserade läsaren kan på så sätt i de olika generationernas talspråk följa den dialektutjämning som skett i stora delar av Sverige under 1900-talet.

Text: Lovisa Alvtörn

Uppdaterad 17 september 2015
Bokomslag Svart kvark.

Dialekt i skönlitteratur

Här är två tips på skönlitterära författare som väljer att skriva på svensk dialekt:

Peter Törnqvist

Kioskvridning 140 grader

Annica Wennström

Svart kvark