• Huvudmeny

Intervju med författaren Peter Törnqvist

Personerna i Peter Törnqvists debutroman Kioskvridning 140 grader talar en västsmåländsk dialekt som även letar sig in i den löpande texten. "Talspråkligheten är en av många ingredienser för att göra romanen rikare", förklarar Törnqvist när jag intervjuar honom om språkanvändningen i boken.

Språket hamnar verkligen i fokus vid läsningen; den brokiga blandningen av högt och lågt, fult och fint, skriftspråkligt, talspråkligt och dialektalt är inte alltid helt lätt för läsaren att hänga med i. Peter Törnqvist vrider och vänder på formuleringarna och leker med orden. Men bokens språkliga ymnighet är ett mycket medvetet val från författarens sida: "Ju mer språk, desto bättre", säger han.

Törnqvists egen dialekt och dialekten i boken

Peter Törnqvist bor i Göteborg, men växte upp i Småland och Västergötland. Idag säger han att hans egen dialekt är ett utslätat, knappt hörbart marbomål (talas i Mark i sydvästra Västergötland) "som för en utomgötalänning troligen låter som en mild göteborgska". Marbodialekten aktiverar han än idag när han är där och hälsar på, det är den som "sitter färskast i systemet". Men vid skrivandet av boken var det småländskan han behövde hitta tillbaka till: "Efter ett tags strövande på dessa forntida stränder dök det upp ord, uttryck och vändningar som jag inte haft framme på decennier. Exempelvis det ljuvliga ordet ella för annars. I får göra si å så – ella går de´nte."

Jag frågar om hans inställning till sin barndoms dialekter: "Jag tyckte då och jag tycker nu att dom är redigt fina. Rika bland annat på unika satsmelodier som inte existerar i riksspråket. Kanske särskilt småländskan. Småländskan uppfattar jag på nåt vis som … känsligare. Ömmare."

Tidigt dialektintresse

När jag vill veta hur intresserad Törnqvist är av dialekter och när intresset började svarar han: "Mycket. Tidigt." Han märkte tidigt att rikssvenskan saknar mängder av ord för saker och företeelser som täcks av dialekterna och ger exemplet hôen som är marbomål för 'molnet av utandningsluft i kall väderlek'. Han fortsätter: "Det där upplevde jag som ofantligt lustfyllt. Och att det stog på ens sida liksom. För det innebar ju att det officiella språket inte var att lita på till hundra procent. Följaktligen inte personerna som talade det heller."

Törnqvist fängslades också tidigt av det kroppsliga med språket. Han uppmärksammade ljud som dialekterna har men som rikssvenskan saknar, som "köttiga, kakuminala l och sköna ach-ljud".

Varför dialekt?

Varför har då Peter Törnqvist valt att skriva på dialekt? "Det var aldrig tal om nåt annat än att folk skulle snacka som dom snackar", blir svaret. I tidigare böcker har han hållit igen men nu visste han att "det var dags att fläska på" och dialekten är ett av sätten han gör det på. Författaren tycker att det redan finns så många tråkiga, förutsägbara böcker: "Det är ett både politiskt och estetiskt statement att jobba med många skiftande inslag. Att bjuda motstånd och mångfald i vår konsumistiska civilisations ängsliga ankdamm, där rösterna är många och högljudda men stämmorna i själva verket få."

Signalerar dialekten något

Vad vill du signalera med dialekten? undrar jag. "Signalera och signalera…", funderar Törnqvist. Sedan kommer svaret: "Kanske: Fritt fram. Kasta loss! Språket! Full fart framåt, uppåt, neråt och åt sidorna! Det är inget konstigt. Folk snackar ju dialekt, vareviga stund och sekund, runtom i världen. Det blir en rikare bok, punkt slut."

Vikten av språklig mångfald

Jag nämner hur dialekten tidigare var något som begränsade folk och att rikssvenskan var ett sätt att kunna avancera socialt i samhället. Många valde därför bort sin dialekt. Tjippen som är huvudperson i boken verkar tvärtom känna frihet genom dialekten. Peter Törnqvist talar då om språklig mångfald: "Ju mer språk, desto bättre. Ju fler språk, desto större register får man. Det gäller såväl dialekter som främmande språk. Det kan aldrig bli för många språk. Det kan aldrig bli för mycket uttrycksmöjligheter, av nyupptäckter och igenkänning. Det är som med naturstudier, eller vilka andra kunskapsfält som helst. Man expanderar. Språklig brokighet, kulturell brokighet, utrymme för nötvivlar, ängsbräsma, kaskeloter och allsköns livsmönster på planeten – det är olika sidor av samma grundhållning till existensen."

Rätt och fel på dialekt?

Har då Törnqvist varit orolig att det skulle bli "fel" på dialekt, att han skulle minnas fel eller att folk skulle komma med invändningar? Han säger att han tidigt insåg att han måste släppa på korrektheten. "Dialekter kan ju som bekant variera mellan två sidor av ett klädstreck, så hur skulle nån kunna göra anspråk på att ha den rätta?" frågar han. Ett sätt han använde för att komma undan var att också blanda in lite egenkomponerade ord. Författaren konstaterar: "Då lyfter det hela en bit över den hårt inmutade marken och blir sitt eget sväv."

Att skriva på dialekt

Att hitta en passande stavning för de dialektala orden var en svår uppgift: "Att inte kunna fästa det muntliga på papper – frustrerande är bara förnamnet. Tills man inser fakta och diggar läget." Peter Törnqvist är ju både exsmålänning och västgöte och han ser hur lika dessa dialekter bitvis kan bli nedskrivna, trots att de är så olika i talet. "Det fattas bokstäver i alfabetet, helt klart", säger han. "Men u med circumflex över är en fining. Passar bra exempelvis till: han drûp utå schwett." Törnqvist förklarar att han inte ville ha för många specialtecken som sticker ut och stör läsningen. Men det är en svår avvägning att försöka få fram exakt hur nåt uttalas, och samtidigt undvika att det blir alldeles för svårläst. Han inser att det blir en del stelbentheter och krockar i texten: "Det muntliga språket är så mycket omfångsrikare än det som kan skrivas."

Framtida litterära former

Törnqvist skriver redan på nästa bok och jag frågar om han kommer att skriva på dialekt igen i framtiden. "I nån form, nån gång, kanske", säger han. Tidigare har han gett ut novellsamlingen Fältstudier (1998) och kortprosasamlingen Lövsågare, innerkurva (2003) och jag vill veta vilken litterär form han trivs bäst i. Svaret är talande för Peter Törnqvists syn på litteraturen och skrivandet: "I nya former. Det finns inte tid till att upprepa sej. Ingen annan anledning heller." 

Text: Lovisa Alvtörn

Uppdaterad 17 september 2015
Författaren Peter Törnqvist.

Peter Törnqvist. Foto: Zacke Wallin.

Dialekt i skönlitteratur

Här är två tips på skönlitterära författare som väljer att skriva på svensk dialekt:

Peter Törnqvist

Kioskvridning 140 grader

Annica Wennström

Svart kvark