• Huvudmeny

Kioskvridning 140 grader

I Peter Törnqvists romandebut Kioskvridning 140 grader: en wästern (Norstedts 2009) är språket i fokus. Dialogen är skriven på en västsmåländsk dialekt som delvis också letar sig in i den övriga texten. Törnqvist leker med språket, vänder och vrider på ord och uttryck och blandar olika stilnivåer. Även personerna i boken reflekterar över språket på olika sätt.

Det är 70-tal, och Tjippen och hans vänner sommarjobbar som torvtäckare på mossen i Westra härad i hjärtat av Småland. Om vinden ligger rätt kan man på långt håll höra tjutet från Nässjötåget och High Chaparral ligger där lockande en bit bort, men i det lilla samhälle där ungdomarna bor är det inte mycket som är på gång. Förutom att pinnstolsfabriken ska läggas ner och affären har slagit igen.

Huvudpersonen Tjippen har haft en tuff uppväxt. Han och hans bror Sula blir ständigt illa behandlade, hånade, slagna och skrämda med kristna skuldpredikningar av sin far och styvmor. Allra värst är det för Tjippen, som mår så dåligt att han kissar i sängen om nätterna. En dag blir det för mycket för honom; han slår tillbaka mot sin förtryckare och rymmer ut i skogen. Om dagarna jobbar han på mossen, om nätterna sover han där i sin sovsäck, fast besluten att aldrig återvända hem igen.

Under de långa dagarna på torvmossen har ungdomarna gott om tid att fundera och filosofera om allt från sommarjobb på High Chaparral till världsläget och meningen med livet. Tjippen är en tänkare. Han funderar såklart över vad han ska göra när sommaren och tillvaron på mossen tar slut, men han funderar också på mycket annat. Som språket: "Man hade två olika språk. Eller tre då. Skriftswänska och talswänska å ena sidan, smålännska å andra. Eller rättare sagt Järnhyltamål. Nordöstra sockendelen. Och den dialekten kunde inte föras över på papper utan vidare, utan att bli stympad eller se åsanissi ut. Det var upplivande, och lite sorglit. En rymmartanke fumlade runt i Tjippen angående detta: Där i språkglappet. Att där var… fritt."

Skriven på dialekt

Språket är det som utmärker Törnqvists bok mest av allt. Det är västsmåländsk dialekt i dialogerna, men dialektord är även insprängda i den löpande texten. Det ger en känsla av närvaro; det blir tydligt att vi ser tillvaron ur ungdomarnas eget perspektiv. Men det är mer än dialekten som utmärker Törnqvists språk; han leker med ord och uttryck. Bibliskt högtravande och gammaldags språk blandas med meningsfragment och fula ord. Han leker t.o.m. med utformningen av texten: frasen "masken snart krälar ur sitt grus" ur en Bellmansång följer melodin och bildar en slingrande mask på boksidan.

Törnqvists bok är episodiskt uppbyggd och den känns nästan som olika noveller istället för en sammanhängande roman med en huvudberättelse. Plötsligt gör texten avvikningar åt olika håll. Gnåmerna, myrorna och originalen därute i de småländska skogarna har alla sin plats i boken. I början, innan Tjippens berättelse tar över, får vi i olika episoder lära känna flera original i bygden. I slutet av boken är vi istället förflyttade till nutid och får följa Lålle som lämnat sin hemstad och vandrar runt på vägarna.

Berättelsen slingrar sig hit och dit, vrider sig några grader, precis som den igenbommade kiosken som Tjippen och hans vänner med gemensamma ansträngningar lyckas knuffa så den står demonstrativt vriden 140 grader bort från vägen: "Nu vände den ryggen mot konsumenterna. Sluthandlat. Forever." 

Kioskvridning 140-grader nominerades 2010 till tidningen Vi:s litteraturpris och till Augustpriset och tilldelades Svenska Dagbladets litteraturpris. 

Text: Lovisa Alvtörn

Uppdaterad 17 september 2015
Bokomslag Kioskvridning 140 grader: en wästern.

Dialekt i skönlitteratur

Här är två tips på skönlitterära författare som väljer att skriva på svensk dialekt:

Peter Törnqvist

Kioskvridning 140 grader

Annica Wennström

Svart kvark