Och så, du vet att han far var nu från Öhn, han. Och han – det var nu väldigt, vad de trodde på spöket, där. Det var då han, fadern åt honom Lars i Brännan, dog; han hette Mårten Jönsson den där. Och tänk, att de påstod, att de (man) hade sett, att han hade suttit och karat (rakat) i spisglöden en kväll. Och de hade sett en stor svart hund, som också hade sprungit kring husknutarna, och det var klart, det var han Mårten Jönsson det förstås. Och så – och han far visste nu de där han, att det skulle liksom vara spöket på den där gården, på den där Mårten-Jönsson-gården, så att – men han trodde nu inte just på spökena. Men så var det en kväll då; han hade lånat en häst öst-i-byn, vet du; han far bodde ju väst-i-byn han. Och han hade plöjt om hösten, och så skulle han nu leda hem hästen då om kvällen. Och så hade det regnat huskigt rent (mycket, väldigt), så det var (vatten-)pussar på vägen, och det var nu litet blött och otäckt förstås. Då han pappa kommer och leder hästen, eller, han ledde honom inte, han körde honom. Han hade ju tömmarna, så han tömkörde honom, och då sta(nnade), tvärstannade hästen alldeles. Och hade – och han far, han var nu inte precis otrygg han och tro på spökena (rädd av sig och böjd för att tro på spöken), men...