• Huvudmeny

Begripligare, men mindre neutralt

Det politiska språket har på många sätt blivit klarspråkigare de senaste decennierna. Det ser man om man jämför politiska tal då och nu.

Så här lät förre moderatledaren Gösta Bohman 1990: ”Det är inte att dra alltför långtgående slutsatser, att påstå att den hittillsvarande statsmonopoliserade och likriktade svenska utbildningspolitiken inte bara försvårat för de nya generationerna att tjäna vårt land i den alltmer hårdnande internationella konkurrensen på forskningens och den tekniska utvecklingens områden utan också negativt påverkat Sveriges anpassning till och förståelse för nedärvda bildningsideal, intellektuell tankemöda och – inte minst – för betydelsen av den ifrågasättande och allmänt kritiska samhällsdebatt som utgör den levande demokratins inspirationskälla.”

När Ulf Kristersson talade i Almedalen i somras var meningarna kortare, verben aktiva och meningsbyggnaden mer talspråksnära: ”Demokratin måste vinnas för varje generation. Det gäller även Sverige 2018. Till alla dem som hatar och hotar vår demokrati, har jag ett budskap – vi kommer jaga er med den fulla kraften i vår demokrati.”

Bild: Robert Nyberg.

 

Medan Bohmans tal liknar en akademisk uppsats med sin inledande gardering och många substantiveringar, talar Kristersson till åhörarnas känslor, med tydliga ställningstaganden. Ett enklare språk verkar leda till större engagemang, med subjekt som hävdar och tycker.

Kristersson använder ordet måste och uttrycker stark så kallad förpliktelsemodalitet. Lägre grader av förpliktelse handlar om vad som är möjligt och tillåtet, men den som säger ”vi kan införa hårdare straff ” vinner inga väljare. Uppskruvat till max alltså, men nyanser finns. När Miljöpartiet säger ”vi behöver agera nu för att rädda klimatet” kan vi behöver tolkas som en hänvisning till etablerad kunskap och en vädjan till lyssnarens förnuft. Ett måste är ofta mer absolut och värderingsbaserat.

Att balansen mellan begriplighet och neutralitet är vansklig visar den återkommande diskussionen om Finanspolitiska rådets årliga rapporter. Språket i rapporterna har av finansministrar uppfattats som alltmer kritiskt, samtidigt som rådet strävar efter tydlighet och självständig värdering. Från att ha skrivit ”det är rådets bedömning att” dominerar nu fraser som ”regeringen bör”. Rakare, och därmed svårare att värja sig emot som mottagare.

Kritisk analys av politiskt språk bör kanske handla mer om modalitet än om substantivsjuka framöver?

Anna-Malin Karlsson
professor i svenska vid Stockholms universitet

Uppdaterad 03 september 2018