• Huvudmeny

Leif Zern: Kaddish på motorcykel

"Det var en liten värld, lika trång inomhus som utomhus. Farbror Hugo kunde från sitt köksfönster se tvärs över Ringvägen till hörnet av Katarina Bangata där hans mamma bodde, så uråldrig och spöklik att jag aldrig hörde henne tala något annat än jiddisch, den polsk-litauiska variant som farbror Hugos släktingar fört med sig till Sverige i seklets början.

Det förklarar att det var Hugo man vände sig till om man behövde förstå ett ord på jiddisch. Han var själv inte född här och behöll sin brytning hela livet. På frågan vilket språk de talade hemma när han var liten spärrade han upp ögonen till plommonstora klot och svarade på sitt vanliga konsternerade sätt, som om den som ville veta kom från en annan planet:

– Det jydiska språket förstås!

Jiddisch var en ständig källa till förnöjelse. Men även till förargelse. Det fanns alltid någon som visste bättre och fick oss andra, mindre vetande, att känna oss som andra klassens judar. Att vara jude var som att vara med i en tävling.

Det var naturligtvis djupt orättvist, för det finns ingen riksjiddisch av samma slag som rikssvenska, eftersom det aldrig funnits något rike, bara en lång och delvis oöverskådlig historia som kan räkna sina rötter tillbaka till medeltidens judar som kom från norra Italien och södra Frankrike till Rhenområdet och som började blanda hebreiska ord med germanska och senare slaviska och flera andra språk.

Någon har sagt att jiddisch är ett hybridspråk. Det har aldrig funnits en standard. Efter andra templets förstörelse år 70 efter vår tideräkning talade judarna grekiska, arameiska eller hebreiska. Judarna i Spanien och Portugal hade sitt eget språk: ladino. Man talade det språk som behövdes.

Vi som tillhörde andra och tredje generationens invandrare började nu ersätta den gamla rotvälskan med ett modernare, mer upplyst sätt att tala. Men inte fullständigt. Vi lekte, på samma sätt som dagens invandrare, med ord och uttryck som fungerade som vår egen slang.

Snart märktes de nya tiderna i hebreiskans framryckning, men inte hos oss. Hemma använde vi aldrig ett ord som kippa för den runda lilla huvudbonad som judar har när de ber och som de religiösa alltid behåller på, även när de vistas i hemmet och till vardags. Vi fortsatte envist att säga jarmilke, eller slarvigare jalmik. Att lära sig skriva och stava på jiddisch var aldrig aktuellt. Till vem skulle vi skriva?

Kippa var ett av många hebreiska ord som blev allt populärare när folk började resa till Israel och distanserade sig från den östjudiska världens klagande diftonger och vulgära sj-ljud, så passande för underlivets många hemligheter. Shlang, shtup, shvantz. På samma sätt höll vi fast vid Gut Jonteff - God helg - i stället för att byta ut det mot hebreiskans Shabbat shalom, alltför snusförnuftigt. Sabbat hette fortfarande shabbes, det hebreiska shabbat lät importerat, en smula snobbigt

Vi växlade vid behov mellan svenska och jiddisch, som barn som vill hålla de vuxna utanför - eller som när de tvångsdöpta judarna i Spanien och Portugal levde dubbelliv för att undkomma inkvisitionens förföljelser.

Vi levde förstås inte under dödshot och var inga conversos, kristna utåt och judar i själ och hjärta, men under medvetandets yta hade vi utvecklat en känsla av fara och talade ibland knackig jiddisch för att undvika den svenska som kunde avlyssnas av majoritetssamhället.

Vi gjorde aldrig som så många på femtiotalet klassresan från jiddisch till hebreiska. Vi brukade inte säga att vi gick i synagogan, ett grekiskt ord som i mina öron fortfarande låter uppstyltat, som om det framför allt användes av folk som inte har för vana att gå i synagogan. Vi fortsatte att säga shul, ett ord som trots sina latinska och tyska rötter stämde med sanningen, i varje fall för oss som verkligen gick i shul.

Vår jiddisch var ett slags sviddisch. De ord vi använde hemma var de barnsliga och kärleksfulla, de som tillhörde intimsfären och krävde samförstånd för att inte uppfattas som fräcka och förolämpande. Meschugge (tokig), shikker (full), toches (stjärt), pupik (navel) och pitsel (snopp) hörde till de mest populära. Drek (skit), schnorrer (tiggare), shikse (kristen flicka), mensch (människa) och tsorres (bekymmer) hade lika hög frekvens, liksom allt som fick tillvaron att framstå som komisk eller fientlig och full av obehagliga överraskningar.

Jiddisch har en speciell fäbless för ironi, men även för dramatik, som alla språk på tröskeln mellan olika kulturer. Det fanns alltid anledning att utbrista i ett Oj vej! Eller Kuss mir in der toches! - överdrifter som fick löjliga bagateller att framstå som förfärliga katastrofer. Vi älskade katastrofer.

Pappa och hans systrar var utrustade med en speciell judisk radar som registrerade olyckor på flera mils avstånd och försatte dem i beredskapsläge. Det räckte för att de skulle börja skratta i stället för att gråta. Skillnaden var försumbar.

Namnens diminutivformer fungerade som kärleksfulla markörer. De användes av vuxna om barn och av barn om vuxna och av vuxna om vuxna. Farmor var Hannele och mamma som hette Maja blev naturligtvis Majele. Andra hette Goldele, Feigele och Rivkele. En av mina favoritsläktingar tänker jag fortfarande på som Marianntjik. Det är det lilla tjik som framkallar bilden av hennes älskvärda person.

Själv var jag naturligtvis Leibele medan pappa fick nöja sig med Simpan, som så mycket annat i vår familj en svensk-judisk hybrid."

Uppdaterad 27 januari 2015

Kaddish på motorcykel

Texten är hämtad från boken Kaddish på motorcykel av Leif Zern, s. 43-47, Bonniers förlag, Månpocket 2012. Publicerad med tillstånd från författaren.