• Huvudmeny

Salomon Schulman:
Om jiddisch

Under den tvåtusenåriga förskingringen har judarnas hemland ersatts av religionen, kulturen och språket. I Jiddischlandet finns varken kejsare eller konstaplar. Ty dess inre kontinent har skakats av ständiga katastrofer och uppenbarelser. Ur detta kaos har ett språk skapats, fjärran från de trubbiga maktinstrumenten. Jiddischens känsliga verktyg heter skepsis och intuition; och dess arbetsfält sträcker sig över ett evighetspespektiv – det judiska ödet.

De flesta judar behärskar inte längre sitt en gång så utbredda tungomål, om man bortser från showbizzjiddischens tvåhundra perversa uttryck. Resten brukar klinga som en obegriplig tyska, i bästa fall kryddad med några obegripliga hebraismer.

Den tongivande judiskamerikanska kulturvärlden har framställt jiddisch som ett fräckt och frivolt idiom, i vilket man förmår förlägga de mest hänsynslösa sanningar.

Det finns en romantisk syn på språket - att det är självgående och saknar grammatik. Dylikt tal är blott och bart en ren villfarelse; man avundas måhända jiddischspråkets obetalbara slagfärdighet. I gengäld möter man en precisionens finess, för att inte tala om ett prunkande ordförråd med rika uttrycksmöjligheter.

Idiomatiken hämtar inspiration från det heligt hebreiska, det slaviskt översvallande och det tyskt kyska. Tungans utövare är en lingvistiskt ytterligt medveten skara, som ständigt finner filologiska allusioner från språkets källådror. Detta sagt för att normalisera synen på ett idiom som egentligen inte är normalt, utan flödar med i historiens fåror trots att det ständigt bär motströms.

Jiddisch är cirka tusen år gammalt. Det skall i sin ursprungliga skepnad ha uppstått i Rhen- och Moseldalarna, i ett område som i judisk litteratur benämns Loter. Namnet minner om uppdelningen av Karl den Stores rike, samt om dennes två på varandra följande ättlingar vid namn Lothar. Språket formades under loppet av några århundraden i ett germanskt och romanskt språkområde. Dit hade judar invandrat från Frankrike och norra Italien, där de talat andra språk som var besläktade med fornfranska och fornitalienska.

Två- eller flerspråkighet hade varit ett etablerat mönster ända sedan ett halvt årtusende före vår tideräkning, då arameiska började användas bredvid hebreiskan, för att sedan bli talspråket också under de första århundradena av vår tideräkning.

I förskingringen uppstod sedan ett antal judiska munarter, vilka härleder sig från det land judarna vistades i. Från exempelvis Spanien, Sefarad, där judar sägs ha bott sedan biblisk tid känner vi till ladino, som också kallas för spanjolska, judesmo eller rätt och slätt judespanska. Trots fördrivningen från den iberiska halvön vid slutet av 1400-talet har detta spanskspråk ändå kommit att överleva.

Spanjolska romanceros, romanser, kunde man helt överraskande höra ovan Svarta havet bland fåraherdar eller bland de berömda judiska läkarna i Sarajevo. Precis som i jiddisch återfinner man i ladino hebreiska inslag, om än i mindre utsträckning - samt turkiska, arabiska, slaviska och grekiska glosor och uttryckssätt. Så sent som före andra världskriget talade en kvarts miljon sefarder, spanskättlingar, ladino.

Det finns exempel på andra judiska idiom av vilka många fortfarande nyttjas. Som judiskpersiska, judiskbukhariska, judiskgeorgiska, judiskmarockanska och en rad märkliga judiskkaukasiska bergsspråk. Eller ta den judiskitalienske författaren Primo Levis piemontesiskjudiska skrivsätt vilket märgfullt tecknas likt ”ett hemligt språk som skulle användas när man talade om gojim i närvaro av gojim eller för att djärvt, med dess obegripliga skymford och förbannelser, opponera mot den isoleringens och förtryckets ordning som de hade infört.”

Den jiddisch som talades för ett millenium sedan, innehöll fler hebreiska och arameiska ord än dagens jiddisch. Likaså var det romanska inslaget mer framträdande. Tyskan dominerade förstås, och språket kallades också fram till medeltiden för tajtsch.

Språket kunde fulländas i relativ fred under några sekler. De germanska, romanska och semitiska elementen smälte samman till en urjiddisch, vars fusionskaraktär nu blev tydligt skönjbar. Men fortfarande hade inte alla komponenter kommit på plats.

Vid slutet av 1000-talet härjades församlingarna av korsfararnas hemsökelser, vilka kostade otaliga liv. Tumskruvarna drogs åt ytterligare av två laterankoncilier, vilka påbjöd att judarna skulle isoleras. Detta uppfattades inte bara som en tvångsåtgärd från judiskt håll. Man föredrog autonomi, för att man ville be och studera tillsammans samt kunna skydda sig från attacker utifrån.

Synagoga, bageri, slakteri, fattighus, badhus och begravningsplats inrättades längs den judiska gatan, di jiddische gas. Detta blev också ett begrepp i Central- och Östeuropa, medan begreppet getto härrör sig från 100-talets Venedig och spreds till andra italienska städer. Där hade ordet inte en nedsättande betydelse utan betecknade den stadsdel där judarna bodde. Det är först med nazisterna detta ord fått en ödesmättad klang.

För jiddischspråket innebar denna relativa avskärmning, att det uppnådde en självständigare utveckling gentemot den omgivande medelhögtyskan.

Vid mitten av 1300-talet var det tid för nästa genomgripande tilldragelse i den judiskeuropeiska historien, utan vars kalamiteter den språkliga utvecklingen skulle ha funnit en betydligt lugnare fåra. En tredjedel av kontinentens befolkning hade dukat under i digerdöden och judarna pekades tidigt ut som skyldiga till denna farsot genom anklagelsen att de avsiktligen och systematiskt förgiftat Europas brunnar med spindlar, ödlor, kristna hjärtan samt hostia.

En desperat flykt österut tog vid. Uppenbarligen tvingades en del ända ner till Egypten. Där påträffade man för dryga seklet sedan i en synagoga från gamla Kairo en så kallad geniza (det är en judisk tradition att inte kasta heliga blad vind för våg utan bevara dem i ett särskilt rum i synagogan, genizan, för att senare rituellt begrava dem på begravningsplatsen) ovärderliga fragment av profana jiddischtexter såsom uppteckningar av Hildessångerna på just judetyska.

Den tumultuariska judiska historien är inte direkt ägnad åt arkivbevarande aktiviteter. Det äldsta fullständiga jiddischmanuskriptet emanerar dock från Köln år 1396 och äger ett medicinskt innehåll; inte oväntat med tanke på mängden av judiska läkare.

Vid pesten tog de flesta sin tillflykt till Polen. Redan under några århundraden hade riket i öster varit en etablerad fristat. Jiddischordet för Polen – Pojlin – betyder att här ska du få härbärge. Vad beträffar de tre följande seklerna besannades denna gudomliga profetia. Judar välkomnades till landet och kom att formera en i detta feodala samhälle dittills fallerande medelklass av köpmän, handelsmän, finansiärer, skattepaktare, godsförvaltare, värdshusägare och hantverkare. De utgorde ”samhällets porer” för att citera den inte helt fördomsfrie Marx.

Samtidigt med judeinflödet skedde en inflyttning av tyskar som även de kom att fylla behovet av en borgarklass. Under perioden från korstågstiden fram till mitten av 1600-talet sköljde nya vågor av utvisade judar österut. Jiddischens lingvistiska förbindelse med dess germanska källåder kunde därmed upprätthållas, vilket garanterade ett inflöde av livgivande språkligt elixir.

Under denna tid stod den rabbinska lärdomen på sin höjdpunkt. Det judiska Polen blev den spanskjudiska aristokratins arvtagare vad gäller bildningsidealet. Jiddischen blomstrade i detta hebreisktlärda hägn och under denna kulturella kulm började också slavismerna strömma in i språket.

Vid mitten av 1600-talet slogs det polskjudiska samhället sönder och samman av ett våldsamt kosackuppror. Som så ofta i tider av oro drogs judarna åt mystiken. En rad messianska rörelser såg dagens ljus. Vid mitten av 1700-talet växte sig chassidismen stark och förmådde formulera en glädjens religion. I dansen, musiken och extasen hyllades en allestädes närvarande Gud. Chassidismen vidrörde den enkla människans hjärta som inte bara talade med Gud på hebreiskarameiska utan på en vardaglig jiddisch. Så småningom blev också jiddisch något av ett bönens språk, vilket av de rättrogna uppfattades som en oförlåtlig hädelse.

Chassidismen blev jiddischkulturens färgrikaste inspirationskälla och en språkets förnyare. På hebreiska välsignades Gud medan Människan välsignades på jiddisch.

Tack vare chassidismen fortsatte jiddischidiomet sina inbrytningar i det heligas domäner. Predikningar kom att hållas på jiddisch, böcker om etik och moral trycktes på denna hädelsens jargong och till alltför heliga texter fogades jiddischöversättningar.

Men redan före chassidismen hade religiös litteratur tryckts på jiddisch. Den legendariska kvinnobibeln Tsenerene utkom med sin första upplaga år 1600 i Lublin. Detta var ingen bokstavlig eller kanoniserad översättning utan dess manlige författare förhöll sig relativ fri till sitt grundmaterial. Han skrev en sirlig prosa som tilltalade kvinnorna. I många av de kommande editionerna fanns en brasklapp instucken, där det påpekades att denna skrift även var tillägnad ”män som är som kvinnor, det vill säga saknar bildning.”

Tsenerene kom att bli den mest lästa boken i judiska hem och har tryckts i flera hundratal upplagor. Ur denna kvinnornas sabbatslitteratur återberättades Bibelns händelser för barnen på en blid jiddisch, fjärran från lagens hårda bokstav. Mameloshn, mammas språk, kom också att bli en synonym för jiddisch och uttrycker kanske mer kärlek än vad ett modersmål förmår frambringa, något som Kafka påpekat i sin kärleksförklaring till jiddisch. Genusperspektivister kan säkert dra fram fler nyanser ur mameloshens betydelse för jiddischkulturen och målets valörer.

En helt annan syn på jiddischen representerar den från slutet av 1700-talet framväxande överklassen och bättre bemedlade medelklassen. För dem var assimilationen en biljett in i Europas salonger och då passade sig inte det att tala ett annat språk än sina klassgelikar. Många var de som kunde skriva under på Moses Tannenbaums hånfullhet om ”detta absurda språk som fästs vid våra käkar likt en elakartad spetälska.”

Det blev i stället den framväxande arbetarklassen som lät sig lockas av språkets oanade möjligheter, inte minst som en revolutionär spjutspets mot samtidens reaktionära företeelser och deras diskriminerande omvärld. Under förra seklet gav det socialistiska partiet Bund och i viss mån också kommunisterna idiomet en ny – både revolutionär och litterär karaktär – tills jiddischkulturen slukades av den nyligen timade massmordens epok.

Så vad är det som fascinerat alla mystiker, mödrar, revolutionärer, litteratörer och bildade skräddare och skomakare? Naturligtvis för deras rikedom - det är denna språksmälta av flera språkfamiljer och därmed olika kulturer som inspirerat dem!

Uppskattningsvis härrör två tredjedelar från medelhögtyskan och resten bidrar i lika delar hebreiskarameiskan och slaviskan med - förutom alla romanska och anglosachsiska inflytanden som också kan återfinnas.

Men det handlar inte bara om en mekanisk addition av ord från olika språkfamiljer utan också om en subtilare grammatisk påverkan. I ett och samma ord kan prefixen, suffixen, ordstammarna och pluraländelserna ha vitt skilda ursprung ur denna språkfamiljernas ordsmälta. Dialekterna sjungs fram i otalet melodier. I ett så vidsträckt område från Östersjön till Svarta havet blir klangbottnen hart när oändlig. I denna fixa stomme av konsonanter, härrörande från hebreiskarameiskan, sätts in vokaler med de mest varierande uttal. Såsom den korthuggna, rationalistiska  jiddischen som talades i Litauen till de mjukt melodiösa slingorna från Ukrainas stäpper eller Karpaternas hisnande toppar. Detta rörliga folk av gårdfarihandlare, spelemän eller bankirer rörde sig mellan detta konglomerat av inflytanden både från det judiska och de ickejudiska kulturområdena. Klart att ordrikedomen blir påfallande i ett sådant dynamiskt samhälle och det är ingen tillfällighet att jiddischen tillhör eller tillhörde ett av Europaste rikaste språk.

Diminutiven exempelvis, de kärleksfulla oftast slaviskinspirerade, ger en liten Josef en rad spännande skepnader. Det kamratligt tillgivna Joschke eller det mer tillgivet respektfulla Josifl eller det mer intima Josel eller Josche, det mera kärleksfulla Josele eller de ömsint kärleksfulla Josenyu, Josinke, Josinkele, Joschkele, Joschenyu eller Joschkenyu där de sist nämnda småjosefarna skiljer sig med bråkdelen av en mikrofreud i intimetetsgrad.

Vill man dessutom tilldela denne lille Josef en rad ytterligare egenskaper kan man förfina precisionen genom att även böja adjektiven i diminutetsgrader och vill man att denne lille Josef ska sova kan även verbet förminskas. Och när man till slut hittar den kärleksfullhet man vill uttrycka sover lille Josef redan.

Med tanke på jiddischens starka etymologiska anknytning till tyskan borde detta lämpa sig alldeles förträffligt som översättningsspråk. Så är inte alls fallet. Tyskans fasthet och stelare syntax rimmar illa med den mer formbara jiddischen som tagit sina sagor, sånger, maträtter, klädesdräkt och umgängeskultur från det slaviska bosättningsområdet och som därför känslomässigt ligger närmare själen än die deutsche Kulturgemeinschaft. Judiska spelemän musicerade på kosackers bondbröllop och öste skamlöst ur hela Ukrainas minoritetsbemängda sångskatt. I folkvimlet på de skrällande marknadsplatserna bytte inte bara hästkrakarna ägare utan även orden. Således ser vi en rad bondska slaviska ord i jiddischen på till exempel en rad husdjur (katshke=anka, koze=get) men även grovheter såsom paskudne=svinaktig har smugit sig in med en slavisk tilltro. Medan de mer intellektuella och gåtfulla abstraktionerna förbehålles den hebreiskarameiska himmelska sfären. De sistnämnda orden fick sig en ordentlig överhalning i den sovjetiska jiddischen enär allt hebreiskt förknippades med rabbinskt bakåtsträveri i stället för den proletära klang man eftersträvade. Trots den kommunistiska språkpurismen lyckades man särskilt på tjugotalet nå de höga kulturella höjderna så att man till och med kan tala om en sovjetisk guldålder. Denna slogs sönder av nazismen och efter andra världskriget lyckades Stalin och hans anhängare förinta de sista kvarvarande resterna av sin jiddischkultur.

Språkets ställning idag är hotad. De jiddischtalande finns idag mest bland ultraortodoxa kretsar som anser hebreiska alltför heligt att nyttjas utanför de liturgiska sammanhangen. Likväl utgör de den stora majoriteten av jiddischtalande idag när den världsliga jiddischkulturen tycks gå en biologisk död till mötes och kommer sannolikt om någon generation redan förbli en akademisk specialitet.

I Sverige har antalet jiddischtalande minskat kraftigt. Den östjudiskt härstammande minoriteten hade svårt att förmedla sin pinade och plågade kultur till sin nästa generation. Det förekommer siffror på mellan något hundratal och några tusental svenska judar som talar jiddisch enligt en högst varierande förmåga. Men språket har upptäckts även utanför jiddischkretsar. Inte minst den rika klezmerkulturen är ett gott tecken i tiden. Men det är all möda värt att lära sig jiddisch; det är inte bara den hart när outtömliga jiddischkulturen med dess otaliga inblickar i heligheten, hädelsen eller humorn som förmår att berika ens existens utan även skärvor av de andra språkkulturer som förstärker jiddischens vidsyn.

Men ändå skall man vara måttfull med en alltför intellektuell inställning till jiddischtemat. Låt följande talesätt också bli ett varningens ord på din njutbara väg in i jiddischens mysterier:

Der mentsh tracht un Got lacht. Människan tänker medan Gud skrattar.

Uppdaterad 07 januari 2015