• Huvudmeny

Arlöv

Arlöv är ett ortnamn som kan spåras till början av 1100-talet. Namnet har med arvegods att göra, men frågan är vad för arvegods.

Arlöv är idag en del av Malmö och centralort i Burlövs kommun. Den bebyggelse som idag bär namnet Arlöv stammar i huvudsak från tiden efter sockerbrukets etablering 1869. Före skiftet låg Arlövs by ett par kilometer åt sydost från nuvarande Arlöv, strax norr om Sege å. Det är denna nu försvunna bebyggelse som namnet Arlöv äldst åsyftar.

karta

På Skånska rekognosceringskartan från 1812–20 framgår att Arlövs by före skiftet låg strax norr om Sege å. Kartan är ett utsnitt ur kartbild IÖ 206 (klicka på bilden för att komma till kartan).

Ares arvegods?

Ska man vara petig har namnet ursprungligen troligen åsyftat en enda gård. Den i sydskandinaviska ortnamn vanliga efterleden ‑löv (i Danmark ‑lev) betyder nämligen ’arvegods’. Grundbetydelsen hos detta ortnamnselement, som är besläktat med verbet lämna (i danskan levne) och motsvarande verb i engelskan, leave, har troligen varit ’något efterlämnat’.

Många av ‑löv-namnen – men långt ifrån alla – har personnamn i förleden, t.ex. Ballingslöv (som innehåller det forndanska mansnamnet Ballung) och Reslöv (forndanskans Rether, motsvarande fornsvenskans Redhar och fornvästnordiskans Hreiðarr). Arlöv har tolkats efter samma linje: det skulle kunna innehålla mansnamnet Are, Ari (Falkman 1877 s. 105).

Arlöv är dock belagt redan omkring år 1120, och då i formen Arleue, alltså med enstavig förled. Man skulle visserligen kunna tänka sig att en ursprunglig form på Ara- hade förlorat förledens andra stavelse, men det är mycket oväntat att detta skulle ha skett i början av 1100-talet. Det har dessutom visat sig att det enda belägg som tyder på att förleden ursprungligen skulle ha haft två stavelser – areleue, uppträdande i en kopia från 1494 av ett brev från ärkebiskop Eskil i Lund daterat den 1 september 1145 – är osäkert läst. Den forndanska formen av namnet Arlöv bör därför vara Arlef, med enstavig förled.

Släkt med Arlanda?

Med denna form som utgångspunkt skulle förleden kunna vara en motsvarighet till det fornvästnordiska substantivet ǫrð (besläktat med verbet ärja) med grundbetydelsen ’plöjning’ (Elmevik 1968 s. 173, 1979 s. 72). Om det vore belagt på forndanska skulle det ha hetat *arth, där th står för ett tonande läspljud som ofta faller bort mellan r och l (som i Arlöv). En liknande tolkning har lagts fram av Arland, ett äldre namn på nuvarande Ärlinghundra härad (och för övrigt det namn som inspirerat till flygplatsnamnet Arlanda), vilket alltså möjligen innehåller en (likaledes obelagd) fornsvensk motsvarighet *ardh (Moberg 1953 s. 12).

Eller arvegodset vid ån?

Det är dock osäkert om läspljudet th i ett forndanskt *Arthlef skulle ha kunnat falla bort redan i början av 1100-talet. En tredje möjlighet att tolka namnet Arlöv är att i förleden se en gammal genitivform på -r av det vanliga substantivet å ’(större) vattendrag’, med syftning på den närbelägna Sege å. Namnet skulle då ursprungligen ha betytt ’arvegodset vid ån’. Med denna tolkning slipper man förutsätta bortfall av någon vokal eller konsonant, och ordet i förleden är välkänt från äldsta tid till våra dagar. Däremot måste man räkna med att det ursprungligen långa a:et i förleden har förkortats. Annars hade det hetat *Årlöv idag; forndanskt och fornsvenskt långt a övergår nämligen till å fram emot medeltidens slut (jfr substantivet å av äldre a). Denna typ av vokalförkortning, som har kopplats till ett hittills lite utforskat ljudhistoriskt fenomen kallat ordlängdsbalans eller sammansättningsreduktion, är relativt vanlig i nordiska ortnamn. Den förekommer bl.a. i Arboga och Arvika, som innehåller samma gamla genitivform av substantivet å i förleden som Arlöv.

Uppdaterad 03 december 2018

Lästips

Elmevik, Lennart, 1968: Kvädö, Kvärlöv och Kvänum. I: Namn och bygd 56, s. 165–186, 192–193.

Elmevik, Lennart, 1979: Om förlederna i några ortnamn på ‑lev, ‑löv. I: Sydsvenska ortnamnssällskapets årsbok, s. 68–84.

Falkman, Axel, 1877: Ortnamnen i Skåne. Etymologiskt försök. Lund.

Moberg, Lennart, 1953: Ärlinghundra. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift, s. 11–15.