• Huvudmeny

Fränninge

Skånska Fränninge har haft sitt namn åtminstone sedan 1200-talet. Namnet hänger troligen ihop med ett äldre namn på Vollsjöån.

Utsnitt ur gammal kartbild med ortnamnet Fränninge utskrivet med handskrift.

Fränninge och Vollsjöån på Skånska rekognosceringskartan 1812–20 (blad VÖ 205). Kartan tillgänglig via Riksarkivet (https://sok.riksarkivet.se)..

Belagt sedan 1200-talet

Fränninge är namn på en socken och kyrkby i nuvarande Sjöbo kommun i södra Skåne. Det är äldst belagt som Franninge 1291 och Fræningæ 1325.

Namnet hänger sannolikt ihop med ett äldre namn på Vollsjöån som passerar i närheten av byn. Detta har på forndanska lytt *Fran eller *Frana och varit bildat till ett adjektiv som i fornisländskan motsvaras av fránn, med betydelsen ’starkt glänsande’. Ånamnet har helt enkelt betytt ’den starkt glänsande’. Till detta ånamn har en inbyggarbeteckning bildats, som på forndanska lytt *fræningar ’de som bor vid ån *Fran(a)’. Slutligen har till inbyggarbeteckningen bildats själva bebyggelsenamnet Fränninge, på forndanska Fræninge (SOL s. 90).

Bild på å som flyter genom sommargrönt landskap.

Vollsjöån vid Fränninge. Foto: Bengt Edqvist.

Vanlig ortnamnstyp i Norden

Det här är en vanlig ortnamnstyp som förekommer i stora delar av Norden, med många parallella fall av just denna kedja av avledning från naturnamn (i detta fall ett vattendragsnamn) till inbyggarbeteckning till bebyggelsenamn (se Ståhle 1946). Just namnet Fränninge har faktiskt funnits på ytterligare en plats i Sverige; det är belagt som namn på en nu försvunnen bebyggelse i Frösunda socken i Uppland (Ståhle 1946 s. 374).

Dialektuttal med långt ä

Det gamla dialektuttalet av det skånska namnet, som är bevarat i uppteckningar från 1930-talet, hade långt ä, precis som många av de medeltida beläggen. Redan tidigt förekommer dock en variant med förkortat ä, vilket bl.a. 1500-talsbelägg som Frenninge (1569), och möjligen också i det äldsta belägget, Franninge 1291. Förkortning av lång vokal med åtföljande förlängning av konsonanten i bl.a. namn på -inge är en vanlig företeelse som har kallats ordlängdsbalans (se härom Hellberg 1973).

Uppdaterad 04 september 2019

Läs mer

Hellberg, Lars, 1973: Skänninge och Skenaån. En ortnamnskombination i ljudhistorisk belysning. I: Svenska studier från runtid till nutid tillägnade Carl Ivar Ståhle på 60-årsdagen den 27 juni 1973. S. 37–52.

SOL = Mats Wahlberg (red.), Svenskt ortnamnslexikon. 2 uppl. Uppsala 2016.

Ståhle, Carl Ivar, 1946: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. På grundval av undersökningar i Stockholms län. Lund.