• Huvudmeny

Vad betyder inge och unge?

Ortnamnen på ‑inge, med växelformen ‑unge, hör till de äldsta bland de svenska bebyggelsenamnstyperna. De synes i huvudsak ha tillkommit under förra hälften av första årtusendet e.Kr., men möjligen kan ‑inge-namn ha bildats ännu under vikingatiden.

Ändelsen ‑ing/‑ung används för att beteckna tillhörighet av högst varierande slag. En viktig funktion är att bilda inbyggarbeteckningar, vilket kan exemplifieras med ett landskapsnamn som Hälsingland ’hälsingarnas land’. Ortnamnsformerna på -inge/-unge har tillkommit genom tillägg av en ursprunglig ändelse -ia (senare utvecklad till -e) till inbyggarbeteckningar på -ingar/-ungar. Dessa kan antingen ha betecknat inbyggarnas boplats eller endast haft kollektiv betydelse. Ett namn som Äspinge skulle då kunna återges med ’äspingarnas boplats’ eller ’äspingfolket’, varvid i det senare fallet folkbeteckningen efter urgammalt mönster sekundärt överförts på folkets boplats.

I sak spelar den nämnda distinktionen alltså inte någon roll. Efter det att ‑inge-namnstypen etablerats, kan namn ha bildats direkt utan förmedling av en inbyggarbeteckning eller som ett naturligt komplement till en sådan. I namnens urnordiska form framstod samhörigheten mellan ‑ingar och ‑inge hur som helst såsom självklar.

Vid sidan av ‑ingar och ‑inge förekommer ibland variantformerna ‑lingar och ‑linge. Dessa härrör från bildningar till ord som slutar på -l, men har sedan utvecklats till självständiga varianter.

Basen för de till inbyggarbeteckningar bildade ‑inge-namnen utgörs av en lång rad rikt varierade ord för olika företeelser i topografin. Vanligt förekommande är höjdbeteckningar (och ord som bildligt använts med syftning på höjder), så t.ex. i det gotländska sockennamnet Källunge (bildat till käl ’köl’). Beteckningar för uddar och utskjutande terrängpartier är likaså vanliga, t.ex. i Huddinge (bildat till udde). En skogsbeteckning (hult) föreligger i Hyltinge, en trädbeteckning i Äspinge, ord för markförhållanden i Steninge.

I många fall kan man räkna med att ‑inge-namn har bildats till redan existerande ortnamn. Väster- och Österhaninge är bildade till ett betygat skogsnamn (Hanveden), Stafsinge sannolikt till ett sjönamn Stavsjö, där ‑s- utgör en rest av efterleden sjö. Försvunna ånamn ligger med all sannolikhet till grund för Almunge, Grödinge och Skuttunge.

Namn som innehåller djurbeteckningar, t.ex. Gåsinge, utgår rimligen från förkortade ortnamn med respektive djurbeteckning som förled. Detsamma gäller namn som innehåller adjektiv, t.ex. Vittinge.

I de flesta fall utgår ‑inge-namnen från smärre lokaliteter, och vanligen har namnen kommit att beteckna gårdar eller byar. Bland namnen finns emellertid också bygdenamn representerade, t.ex. Huddinge, Väster- och Österhaninge.

Namntypen är i Sverige utbredd över större delen av Götaland och i Svealand över Närke och de tre Mälarlandskapen Södermanland, Uppland och Västmanland. Den omfattar vidare Danmark och utbreder sig därtill över ett stort område i nordvästra Tyskland och utefter Nordsjökusten samt sträcker sig också till England. Namntypen är därmed ett tydligt tecken på ett nordvästgermanskt samband under de första århundradena av vår tideräkning. Till det stora sammanhängande ‑inge-namnsområdet hör däremot inte Norge och inte heller de till Norge gränsande svenska landskapen Dalsland, Värmland och Bohuslän, där säkra representanter saknas.

Namnen på ‑inge är vanligare än de på ‑unge, och ‑unge har i många fall ombildats till ‑inge. Frånvaron av s.k. i-omljud i namn som Baldringe, Faringe, Taxinge, Väster- och Österhaninge (med a i stället för ä), visar att de tidigare slutat på ‑unge.

Eftersom ‑inge-namnen är så vanliga, har inte sällan andra namn ombildats efter dem. Det kan gälla namn som tidigare slutat på ‑ing, t.ex. Bälinge i Uppland. I sammansatta namn har ibland en efterled ombildats i anslutning till ‑inge-namnen, så t.ex. ‑äng(e) i Torskinge, ljung i Harplinge.

Uppdaterad 23 juni 2016