• Huvudmeny

Vad betyder lösa?

Ortnamn på -lösa (-leysa o.d.) är kända från hela det nordiska området.

Sedan gammalt är man på det klara med att detta ortnamnselement har dubbelt ursprung. Man skiljer mellan »äkta» -lösa-namn, som är förvikingatida, snarast från folkvandringstiden (400–550 e.Kr.), där lösa innehåller ett ord av omdiskuterad härledning, och bristbetecknande -lösa-namn, som sannolikt genomgående är av yngre datum och i vilka ortnamnselementet är identiskt med ett från de nordiska fornspråken väl betygat -løsa, ‑leysa som anger brist på det som förra sammansättningsleden betecknar, t.ex. fornsvenskt kostløsa, vatuløsa. Exempel på ortnamn innehållande detta lösa är gårdnamnen Gässlösa i Halland (som sannolikt har ordet gäst som förra led och betyder ’gården där man inte brukar ha några gäster’) och Mjöllösa i Värmland samt natur- och ägonamn som Fläsklösa, Hölösa, Kak(e)lösa och Ägg(e)lösa.

Härledningen av det »äkta» lösa är alltså omdiskuterad. Det har bl.a. sammanställts med ordet löt ’betesmark’ (egentligen ’sluttning’, besläktat med verbet luta) och med adjektivet lös, varvid när det gäller den sistnämnda möjligheten föreslagits betydelserna ’äng, (fuktig) slätt, fält’ e.d., ’skoglös terräng’ och ’jord som var fri (»lös»), ett slags utmark’. Störst gehör har ett förslag fått enligt vilket lösa är samhörigt med ordet ljus och betytt ’ljusning i skog, glänta, äng’ e.d. Enligt en uppfattning kan lösa med denna grundbetydelse ha syftat på utglesning av lövskog i samband med fast bosättning. Nyligen har framförts åsikten att lösa med ursprungsbetydelsen ’ljusning’ kommit att avse en genom röjning öppen plats i skogen avsedd för bosättning.

Förlederna i de »äkta» -lösa-namn som man mer eller mindre säkert kunnat tolka – ett ganska betydande antal måste fortfarande bedömas som dunkla till sitt ursprung – utgörs oftast av ett terräng- eller naturbetecknande ord. Det bekanta Ramlösa utanför Helsingborg innehåller en fornspråklig motsvarighet till det skånska dialektordet ramm ’fuktig äng’, det östgötska Bjälösa innehåller fornsvenskt biærgh ’berg’, det västgötska sockennamnet Hasslösa trädbeteckningen hassel. Ett fåtal hithörande namn har personnamnsförled, t.ex. det östgötska bynamnet Gärdslösa, skrivet (in) Jærunzløso 1306) och det uppländska herrgårdsnamnet Gumlösa, skrivet Gudmundaløsa 1345, sammansatta med de fornsvenska mansnamnen Iærund respektive Gudhmund. Det rör sig genomgående om förkristna personnamn.

Namntypen »äkta» -lösa har enligt den allmänt rådande uppfattningen sitt ursprung i Danmark, där den är särskilt vanligt förekommande på Själland. Från Själland har den spritts till Sydsverige, varifrån den främst via olika vattenvägar vandrat norrut till Småland, Öland, Västergötland, Östergötland och trakterna kring Hjälmaren och Mälaren. Den är företrädd också på Gotland. Möjligen finns det några exempel på den i Östfold i Norge. Antalet namn av denna typ i Sverige uppgår till drygt 130, samtliga bebyggelsebetecknande. I Danmark finns exempel på elementet även i ägonamn.

Uppdaterad 16 augusti 2016