Vanliga ortnamnselement

Bo, hult, rum och torp – många ortnamn innehåller samma ord. Här hittar du information om några av våra vanligaste ortnamnsefterleder.

arve

Namnen på -arve är en stor och för Gotland säregen namngrupp. Närstående namnbildningar finns dock i Dalarna (-arvet) och i Uppland och Nyland (-arvaby); jfr även det sydsvenska löv ’arvegods’.

Efterleden -arve innehåller ett forngutniskt ord arfi ’den som ärver, arvinge’. Förlederna utgörs vanligen av ett personnamn som syftar på den som lämnat arvet. Ett namn som Larsarve skall således förstås som ’Lars arvinges (eller arvingars) gård’, där gård är underförstått och inte har något synligt uttryck i namnet.

Ortnamnen på -arve, forngutniskt -arva, är således att uppfatta som ett slags personbinamn i genitivform. De är därmed jämförbara med den andra karakteristiska gårdnamnstypen på Gotland som utgörs av personnamn eller personbeteckning i genitiv (t.ex. Smiss). Även där får man räkna med ett underförstått gård e.d.

Åldern på -arve-namnen är omdebatterad. Namn som Jaksarve av Jakobsarve och Petsarve av Petersarve innehåller kristna personnamn och bör vara tillkomna efter kristendomens införande. Skradarve innehåller lågtyskans schrader ’skräddare’ och kan vara skapat en god bit in i medeltiden. Å andra sidan innehåller många av namnen urgamla gotländska personnamn som t.ex. Liknvidh i Lickedarve och Fridhgair i Frigsarve. Namntypen har uppenbarligen varit produktiv under medeltiden men kan gå tillbaka på mönster som utbildats redan under förhistorisk tid.

arvet

Efterleden, som betyder ’arvegods’ (jfr arve och löv), är främst företrädd i Dalarna (enstaka exempel finns också från Västmanland, Uppland och Hälsingland).

Namnens förleder innehåller till övervägande delen mans(bi)namn eller yrkesbeteckningar, säkerligen syftande på dem som lämnat jorden i arv, till exempel Domare i Domnarvet.

Tyngdpunkten för utbredningen ligger i den gamla Kopparbergslagen runt Falun, där namnen troligen har avsett de röjningar, så kallade täkter, som på särskilda villkor kunde upptas runt Kopparberget under medeltiden.

Namngruppen hör huvudsakligen till medeltidens två sista århundraden – inga namn är med säkerhet kända före 1300-talets mitt.

bo

Elementet bo i ortnamn är flertydigt. Ofta är det en försvagad form av boda. Det kan även återgå på substantivet bo eller på genitiv av plurala inbyggarbeteckningar på fornsvenskt -boar (i modern form ‑bor, t.ex. Uppsalabor).

Det substantiv bo som kan ingå i ortnamn är det som vi känner i betydelsen ’djurbo’ och i uttrycket sätta bo. I fornsvenskan uppvisar bo bland annat betydelserna ’boning, bostad’ och ’(lant)gård, egendom’. Tidiga belägg på bo ’gård’ möter i runinskrifter, och talrika exempel förekommer i de medeltida landskapslagarna. En speciell användning har ordet fått för att beteckna överhetens och förvaltningens gods.

Genitivformen fornsvenskt ‑bo(a) av inbyggarbeteckningar förekommer i en rad häradsnamn, dels avseende folket i en bygd, t.ex. Albo härad, Bråbo härad, Selebo härad, dels avseende ett kollektiv med gemensam samlingsplats, t.ex. Håbo härad, Valkebo härad, Åkerbo härad. Inbyggarbeteckningar på ‑bo ingår också i flera sockennamn, t.ex.Harbo, Kärnbo, Kärrbo.

Ordet bo används i ortnamn inte bara om enstaka gårdar utan också i betydelsen ’bygd’, en betydelse som lätt låter sig förstås utifrån en allmän betydelse ’boplats’. Namnen finns på flera håll utan att något tydligt spridningsmönster kan konstateras. Tre koncentrationer i Sverige framträder dock, det ena i Småland, det andra på Gotland, det tredje i Gästrikland och Hälsingland.

Vad förlederna beträffar visar bygdenamnen på ‑bo inte någon enhetlig struktur. De gotländska utgår till stor del från inbyggarbeteckningar på ‑lingar (till exempel Hablingbo) de övriga mestadels direkt från topografin, ett mönster som delvis också gäller för de norska namnen.

Bygdenamnen på ‑bo sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. Bo som gård- och bynamn härrör bevisligen ofta från medeltiden, och detsamma gäller en sammansättning som Brunnsbo.

boda

Av de många ortnamnen på -bo innehåller en mycket stor andel ett ursprungligt -bodha, pluralis av fornsvenskt bodh ’(förvarings)bod’.

Efterleden kan åsyfta förvaringsbodar av olika slag, oftast sannolikt bodar uppförda vid slåttermarker för förvaring av höet, kanske även för övernattningsbruk. Dessa områden har så odlats upp och i en del fall småningom blivit fast bebodda (de äldsta jordeböckerna och lantmäterikartorna upptar också obebyggda ängar och utjordar med namn på -bodha). Namnen på -bodha kan också åsyfta andra bodar än slåtterbodar, till exempel jaktbodar, fiskebodar och, i Dalarna och Norrland, fäbodar.

Förlederna utgörs mycket ofta av personnamn eller personbeteckningar, i t.ex. Eringsboda (Eringisli) och Pålsboda. I några få fall rör det sig om kvinnonamn, t.ex. i Gunnilbo (Gunhild). Andra förleder kan åsyfta moderbebyggelsens namn, i t.ex. Månkarbo (Munga), läge invid någon annan lokalitet, t.ex. en sjö som i Grycksbo (Grycken). Förlederna kan även på annat sätt karakterisera bebyggelserna, i t.ex. Habo (hag ’stängsel; inhägnat område’) och Äppelbo (apel ’apel; apelbestånd’).

Huvudparten av -bodha-namnen är medeltida, men några har säkerligen tillkommit under vikingatiden. Efterleden -bodha reducerades småningom oftast till -bo, i de flesta fall sannolikt redan på 1500-talet. Så småningom har bo kommit att bli en allmänt bebyggelsebetecknande efterled, vanlig in i vår tid.

Namngruppen är spridd i större delen av Sverige. Två huvudområden kan urskiljas, dels Nordöstskånes, Blekinges, Smålands, Västergötlands och Östergötlands skogstrakter, dels skogsbygderna i Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland.

bol

Ordet bol är bildat till verbet bo, som i äldre språk och i dialekterna också kan ha betydelsen ’bereda, göra i ordning; laga’.

Dialektalt förekommer bol med flera olika betydelser, till exempel ’boplats, gård, nybygge’ (Bolshög i Skåne, Klässbol i Värmland), ’djurbo (fågelbo, björnide, rävlya osv.)’ (Björnebol i Dalsland och Värmland, Tranebol, numera Tranebo, i Västergötland), men också rent ägobetecknande, ’nyodling, jordstycke, äng’ med olika regionalt avgränsade betydelsevarianter (Baggebol i Södermanland och Västergötland, kanske till ett fsv. *baggabol ’äng där man har baggar på bete’).

När bol har innebörden ’djurbo’ i bebyggelsenamn, kan namnen från början ha varit skämtsamma eller nedsättande. Kanske har Björnebol legat vid eller inne i »björnskogen» och Tranebol nära någon myr eller mosse, där tranor gärna håller till.Förutom djurbeteckningar ingår också till exempel personnamn, Dragabol (Drake) i Halland, Håkanbol i Närke, yrkesbenämningar, Länsmanbol och Skräddarbol i Uppland, och terrängord, Bäckebol på olika håll i Västsverige och Forsbol i Dalsland.

Namn på -bol har bildats från medeltiden till nyare tid. I flera fall har -bol med tiden ombildats till -boda (> -bo), så till exempel Laggarbo i Järlåsa socken i Uppland (j Laggaraboleno 1362, Laggarebodha 1540, Laggarbo 1650; till laggare ’tunnbindare’).

En särskild kategori utgör de många namnen av typen Kyrkebolet, Kyrkbordet och Prästebolet, Prästbordet. I sådana namn kan en sammanblandning tidigt ha ägt rum mellan bol ’boställe’ och bord ’jord anslagen för visst underhåll (till exempel av präst eller kyrka)’.

Bebyggelsenamn som innehåller bol, främst som efterled men också som förled, finns företrädesvis i västra Götaland och Värmland men påträffas också i exempelvis Södermanland och Uppland. Ägonamn som innehåller bol är kända framför allt från Skåne och Småland.

by

Grundordet by sammanhänger med verbet bo, kanske i dess äldre betydelse ’bereda, ställa i ordning’.

By kan ursprungligen ha betytt ’beredning, anordning’ och mer konkret ’jordområde där man gjort anordningar (hus, röjning, odling) för att avvinna jorden nyttigheter i form av bete, gröda osv.’. En utbredd uppfattning har länge varit att by redan från början betecknat bebyggelser. Det är dock mycket möjligt att de allra äldsta, forntida ortnamnen på -by i stället avsett (ny)odlingar; enligt en mening har det varit fråga om lövängar. Ortnamnselementet bör hur som helst tidigt ha kommit att brukas om bebyggelser, och i flertalet fall har man att räkna med innebörden ’gård’ eller ’by’.

Elementet by har använts om bebyggelser som tillkommit genom utvidgning av, utflyttning från eller delning av äldre moderbebyggelser. Huruvida man står inför den äldre betydelsen ’gård’ eller inför ’by, samling av gårdar’ får avgöras från fall till fall.

Ortnamnstypen -by har varit produktiv under en mycket lång tid, från forntiden och in i nya tiden. Den bortre gränsen för by-namnens bildningstid förlades av en äldre forskning till folkvandringstiden (400–550 e.Kr.), men i senare tid har det hävdats att namntypens äldsta företrädare går tillbaka ända till romersk järnålder (Kr.f.–400 e.Kr.).

Förlederna i by-namnen är ofta naturbeskrivande eller terrängbetecknande, så t.ex. i sockennamnen Dalby, Ekeby, Hammarby och Hässleby. Sockennamnet Vimmerby innehåller sannolikt ett gammalt ånamn. Andra förleder anger storlek, relativ ålder eller läge; exempel härpå ger sockennamnet Myckleby (bildat till fornsvenskans mikil ’stor’), det på olika håll uppträdande Nyby(n) och sockennamn som Mellby, Norrby och Sörby.

I många fall är förleden ett personnamn eller en personbeteckning. Namn på -by innehållande personnamn har ansetts vara relativt unga; sådana förekommer bl.a. i Västsverige och Uppland. Gamla bildningar är dock sockennamnen Karleby, Rinkaby och Tegneby, som antas innehålla beteckningar för män i forntida konungars tjänst.

Personbetecknande är också den på olika håll förekommande förledstyp som består av ett mansnamn åtföljt av det fornsvenska ordet arve ’arvtagare, son’ i genitiv; ett exempel bland många är bynamnet Tosarby (Thorisaruaby 1384) ’Tores arvinges gård’ i Gustafs socken, Dalarna. En markerad mellansvensk grupp utgör de by-namn som i förleden innehåller en inbyggarbeteckning sammansatt med -karl; ett bekant hithörande namn är Älvkarleby ’älvkarlarnas, älvbornas gård eller by’.

Ortnamn på -by förekommer i alla landsändar. De är talrikast i Mälarlandskapen och Östergötland. En större koncentration finns också i området väster om Klarälven–Vänern–Göta älv. Deras sammanlagda antal i Sverige har uppskattats till ca 3 400.

böle

Ordet böle är bildat av bol, också det förekommande i många ortnamn.

Innebörden är ’boplats, gård’, i vissa fall ’nybygge; nyodling på utmark’, men också betydelsen ’bo för vilda djur’ anses förekomma (Björnböle i Ångermanland). På vissa håll har böle utvecklats till byle. Detta gäller i hög grad för Uppland, i viss mån också för Öland och Östergötland. Uppländska exempel är Byle och Gunbyle (bildat till mansnamnet Gunne).

De flesta av de sammansatta böle-namnen har som förled ett personnamn (Olofsböle i Småland, Pålböle i Västerbotten) eller annan personbeteckning (Jämteböle i Västerbotten, Koppraböle i Småland; koppare ’åderlåtare’). Andra slag av förleder uppträder i Flakeböle (sannolikt ordet flack ’flatyta’)på Öland, Lockåsböle (bynamnet Lockåsen) i Jämtland samt Sörböle (sör ’söder’) och Toböle (möjligen dialektordet to ’liten sänka’) i Västerbotten.

Namn innehållande böle har till övervägande del bildats under medeltiden och har oftast sin bakgrund i den medeltida utmarkskolonisationen.

Ortnamn som innehåller böle är vanliga i framför allt tre områden i landet: Dalsland–Värmland, Smålandskusten–Öland och Uppland–Norrland.

Skenbart hithörande är namnbildningar med fornsvenskt *nybyle ’nybygge, nybebyggelse’ och *thykbyle ’tätbebyggelse’ (thyk- är en sidoform av adjektivet tjock). Dessa namn har sina rötter i järnåldern. De uppträder i dag i flera varianter, t.ex. Nibble, Nybble, Nöbbele, Nöbbelöv resp. Tibble, Tybble. Nibble, Nybble osv. är östligt orienterade i Svealand och Götaland, Tibble, Tybble återfinns framför allt i Mälardalen, med enstaka exempel också i Dalarna, Närke, Östergötland och, med formen Tibbles, på Gotland.

hem

Ortnamnsleden hem är med avseende på sitt ursprung identisk med vårt vanliga substantiv hem.

Ordet är av allt att döma besläktat med grekiskans keimai ’ligga’ och koitē ’läger’, och dess grundbetydelse bör därför ha varit ’liggplats, läger’. Som ortnamnselement har ordet fått innebörden ’plats där man slår sig ned, hemvist’, varav dels ’trakt, bygd’, dels (i ett yngre skede) ’gård’. I den absoluta majoriteten av de svenska -hem-namnen har ‑hem med all sannolikhet den yngre betydelsen ’gård’.

Namnelementet -hem uppträder oftast i förändrad form, som -em (Ålem), -im (Markim), ‑om (Hajom), -ome (Gränome: fornsvenskt græn ’gran’), -um (Tanum) och t.o.m. bara -m (NorraSäm), och namnen hörande till denna grupp kan därför vara svåra att identifiera.

Förlederna i namngruppen är av växlande slag. Vanliga är framför allt natur-, växt- och djurbeteckningar, t.ex. Bergum; Askim, Ljunghem; Fåglum, Tranum. Adjektiviska förleder anträffas i ett antal fall, bl.a. Bolum (fornsvenskt *bol ’stor’), Länghem (fornsvenskt langer ’lång’). Om hednisk kult vittnar Helgum (adjektivet helig) i Ångermanland och Viad (äldre Viem: vi ’helig plats, kultplats’) i Södermanland. Det finns inget enda säkert exempel på personnamn eller personbeteckning i -hem-namn.

En särskild diskussion har förts kring -hem-namn med beteckningar för vilda djur och fåglar som förled, t.ex. Bjurum (bjur ’bäver’), Björnome, Gökhem, Tranum, Ugglum. Sålunda har t.ex. Gökhem bl.a. antagits kunna betyda ’hemvistet där göken hörs’, ’trakten där det är gott om gökar’ eller ’gökboet’ (det sistnämnda i så fall ett namn med snarast skämtsam anstrykning, givet från grannars sida). Även det förslaget har lanserats att t.ex. Tranum och Ugglum skulle kunna vara tidiga förkortningar – av samma typ som vårt tefat för *tekoppsfat – av ett fornspråkligt *Tranumosshem e.d. respektive *Ugluskogshem e.d. Enklast och naturligast tycks det vara att tolka namnen som ’gården där (i vars närhet) det är gott om bäver, björn, där göken ofta hörs’ etc.

Namntypen -hem har i Sverige, med ett par hundra representanter, en huvudsakligen västlig utbredning. Man finner -hem-namn över ett sammanhängande område bestående av Halland, Västergötland (där utbredningen av namntypen är tätast, framför allt i f.d. Skaraborgs län, med cirka 80 representanter), Bohuslän och södra Värmland samt dessutom, mer eller mindre sporadiskt, i östra Skåne, på Gotland, i Östergötland, Närke, Södermanland, Uppland och i tre norrländska landskap, Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Finland saknar -hem-namn. Kärnområdet för namntypen på nordiskt område – den finns också företrädd på kontinenten, i England och på Orkney och Shetland – är Norge, som har tusentalet namn. I Danmark är ‑hem-namnen vanliga på Jylland, på de danska öarna däremot är de endast sporadiskt förekommande. Island har ett 30-tal -hem-namn, men de är av en speciell schablonartad karaktär, t.ex. Sólheimar, Vindheimar.

Namnen på -hem hör till de äldsta namntyperna. Oftast är -hem-bebyggelserna gamla moderbyar, från vilka andra bebyggelser (gårdar, byar) har flyttats ut. Ett tecken på hög ålder är också att -hem-namnen i stor utsträckning blivit sockennamn. Namntypen är huvudsakligen förvikingatida; det stora flertalet av namnen har sannolikt tillkommit under romersk järnålder (Kr.f.–400) eller folkvandringstid (400–550).

hult

Ordet hult motsvarar formellt tyskans Holz ’trä; ved’. Den grundläggande betydelsen i ortnamn är sannolikt helt enkelt ’skog’ (oavsett storlek, trädslag eller användningsområde).

Denna innebörd är fornspråkligt väl belagd genom flera medeltida namn på stora skogsområden. En senare framförd mening är att ordet också kan ha en mer speciell betydelse, nämligen ’skottskog’, dvs. skog där träd huggits ned eller beskurits kraftigt för att stimulera skottbildning för lövtäkt.

Det stora antalet medeltida bebyggelsenamn på hult i tidigare obebyggda skogsområden talar för att namnen i stor utsträckning har avsett nybyggen i skogsmark. Det finns ett litet antal namn som kan föras tillbaka till vikingatid, men de allra flesta är medeltida.

Förlederna kan vara av varierande slag, såsom ord för vegetation (t.ex. Älmhult; älme ’alm(bestånd)’), ord för vilda djur (t.ex. Älghult), personnamn (t.ex. Råshult; mansnamnet Ragnvid), ord för kulturföreteelser (t.ex. Stenbrohult) eller adjektiv (t.ex. Fagerhult). Efterleden hult har dialektalt efter vokal i uttalet utvecklats till alt eller ilt. För vissa namn har detta även slagit igenom i stavningen.

Bebyggelsenamn på hult är vanliga i södra och mellersta Sverige, i synnerhet i Skåne, Småland, Halland och Östergötland.

Ett till hult bildat hylta ’liten skog’ är ovanligare i ortnamn och begränsat till Sydsverige.

husby

Ordet husaby är i fornsvenskt lagspråk känt som beteckning på en kungsgård, där en representant för kungen bodde. Husabyarna antas normalt ha ingått i godskomplexet Uppsala öd, som hörde till kungaämbetet. Husabyinstitutionen dateras vanligen till slutet av vikingatiden och början av medeltiden, kanske främst till 1000- och 1100-talen.

Det har antagits att husaby haft en föregångare i centralorter benämnda Husa (Husum), ‑husa (med en speciell pluralform av det neutrala ordet hus) och att appellativet husaby som ortnamnselement faktiskt uppkommit genom att Husa-bebyggelser vid reglering till ett slags »idealbyar» fått tillägget ‑by i betydelsen ’byalag’. Appellativet husaby skulle därmed vara sekundärt uppkommet ur Husaby som ortnamn. Det är en tänkbar utveckling, men det är lika troligt att husaby bildats som appellativ av ordet hus i genitiv pluralis och by ’gård; by’. Det är också möjligt att en sådan normal ordbildning fått stöd av ortnamn uppkomna ur Husa + by, om alltså också enbart Husa, såsom verkar sannolikt, kunnat användas om förvaltningscentra. Under alla omständigheter bör Husaby-namnen huvudsakligen ha bildats till det från lagspråket kända appellativet.

Den för både husaby och Husa, ‑husa etymologiskt avgörande frågan är vad pluralis av hus syftat på. Sannolikt rör det som om olika förrådshus, som varit viktiga för förvaring av naturauppbörden vid en förvaltningsgård. Ett förslag att Husa ytterst skulle vara ett slags uppkallelse efter handelsorten Husum i Schleswig låter sig svårligen upprätthållas.

Husaby-namnen, som alltså är relativt unga, får normalt antas ha undanträngt tidigare ortnamn. Ibland lever sådana äldre namn kvar som ett tillägg till Husaby, t.ex. i fornsvenskt Husaby Ærnavi, äldre namn på Husby-Långhundra. Vanligare är det att ett tillägg som i Husby-Långhundra anger det distrikt eller den bygd där husabyn ligger, så t.ex. i sockennamnen Husby-Oppunda, Husby-Rekarne, Husby-Sjutolft, Husby-Ärlinghundra.

Namnet Husaby, i modern tid med varianter som Huseby, Husby, förekommer med ca 70 representanter i Sverige. Rikligast är namntypen företrädd i Mälarlandskapen, främst i Uppland med 25 namn, och i anslutning därtill i Närke och norra Östergötland. Enstaka Husaby-namn förekommer därutöver i Dalarna, Värmland, Dalsland, Västergötland, Bohuslän, Småland och Blekinge. Utanför Sverige förekommer motsvarande namn i Norge, särskilt i sydöst vid Oslofjorden, i Danmark och på Orkneyöarna.

inge, unge

Ortnamnen på ‑inge, med växelformen ‑unge, hör till de äldsta bland de svenska bebyggelsenamnstyperna. De synes i huvudsak ha tillkommit under förra hälften av första årtusendet e.Kr., men möjligen kan ‑inge-namn ha bildats ännu under vikingatiden.

Ändelsen ‑ing/‑ung används för att beteckna tillhörighet av högst varierande slag. En viktig funktion är att bilda inbyggarbeteckningar, vilket kan exemplifieras med ett landskapsnamn som Hälsingland ’hälsingarnas land’. Ortnamnsformerna på ‑inge/‑unge har tillkommit genom tillägg av en ursprunglig ändelse -ia (senare utvecklad till -e) till inbyggarbeteckningar på -ingar/-ungar. Dessa kan antingen ha betecknat inbyggarnas boplats eller endast haft kollektiv betydelse. Ett namn som Äspinge skulle då kunna återges med ’äspingarnas boplats’ eller ’äspingfolket’, varvid i det senare fallet folkbeteckningen efter urgammalt mönster sekundärt överförts på folkets boplats.

I sak spelar den nämnda distinktionen alltså inte någon roll. Efter det att ‑inge-namnstypen etablerats, kan namn ha bildats direkt utan förmedling av en inbyggarbeteckning eller som ett naturligt komplement till en sådan. I namnens urnordiska form framstod samhörigheten mellan ‑ingar och ‑inge hur som helst såsom självklar.

Vid sidan av ‑ingar och ‑inge förekommer ibland variantformerna ‑lingar och ‑linge. Dessa härrör från bildningar till ord som slutar på -l, men har sedan utvecklats till självständiga varianter.

Basen för de till inbyggarbeteckningar bildade ‑inge-namnen utgörs av en lång rad rikt varierade ord för olika företeelser i topografin. Vanligt förekommande är höjdbeteckningar (och ord som bildligt använts med syftning på höjder), så t.ex. i det gotländska sockennamnet Källunge (bildat till käl ’köl’). Beteckningar för uddar och utskjutande terrängpartier är likaså vanliga, t.ex. i Huddinge (bildat till udde). En skogsbeteckning (hult) föreligger i Hyltinge, en trädbeteckning i Äspinge, ord för markförhållanden i Steninge.

I många fall kan man räkna med att ‑inge-namn har bildats till redan existerande ortnamn. Väster- och Österhaninge är bildade till ett betygat skogsnamn (Hanveden), Stafsinge sannolikt till ett sjönamn Stavsjö, där ‑s- utgör en rest av efterleden sjö. Försvunna ånamn ligger med all sannolikhet till grund för Almunge, Grödinge och Skuttunge.

Namn som innehåller djurbeteckningar, t.ex. Gåsinge, utgår rimligen från förkortade ortnamn med respektive djurbeteckning som förled. Detsamma gäller namn som innehåller adjektiv, t.ex. Vittinge.

I de flesta fall utgår ‑inge-namnen från smärre lokaliteter, och vanligen har namnen kommit att beteckna gårdar eller byar. Bland namnen finns emellertid också bygdenamn representerade, t.ex. Huddinge, Väster- och Österhaninge.

Namntypen är i Sverige utbredd över större delen av Götaland och i Svealand över Närke och de tre Mälarlandskapen Södermanland, Uppland och Västmanland. Den omfattar vidare Danmark och utbreder sig därtill över ett stort område i nordvästra Tyskland och utefter Nordsjökusten samt sträcker sig också till England. Namntypen är därmed ett tydligt tecken på ett nordvästgermanskt samband under de första århundradena av vår tideräkning. Till det stora sammanhängande ‑inge-namnsområdet hör däremot inte Norge och inte heller de till Norge gränsande svenska landskapen Dalsland, Värmland och Bohuslän, där säkra representanter saknas.

Namnen på ‑inge är vanligare än de på ‑unge, och ‑unge har i många fall ombildats till ‑inge. Frånvaron av s.k. i-omljud i namn som Baldringe, Faringe, Taxinge, Väster- och Österhaninge (med a i stället för ä), visar att de tidigare slutat på ‑unge.

Eftersom ‑inge-namnen är så vanliga, har inte sällan andra namn ombildats efter dem. Det kan gälla namn som tidigare slutat på ‑ing, t.ex. Bälinge i Uppland. I sammansatta namn har ibland en efterled ombildats i anslutning till ‑inge-namnen, så t.ex. ‑äng(e) i Torskinge, ljung i Harplinge.

lösa

Ortnamn på -lösa (-leysa o.d.) är kända från hela det nordiska området.

Sedan gammalt är man på det klara med att detta ortnamnselement har dubbelt ursprung. Man skiljer mellan »äkta» -lösa-namn, som är förvikingatida, snarast från folkvandringstiden (400–550 e.Kr.), där lösa innehåller ett ord av omdiskuterad härledning, och bristbetecknande -lösa-namn, som sannolikt genomgående är av yngre datum och i vilka ortnamnselementet är identiskt med ett från de nordiska fornspråken väl betygat -løsa, ‑leysa som anger brist på det som förra sammansättningsleden betecknar, t.ex. fornsvenskt kostløsa, vatuløsa. Exempel på ortnamn innehållande detta lösa är gårdnamnen Gässlösa i Halland (som sannolikt har ordet gäst som förra led och betyder ’gården där man inte brukar ha några gäster’) och Mjöllösa i Värmland samt natur- och ägonamn som Fläsklösa, Hölösa, Kak(e)lösa och Ägg(e)lösa.

Härledningen av det »äkta» lösa är alltså omdiskuterad. Det har bl.a. sammanställts med ordet löt ’betesmark’ (egentligen ’sluttning’, besläktat med verbet luta) och med adjektivet lös, varvid när det gäller den sistnämnda möjligheten föreslagits betydelserna ’äng, (fuktig) slätt, fält’ e.d., ’skoglös terräng’ och ’jord som var fri (»lös»), ett slags utmark’. Störst gehör har ett förslag fått enligt vilket lösa är samhörigt med ordet ljus och betytt ’ljusning i skog, glänta, äng’ e.d. Enligt en uppfattning kan lösa med denna grundbetydelse ha syftat på utglesning av lövskog i samband med fast bosättning. Nyligen har framförts åsikten att lösa med ursprungsbetydelsen ’ljusning’ kommit att avse en genom röjning öppen plats i skogen avsedd för bosättning.

Förlederna i de »äkta» -lösa-namn som man mer eller mindre säkert kunnat tolka – ett ganska betydande antal måste fortfarande bedömas som dunkla till sitt ursprung – utgörs oftast av ett terräng- eller naturbetecknande ord. Det bekanta Ramlösa utanför Helsingborg innehåller en fornspråklig motsvarighet till det skånska dialektordet ramm ’fuktig äng’, det östgötska Bjälösa innehåller fornsvenskt biærgh ’berg’, det västgötska sockennamnet Hasslösa trädbeteckningen hassel. Ett fåtal hithörande namn har personnamnsförled, t.ex. det östgötska bynamnet Gärdslösa, skrivet (in) Jærunzløso 1306) och det uppländska herrgårdsnamnet Gumlösa, skrivet Gudmundaløsa 1345, sammansatta med de fornsvenska mansnamnen Iærund respektive Gudhmund. Det rör sig genomgående om förkristna personnamn.

Namntypen »äkta» -lösa har enligt den allmänt rådande uppfattningen sitt ursprung i Danmark, där den är särskilt vanligt förekommande på Själland. Från Själland har den spritts till Sydsverige, varifrån den främst via olika vattenvägar vandrat norrut till Småland, Öland, Västergötland, Östergötland och trakterna kring Hjälmaren och Mälaren. Den är företrädd också på Gotland. Möjligen finns det några exempel på den i Østfold i Norge. Antalet namn av denna typ i Sverige uppgår till drygt 130, samtliga bebyggelsebetecknande. I Danmark finns exempel på elementet även i ägonamn.

löv

Efterleden, som i ortnamn betyder ’arvegods’ (jfr arve och arvet), hör till de äldsta svenska bebyggelsenamnstyperna. Den ursprungliga formen (forndanskt lef) är besläktad med verbet lämna, och har äldst betytt ’något efterlämnat’.

Namngruppen har sitt centrum i Danmark, där den är spridd över hela landet med undantag av Bornholm. Den förekommer även i Sydnorge och i det tidigare norska Bohuslän. Därutöver förekommer -lev-namn i Schleswig i Nordtyskland. I Sverige är efterleden främst företrädd i Skåne men förekommer också i Halland, Västergötland, Värmland, Småland, Öland och Östergötland.

Förlederna i -löv-namnen utgörs oftast av personnamn av äldre nordisk typ, t.ex. Rether i Reslöv, Withar i Vederslöv. Dessa personnamn åsyftar den som lämnat egendomen i arv. Även andra ord kan ingå, t.ex. dialektordet hammar ’sandhöjd’ i Hammarlöv, ordet bur ’litet hus, förråd’ i Burlöv. Också singulara inbyggarbeteckningar har föreslagits komma i fråga, t.ex. *æsir ’åsbo’ i Eslöv, *withing ’skogsbo’ i Vinslöv.

De äldsta -löv-namnen anses vara från folkvandringstid (400–550 e.Kr.). Inget av de i namnen ingående personnamnen härrör från kristen tid.

mark

Den äldsta betydelsen av ordet mark är sannolikt ’rand, gräns’ (besläktat med latinets margo ’rand’, jfr lånordet marginal).

Möjligen kan denna ursprungliga innebörd ingå i vissa svenska namn (t.ex. i det västgötska sockennamnet Marka). Från ’rand, gräns(område)’ utvecklades med tiden en betydelse ’gränsskog’ och därur ’(stor) skog; obygd, utmark, ödemark’ och riksspråkets olika betydelser: ’landområde (obebyggt eller som ägomark), terräng; jordyta’ m.m.

I ortnamn är ursprunglig syftning på skogsområden mycket vanlig (t.ex. i sockennamnen Danmark, Dragsmark, Nössemark och Ärtemark). Ännu levande som namn på skogar är t.ex. Norra mark i Småland, Norra och Södra marken i Östergötland, Norremark i Blekinge, Norr i marken i Hälsingland, Norrmarken i Dalarna, Gästrikland och Uppland, Sör i marken i Hälsingland och Jämtland, Sör på marken i Jämtland osv. De många nordnorrländska bebyggelsenamnen på mark (Blåsmark, Bullmark, Ersmark, Kusmark m.fl.) har redan från början varit bebyggelsenamn. Ordet mark betyder här ’nybygge i skog eller på utmark’.

Förlederna i mark-namnen är av skiftande slag. Man lägger särskilt märke till dem med väderstrecksbeteckningar (som i Nordmarks härad och de nyssnämnda skogsnamnen) och med mans(bi)namn, de senare ett kännemärke för mark-namnen i övre Norrland, t.ex. Blåsmark (mansnamnet Blasius), Botsmark (Botulf eller Botvid), Bullmark (Bulle), Hemmingsmark (Hemming), Sjulsmark (Sigurd). I andra mark-namn kan sjönamn ingå i förleden (Nössemark, Töcksmark, Ärtemark). I andra ingår växtbeteckningar (Gräsmark och det likaså värmländska bebyggelsenamnet Hasselmarken) och andra naturord (Strömsmark, en bebyggelse vid en ström i Värmland).

De mark-namn som redan i medeltida källor betecknar bygder kan ha kommit till under järnåldern. En stor del av mark-namnen är från medeltiden, så t.ex. kärnan av de nordnorrländska bebyggelsenamnen på -mark. Då mark i olika betydelser ju alltjämt är ett levande ord i både dialekter och riksspråk, får man räkna med att många mark-namn har uppstått också i nyare tid.

Namn som innehåller mark påträffas i varierande antal framför allt i södra och mellersta Sverige, dvs. från och med Småland till och med Värmland, Bergslagen, Västmanland och Gästrikland, samt i ett nordligt område, omfattande norra Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten till och med Överluleå socken. Också utanför dessa områden finns enstaka mark-namn.

måla

Ortnamnselementet är egentligen en böjd form av det maskulina fornsvenska ordet male, med sannolik ursprunglig innebörd ’avmätt jordområde’ (jfr danska och norska verbet måle ’mäta’), varav senare ’inhägnat jordområde, intaga’. Ordet lever kvar i dialekterna som måle med liknande betydelser.

Namnen har avsett medeltida nybyggen. Förlederna är ofta personnamn, t.ex. Gunne i Gunnamåla (Älmeboda socken, Småland), och anger alltså sannolikt namnet på nybyggaren. Det finns dock även andra förledstyper såsom sjönamn, t.ex. *Ælmpte ’Svansjön’ i Ältamåla (Sillhövda socken, Blekinge), och namn på en moderbebyggelse, t.ex. Lökarydsmåla (Jämjö socken, Blekinge).

Bebyggelsenamn på måla är mycket vanliga inom ett geografiskt begränsat område i sydöstra Sverige (Blekinge, östra Småland, södra Östergötland).

Namn med efterledsvarianten målen (i norra Småland och södra Östergötland) har fått bestämd artikel tillagd först på 1500- och 1600-talen.

rud

Ortnamnselementet, fornsvenskt rudh (neutrum), betyder ’röjning’. Det är besläktat men inte identiskt med ortnamnselementet ryd.

Namn med efterleden rud är medeltida eller yngre. Vissa av de osammansatta namnen kan dock vara äldre. Förleden är oftast ett personnamn, t.ex. mansnamnet fsv. Ølver i Ölserud, eller en personbeteckning, t.ex. mjölnare i det flerstädes förekommande Mölnerud.Bebyggelsenamn på ­-rud är vanligast i Värmland, Dalsland och Bohuslän, dvs. landskap som gränsar till Norge, där namntypen också är mycket frekvent. Namn på ‑rud förekommer också, fast i mindre utsträckning, i angränsande landskap, t.ex. Västergötland, Småland och Närke. Ännu större men samtidigt mer sporadisk utbredning har osammansatt Rud(a), ibland utvecklat till Råd(a).

rum

Namnelementet betyder sannolikt ’öppen plats, öppen mark’. Många namn har antagligen ursprungligen betecknat slåtter- och betesmarker.

Förlederna är av varierande karaktär, bl.a. personnamn (t.ex. i Algutsrum), benämningar på naturlokaler (t.ex. Augerum, bildat till ave ’grund vik’) och växt- och djurbeteckningar (t.ex. Yxnerum, innehållande fornsvensk genitiv plural yxna av oxe).Bebyggelsenamn på ‑rum förekommer mest i östra Götaland (östra Skåne, Blekinge, Öland, östra och norra Småland, södra Östergötland). Namnen har bildats under både vikingatid och medeltid.Det relativt vanliga Byarum hör inte hit utan skall tolkas på annat sätt, nämligen som ’plats för övergiven gård/by’.

ryd, red, röd

Namnelementet ryd motsvarar fornsvenskt rydh som utvecklats ur ett äldre *riudh. Den ursprungliga betydelsen är ’röjning’. Enligt en hypotes har man också att räkna med en allmännare innebörd ’öppen plats, öppen mark’.

Många namn har ursprungligen avsett slåtter- eller betesmark, men också medeltida nybyggen i skogsmark har fått namn på -­ryd. En inte obetydlig andel av namnen går tillbaka till vikingatid, men majoriteten är ändå otvivelaktigt medeltida.

Förlederna kan bl.a. vara personnamn (t.ex. Göte i Göteryd), benämningar på naturlokaler (t.ex. Tingsryd, bildat till sjönamnet Tiken) eller åsyfta vegetation (t.ex. Linneryd, bildat till linde ’lind(bestånd)’).

Bebyggelsenamn på -­ryd är vanliga i Sydsverige (Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Västergötland, Östergötland, Dalsland, Bohuslän). Enstaka namn förekommer sporadiskt längre norrut.

Efterleden har regionalt förändrats till röd (Skåne och Bohuslän) och red (Halland och Västergötland).

sal

Ordet sal uppträder i en rad förhistoriska och medeltida ortnamn i Sverige. Ofta är dessa namn osammansatta, Sal och Sala, men också sammansättningar som Bysala och Ömmesala förekommer. Som förled uppträder sal i bl.a. Saleby och Salsta.

Sammansättningar med hem (t.ex. Salom, Salum) visar att det rör sig om en förhistorisk namntyp, så också sammansättningar med gudanamnet Oden (som i Odensala, Jämtland) för så vitt dessa namn innehåller sal och inte al. Det förhistoriska ursprunget bekräftas av bebyggelsehistoriska förhållanden, som dock antyder att sal-namnen kan ha fortsatt att bildas in i medeltiden.

Etymologiskt är sal samma ord som det nusvenska sal ’större rum’. Den ursprungliga innebörden har av allt att döma varit ’byggnad med ett rum’, men i de nordiska fornspråken verkar ordet ha utvecklat en dubbel betydelse, dels ’tillfällig bostad, härbärge, bod’ o.d., dels ’festsal, hallbyggnad’.

Båda dessa alternativ har diskuterats för sal-namnen. Till stöd för den förstnämnda uppfattningen har man bl.a. anfört att det med sal nära besläktade säl (fvn. sel) betyder ’fäbodställe, bod’ o.d. En linje har varit att knyta sal-namnen särskilt till slåtterbodar och ängslador för förvaring av vinterfoder. Ett argument för detta har varit att många av namnen, som t.ex. Samsala i Närke och Sala i Västmanland, är lokaliserade till lerslätter vilka i förhistorisk tid bör ha utgjort stora och viktiga ängsområden. Namnen skulle därvid ursprungligen syfta på slåtterlador i anslutning till sådan marker.

Räknar man i stället med en betydelse ’festsal, hallbyggnad’ kan sal ha syftat på de hallbyggnader som utgjorde viktiga prestigebyggnader under yngre järnåldern och som kan knytas till centralorter och ett högre socialt samhällsskikt. Till stöd för denna uppfattning har man pekat på att ordet sal och dess motsvarigheter i fornvästnordiskan och andra germanska fornspråk uppvisar en sådan eller liknande betydelse. En del bebyggelser med sal- namn företer också tecken på att ha varit stora och viktiga under järnåldern; här kan särskilt nämnas Sal i Västergötland.

Säkrare besked om namnelementets innebörd eller växlande innebörder i ortnamn kan förväntas först efter en systematisk undersökning av de nordiska ortnamn som innehåller sal.

sta(d)

Näst namnen på ‑by är namnen på ‑sta(d) den vanligaste typen av gamla sammansatta bebyggelsenamn i Sverige. De förekommer från Skåne i söder t.o.m. Jämtland och Ångermanland i norr. Störst utbredning har de i Mälarlandskapen och i Östergötland. Av hävd har efterleden kommit att skrivas ‑stad (med ‑d som inte hörs i genuint uttal) i Götaland och Värmland, i övrigt ‑sta.

Ortnamnen på ‑sta(d) uppträder i fornsvenskan i plural form, ‑stadhir, svarande mot den fornisländska formen -staðir, som är bevarad ännu i modern isländska.

Innebörden av ortnamnselementet ‑sta(d) är just nu föremål för en intensiv debatt. Diskussionen gäller dels vilket ord som ligger till grund för ortnamnselementet, dels hur detta, om det går tillbaka på stad ’plats, ställe’, närmare skall förstås.

Tills nyligen har enighet rått om att ‑sta(d) är det vanliga ordet stad, fornsvenskt. stadher, ’plats, ställe’, som föreligger exv. i sammansättningarna eldstad, gödselstad och i uttrycket »var och en i sin stad». Diskussionen har i hög grad rört sig om frågan hur ett ord med så allmänt innehåll kunnat komma till användning som ortnamnselement. Tanken har också framförts att stad kan ha haft ett mera specifikt betydelseinnehåll, såsom ’grund för bebyggelse’ eller ’förvaringshässja’, vilket dock måste avvisas.

En väg ur detta dilemma erbjuds, om man utgår från att stad i ortnamn är en förkortning av en sammansättning med stad som efterled. Det är vanligt att vid sammansättning förleden förkortas, t.ex. kam(ulls)-garn, te(kopps)-fat, Vinter(vägs)-viken (om en vik där en vinterväg går över isen). Ovanligare är det att efterleden förkortas, men exempel förekommer, t.ex. arm-(ljus)stake, bomb-(flyg)plan. På samma sätt, har man tänkt sig, skulle olika sammansättningar med stad som efterled kunna ligga till grund för ‑sta(d)-namn, t.ex. (i nusvensk form) bostad, husstad, hemstad, höstad, hässjestad.

Nyligen har en sådan förklaring kombinerats med ett tidigt förslag att det plurala stadhir skulle ha avsett flera hus och skilda anordningar, olika »ställen», på en gård. En version av denna hypotes utgår från att stad i ortnamn avsett en ställning av något slag (jfr ovan), varvid användningsområdet begränsas till att omfatta hägnader, förvaringsställningar för hö och andra grödor o.d. Intressant är nu att det finns ortnamn som i sin helhet kan återgå på ord av det slag som här nämnts, t.ex. Boestad till fsv. bodhastadher ’lägerplats’, Hagstad till fsv. *haghstadher ’inhägnad plats’, Halmstad till fsv. *halmstadher ’halm(upplags)plats’.

Som en variant till den här skisserade förklaringen kan man se förslaget att stad som efterled helt enkelt använts med specialiserad syftning, som kan ha växlat alltefter rådande förhållanden. Enligt detta synsätt kan ‑sta(d) syfta på högst olika företeelser i landskapet. Enligt den nyssnämnda snävare uppfattningen om basorden för ‑sta(d)-namnen skall det emellertid ha rört sig om ägonamn, i första hand avseende slåttervall, ofta sidlänt sådan.

Hur än ursprunget till ‑sta(d) skall förstås, får man räkna med att fornsvenskt ‑stadhir efterhand kommit att brukas som namnbildningselement utan aktgivande på ursprunget, dvs. att ‑stadhir närmast fått karaktär av ändelse. När ‑staðir från Norge fördes över till Island, kom det uppenbarligen att brukas för att ange någons gård, t.ex. Grímsstaðir.

På senare tid har ett helt nytt förslag att tolka ‑sta(d)-namnen föreslagits. Namnen antas utgå inte från ordet stad ’plats, ställe’, som är maskulint, utan från stad ’kant’ (neutrum), som föreligger i exv. stadkant (på väv). Stad skall ha brukats i betydelsen ’gränsområde, utkantsområde’ och som ortnamnselement (med sekundär pluralform på ‑ir) ha betytt ’utmarksgård, utflyttargård’.

Förlederna i ‑sta(d)-namnen utgörs till stor del av personnamn, närmare bestämt mansnamn, däribland många binamn, t.ex. i Erikstad, Sjögestad (bildat till Sigvald), Vikingstad (bildat till mansnamnet Viking).

Trädbeteckningar är också vanliga, t.ex. i Björksta, likaså terrängbeteckningar av skilda slag, t.ex. i Stenestad. Andra förleder utgörs av ord för kulturmark, så kanske i Brönnestad (bildat till bruni ’svedja’), och adjektiv, t.ex. i Bredestad.

säter

Innebörden av säter är ’utmarksäng, skogsäng’. Den fornspråkliga grundbetydelsen hos ordet, som är besläktat med verbet sitta, är ’sittande, uppehållsort’, och det är tänkbart att det har kommit att beteckna någon anordning för uppsättning och förvaring av hö, där höet »sitter», och senare också platsen för en sådan anordning.

Ortnamn innehållande säter är i Sverige spridda från Småland i söder till Ångermanland i norr (i Västerbotten, där namntypen inte har gammal hävd, finns några få sent tillkomna namn, t.ex. sockennamnet Nysätra). Namntypen är huvudsakligen utbredd i norra Götaland och Sveland med tyngdpunkt i Östergötland och Södermanland, som tillsammans hyser nära hälften av landets alla ‑säter-namn.

I ortnamn uppträder ortnamnselementet som säter och sätra, med variantformerna sätter och sättra samt, i västra och norra Sverige, sätt.

Osammansatta namn, som Sät(t)er och Sät(t)ra, är vanligt förekommande. I de sammansatta namnen karakteriserar förlederna på olika sätt markområdet, i t.ex. Bredsätra och Eskilsäter (äske ’askbestånd’). Personbetecknande förleder är ovanliga.

Från denna namngrupp skall skiljas de i västra Värmland, norra Västerdalarna, Härjedalen och Jämtland förekommande -säter-namnen, som innehåller ett nära besläktat ord (fornvästnordiskt sætr i motsats till setr) med betydelsen ’fäbodställe’. Sådana namn finns även i Norge, varifrån riksspråkets säter ’fäbodställe’ har lånats.

tomta, tofta

Ortnamn bildade med tomt eller dess biform toft utgör en namntyp som är vanlig i Götaland och Svealand, med enstaka representanter i Norrland. Osammansatt form förekommer ofta, men sammansättningar dominerar. Vanligen uppträder namnen i plural form, Tomta/Tofta, ‑tomta/‑tofta, vilket är fallet med många bebyggelsenamnstyper.

Bildningar till formen toft är kännetecknande för sydvästra Sverige, nämligen Skåne, Halland och Bohuslän samt delvis Västergötland och Småland; i övrigt utgår namnen från tomt.

Tomt är vårt vanliga ord tomt, använt om ett avgränsat markområde som är eller varit bebyggt eller avsett för bebyggelse. I de nordiska fornspråken hade ordet även en vidare användning och brukades om andra typer av avgränsade områden.

Enligt den norska Gulatingslagen skulle man skaffa uppläggningsplats för ledungsskeppet på kungsjord, men om sådan saknades, skulle man köpa passande tuft för ändamålet. De fornsvenska sammansättningarna kalgardstompt ’kålgårdstomt’ och fætompt, som bör betyda ’(inhägnat) bete, hage’, visar att »tomter» inte nödvändigtvis var knutna till bebyggelse. Det finns också exempel på att fornsvenskt tompt används om åkermark. Det konstitutiva för en tomt var uppenbarligen avgränsningen.

Detta bekräftas av forndanska källor. Enligt dessa betecknade toft en gårds särjord i motsats till den gemensamt nyttjade jorden, och den kunde användas inte bara till bebyggelse utan också till bete (kalvhagar) och odling. Denna betydelse av toft har levat kvar i ägonamn på nordvästra Jylland. I svenska dialekter är tomt vanligt som ägobeteckning, med en innebörd som huvudsakligen kan sammanfattas som ’(liten) äng eller beteshage (vanligtvis nära gården)’. Denna betydelse har ofta betraktats som sekundär till betydelsen ’gårdstomt’, men det samlade materialet talar snarast för att denna användning åtminstone delvis speglar ett ursprungligt förhållande. Å andra sidan bör en »tomt»-avgränsning ha varit viktigast för själva bebyggelsen. Ett belysande ord är i detta sammanhang holmstompt i Yngre Västgötalagen, som avser ett nybygge på en bys allmänna betesmark, med avskilt läge och utan någon rätt till byns gemensamma ägor utanför nybyggets hägnad.

Avgränsningen av särägd mark från allmänningsmark är otvivelaktigt en viktig källa för bebyggelsenamnen på ‑tomta/‑tofta, varvid namnen i viss utsträckning får antas från början ha varit ägonamn. Ordet tomt har emellertid också använts om tomter som varit bebyggda men övergivits. Sådana ödetomter har ofta åter tagits i bruk för ny bebyggelse, och denna har då lätt kunnat få namn efter den forna tomten, vilket tydligt framgår av namn som Forntomta och Ödetofta (till ett fornsvenskt ord, ødhetompt). Ödesmålsnamnen har säkerligen ofta funnits som ägonamn, innan de blev bebyggelsenamn. Att övergivna gårdsplatser fått namn på ‑tomt(en) är välkänt från sen tid.

Enligt vissa forskare går ‑tomta/‑tofta-namnen huvudsakligen tillbaka just på ödetomter, medan andra forskare i huvudsak ser namnen såsom uppkomna genom nyodling. Uppenbarligen rör det sig här inte om ett antingen–eller utan om ett både–och, och frågan gäller då proportionerna mellan de båda möjligheterna att förstå namntypens ursprung. Detta är ett problem som kräver fortsatt, bebyggelsehistoriskt fördjupad forskning.

Förlederna i ‑tomta/‑tofta-namnen är av varierande slag. Namnen utgår ofta från terrängföreteelser, t.ex. Örtomta (ör ’grus(bank)’), ibland från sjö- eller ånamn, t.ex. Jälluntofta (sjönamnet Jällunden). Vissa namn innehåller personnamn, vilket dock inte är så vanligt i Sverige. När det gäller namn på återupptagna ödetomter, kan det vara ovisst, om personnamnet syftar på den som lämnat gården eller den som tagit upp den igen.

Motsvarigheter till de svenska namnen finns i Danmark och Norge, på Island och de andra av nordbor koloniserade västerhavsöarna samt genom nordisk spridning också i England och Normandie. Namntypens spridning till Normandie, England och västerhavsöarna visar att den var produktiv under vikingatiden. Den anses inte sträcka sig särskilt mycket längre tillbaka i tiden men fortsatte att vara levande in på medeltiden.

torp

Substantivet torp motsvarar etymologiskt tyskans Dorf ’by’. Ordets äldsta betydelse på germanskt språkområde har troligen varit ’hägnad’. Man har räknat med en betydelseutveckling från ’hägnad’ över ’inhägnat område’ till ’betesmark’ och senare ’nybygge (på betesmark)’.

För en överväldigande majoritet av de svenska torp-namnen kan man anta innebörden ’nybygge, utflyttad gård’. Det förekommer dock ortnamn som är påtagligt mycket äldre än andra torp-namn och i detta äldre skikt kan torp tänkas ha en annan betydelse (kanske ’betesmark’). Exempel på sådana namn är sockennamnen Ljustorp och Torp i Medelpad och Munktorp i Västmanland. Det finns även mycket unga namn där torp har innebörden ’dagsverkstorp, litet ställe med jordbruk’ e.d.

Gård- och bynamnen på -torp (-arp, -orp, -rup) är till numerären den ojämförligt största bland de svenska bebyggelsenamnstyper som innehåller ett bebyggelsebetecknande ord i efterleden.

Efterleden -torp har i förening med en föregående vokal kommit att utvecklas till -arp eller -orp i södra Sverige. Ordslutet -erup har uppkommit på Själland. På grund av Köpenhamns betydelse kom under Skånes danska tid ‑erup genom själländska skrivvanor att i många fall ersätta -arp. Ofta har dock formerna på -arp bevarats i det lokala uttalet.

Bebyggelsenamnen på -torp ’utflyttad gård’ e.d. har i Norden spritt sig från Danmark mot norr. I det nuvarande Danmark och Skåne fanns ‑torp‑namn redan under vikingatiden. I Västergötland började de troligen bildas åtminstone fram emot vikingatidens slut. Landskap som Södermanland och Uppland har med få undantag inga förmedeltida -torp-namn. Norr om Dalälven uppträder torp-namnen mycket sparsamt.

Utmärkande för de sammansatta namnen på ‑torp är att de så ofta innehåller personnamn; andelen personbetecknande förleder har uppskattats till ca 75 % av samtliga namn. Bland dem förekommer gamla nordiska förnamn, t.ex. Hagbard i gårdnamnet Habblarp, Jäla socken, Västergötland, och kristna förnamn, som Jon i det skånska sockennamnet Jonstorp. Även binamn förekommer, bl.a. i det med fornsvenskans Uthvæghin ’den otvagne, smutsige’ sammansatta sockennamnet Utvängstorp i Västergötland.

Många förleder är terrängbetecknande, andra anger läge. Namn som Bankestadstorp (till Bankestad) i Hägerstads socken, Östergötland, och Hebytorp (till Heby) i Lerbo socken, Södermanland, vittnar om torp-bebyggelsens karaktär av nybygge eller utflyttargård.

tuna

Ordet tun betyder från början ’gärdesgård’ och har på vanligt sätt också kommit att beteckna det inhägnade området. Betydelsen ’gärdesgård’ är svagt styrkt i nordiska språk men ännu levande i den tyska motsvarigheten, Zaun. Den dominerande betydelsen i nordiska språk är ’inhägnat område’, så i isländskan, där tún betecknar den inhägnade marken omkring boningshuset.

Ofta används tun om inhägnader för djur, så (i formen ton) i dalsländsk dialekt, även i sammansättningarna griseton och svineton, och i det från fornnorskt lagspråk kända nautatún ’inhägnad för nötkreatur’. Det är naturligt att ett ord för ’inhägnad’ tas i bruk i ortnamn.

På Island finns över 100 gårdar med namn på ‑tún, och ännu vanligare är detta element i norska gårdnamn. Den engelska motsvarigheten, -ton, är det vanligaste engelska bebyggelsenamnselementet (jfr eng. town ’stad’, som är samma ord som tun). I Sverige förekommer exv. Tun som by- och sockennamn i Västergötland (› Tun) och som bynamn i Svenneby socken i Bohuslän, vidare Tun- som förled i sockennamnen › Tanum i Bohuslän och Tunhem (› Västra Tunhem, › Östra Tunhem) i Västergötland.

I Sverige har det utvecklats en speciell typ av namn som är bildade till tun, nämligen Tuna och namn på ‑tuna, med en speciell pluralform av tun, som har neutralt genus. Det står sedan länge klart att tuna-namn haft en speciell funktion som namn på centralorter i den förhistoriska samhällsorganisationen.

Över hälften av tuna-namnen är (eller har varit) osammansatta Tuna, och detta talar för en utbredd specialfunktion hos namnbärarna. Tuna har uppenbarligen kommit att användas som specifik term med betydelsen ’centralort för territoriell administration’ e.d. Det råder dock oenighet om i vilken omfattning tuna-namn haft denna funktion, alltifrån antagandet att detta gäller praktiskt taget alla namnen (utom enstaka fall av uppkallelse) till uppfattningen att det bland tuna-namnen finns inte så få exempel på vanliga bebyggelsenamn, motsvarande namn bildade med singulart tun i och utanför Sverige.

Denna motsättning rörande funktionen hos bärarna av tuna-namn hänger nära ihop med frågan hur tuna – i motsats till namn bildade med singulart tun ’inhägnad’ – kommit att utveckla en specialfunktion. Det finns två huvudlinjer i försöken till förklaring, en som räknar med rent inhemsk utveckling och en som antar påverkan utifrån. Det har antagits att det plurala Tuna har betytt ’gården framför andra’ och därigenom kunnat komma att användas som term för en huvudgård eller centralort. Denna syn kombineras gärna med tanken att Tuna från början normalt stått ensamt och först i efterhand fått särskiljande förleder.

Ett annat försök att förklara centralortsfunktionen utgår från vissa sammansättningar som har betecknat inhägnade samlingsplatser. Sådana kan ha varit namn som det norska Logtu(n) (Log- ’lag’), namnet på platsen för Frostatinget i Tröndelagen, och framför allt tuna-namn med gudanamn som förled, vilka då antas ha avsett inhägnade kultplatser. Gudanamn ingår eller (i något fall) antas alternativt ingå i Fröstuna, Frötuna, Närtuna, Torstuna, Ultuna.

De här nämnda utgångspunkterna för en inhemsk utveckling av tuna till centralortsterm kan också ha samverkat med varandra. Gentemot denna uppfattning om inhemskt ursprung står tanken på inflytande utifrån. Enligt denna andra huvudlinje i bedömningen av centralortstanken är tuna-namnen bildade efter mönster av keltiska namn på (i latinsk form) ‑dunum, dvs. den keltiska motsvarigheten till tun, dünon ’befästning, borg’, t.ex. Lyon (< Lugudunum) och Verdun (< Virodunum) i Frankrike och Zarten (< Tarodunum) i Tyskland; det svenska Sigtuna har därvid sammanställts med Segodunum, som betyder ’stark borg’ och är betygat från flera håll.

Antalet tuna-namn i Sverige är ca 120. Kärnområdet är Mälarlandskapen med knappt hundra representanter, varav drygt hälften i Uppland. Namntypen är också ganska väl företrädd i Östergötland samt i Medelpad, där de nordligaste säkra tuna-namnen finns. Enstaka spridda namn finns därutöver i Hälsingland, Dalarna, Närke, Västergötland, Småland, Gotland och Skåne. Det sydligaste säkra tuna-namnet är Tuna på Ven i Öresund.

De i förhållande till Mälarlandskapen perifert liggande namnen utgörs i påfallande hög grad av osammansatt Tuna, vilket kan anses tala för spridning av elementet tuna som specifik term för något slags förvaltningscentrum. Osammansatt Tuna är likaså vanligt i kärnområdet i Mälarlandskapen.

Ett utmärkande drag hos tuna-namnen inom kärnområdet är också den redan nämnda förekomsten av gudanamn som förled. Ett särskilt framträdande drag inom detta område är vidare den nära samhörigheten mellan tuna-namn och hundaresnamn. Detta är särskilt påtagligt ifråga om fornsvenskt Solændatuna och Solænda hundare och fornsvenskt Valændatuna och Valænda hundare med samma ålderdomliga inbyggarbeteckning i både tuna- och hundaresnamn. Dessa kombinationer visar att Sollentuna och Vallentuna varit centralorter i respektive hundare.

Som namn på centralorter är Tuna och namn på ‑tuna äldre än husaby. Det antas att tuna-institutionen uppkommit under äldre järnålder och spritts vidare under yngre järnålder. Om den vuxit fram ur inhemskt ortnamnsskick, sträcker sig namntypens rötter därmed ännu längre tillbaka i tiden.

vi

Ortnamn innehållande vi eller ve/ ’helig plats, kultplats’ har syftat på platser som hållits för heliga under förkristen tid.

Av variantformerna är vi den vanligaste medan ve/ har en västlig och sydlig spridning och uppträder i t.ex. det skånska › och det värmländska Ve. Namnen förekommer från Skåne i söder till Jämtland i norr, således inom den germanska järnålderskulturens utbredningsområde. Vanligast är de emellertid i Östergötland, Närke och Västmanland. I Norrland dominerar det osammansatta Vi.

Förlederna utgörs oftast av namn på gudomar: Frö i Frösve, Oden i Odensvi, Tor i Torsvi och Ull i Ull(e)vi. I två östgötska Mjärdevi ingår en förvanskad form av gudomsnamnet Njärd. Även andra förleder förekommer dock, t.ex. Kinneved (kind ’ätt, folkslag’). I flera fall är dessa oklara eller flertydiga som i t.ex. Göteve, Härnevi och Ludgo.

Ett specialfall utgör det vanliga Sked(e)vi/Skäve, vilka antagligen innehåller ett sammansatt ord *skædhvi. Detta ord är flertydigt men det råder ingen tvekan om att vi utgör efterleden. Nära besläktat med dessa namn är antagligen det Skövde som uppträder minst tre gånger i Västergötland.

Man har räknat med att flera namn som i dag slutar på -vi egentligen innehåller en form av det fornsvenska vidher ’skog’ eller ett med detta nära besläktat ord. Det gäller för t.ex. Medevi (bildat till midher ’mellan-’).

Substantivet vi kan också uppträda som förled, så troligen i det vanliga Viby, vilket dock ibland går tillbaka på ett äldre *Vikby eller *Vidhby (till fornsvenskt vidher ’skog’). Namn som börjar på Vi- kan också ha annat ursprung. I flera fall, som t.ex. Vilunda och Viad (av *Vihem), är det troligen ett adjektiv *vi ’helig’ som ingår. Namn som Vimossen, Visjön och Vibäcken innehåller däremot ofta en sammandragen form av trädbeteckningen vide.

vin

Namnelementet -vin innehåller ett fornvästnordiskt ord *vin, i formellt hänseende svarande mot och med all sannolikhet liktydigt med gotiskans winja och fornhögtyskans winne ’betesmark’.

Namnen på -vin har som förstås av innebörden hos *vin från början inte betecknat bebyggelse utan varit ägo- eller naturnamn, avseende betesmarker och ängar och vittnande om boskapsskötselns vikt som näringsfång vid sidan av jordbruket. Några spår av denna ursprungliga funktion hos -vin finns det veterligen inte i ortnamnsförrådet. Då namn med detta element som senare led dyker upp i medeltida källor betecknar de genomgående bebyggelser. Gårdar som anlades vid betesmarker och ängar med namn på -vin fick alltså i många fall samma namn som de på dessa lokaliteter.

Namnleden -vin har genom olika ljudutvecklingar reducerats; bl.a. har dess v oftast fallit, liksom i många fall också n. Dess i har i en stor del av namnen – i dem av hög ålder – omfärgat vokalerna a, o och u i förra leden till respektive ä, ö och y.

Förlederna i -vin-namnen är av skiftande slag, dock aldrig personnamn. De vittnar, här exemplifierade med västgötska namn, om bl.a. olika typer av mänsklig verksamhet, t.ex. Böne (bo ’boplats, gård’), de åsyftar terrängformationer, t.ex. Knätte (dialektordet knatt ’kulle’), Jättene (fornvästnordiskt gátt ’dörröppning’, svenska dialekters gåt med bl.a. betydelsen ’inskärning, trångt mellanrum’), Slädene (ett ord motsvarande norska dialekters slad ’sluttning’), Tengene (svenska dialekters tånge ’lång smal udde’), markens beskaffenhet, t.ex. Remmene (svenska dialekters ramm ’träsk’), Vesene (fornsvenskt *visa ’fuktig äng; sumpmark’ e.d.), belägenhet vid vatten, t.ex. Götene (ett bäcknamn fornsvenskt *Gøt eller ett substantiv *gøt ’utflöde, källa’), Nöre (nor ’förträngning i vattendrag’), vegetation, t.ex. Häggene (trädbeteckningen hägg), Töve (svenska dialekters tov ’tovigt gräs’).

Sammansättningar med djurbeteckningar förekommer, t.ex. i Gäsene (gås, fornsvenskt gas), Kälvene (kalv), Söne (so), liksom sammansättningar med adjektiv, t.ex. Bredene (bred), Rödene (röd).

Bland de norska -vin-namnen finns flera exempel på sådana med gudanamn i förleden, t.ex. Frøysin och Ullarin (gudanamnen Freyr respektive Ullr). Från Sverige finns inga säkra exempel från den aktuella namntypen på förleder med anknytning till den hedniska kulten.

Namntypen -vin tycks ha varit produktiv under mycket lång tid. De äldsta namnen anses ha tillkommit redan vid vår tideräknings början, de yngsta omkring tusen år senare.

Namnen på -vin har liksom de på -hem huvudsakligen västlig utbredning i Sverige. Talrikast är typen företrädd i Norge, där den räknar ett tusental representanter. Danmark har två säkra hithörande namn. De svenska namnen anträffas i norra Halland, Västergötland (där de är särskilt vanliga, framför allt i f.d. Skaraborgs län), Bohuslän, Dalsland, södra Värmland, Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Något osäkert är det om namntypen i ett par fall också är representerad i Södermanland.