• Huvudmeny

Vad betyder sta(d)?

Näst namnen på ‑by är namnen på ‑sta(d) den vanligaste typen av gamla sammansatta bebyggelsenamn i Sverige. De förekommer från Skåne i söder t.o.m. Jämtland och Ångermanland i norr. Störst utbredning har de i Mälarlandskapen och i Östergötland. Av hävd har efterleden kommit att skrivas ‑stad (med ‑d som inte hörs i genuint uttal) i Götaland och Värmland, i övrigt ‑sta

Ortnamnen på ‑sta(d) uppträder i fornsvenskan i plural form, ‑stadhir, svarande mot den fornisländska formen -staðir, som är bevarad ännu i modern isländska.

Innebörden av ortnamnselementet ‑sta(d) är just nu föremål för en intensiv debatt. Diskussionen gäller dels vilket ord som ligger till grund för ortnamnselementet, dels hur detta, om det går tillbaka på stad ’plats, ställe’, närmare skall förstås.

Tills nyligen har enighet rått om att ‑sta(d) är det vanliga ordet stad, fornsvenskt. stadher, ’plats, ställe’, som föreligger exv. i sammansättningarna eldstad, gödselstad och i uttrycket »var och en i sin stad». Diskussionen har i hög grad rört sig om frågan hur ett ord med så allmänt innehåll kunnat komma till användning som ortnamnselement. Tanken har också framförts att stad kan ha haft ett mera specifikt betydelseinnehåll, såsom ’grund för bebyggelse’ eller ’förvaringshässja’, vilket dock måste avvisas.

En väg ur detta dilemma erbjuds, om man utgår från att stad i ortnamn är en förkortning av en sammansättning med stad som efterled. Det är vanligt att vid sammansättning förleden förkortas, t.ex. kam(ulls)-garn, te(kopps)-fat, Vinter(vägs)-viken (om en vik där en vinterväg går över isen). Ovanligare är det att efterleden förkortas, men exempel förekommer, t.ex. arm-(ljus)stake, bomb-(flyg)plan. På samma sätt, har man tänkt sig, skulle olika sammansättningar med stad som efterled kunna ligga till grund för ‑sta(d)-namn, t.ex. (i nusvensk form) bostad, husstad, hemstad, höstad, hässjestad.

Nyligen har en sådan förklaring kombinerats med ett tidigt förslag att det plurala stadhir skulle ha avsett flera hus och skilda anordningar, olika »ställen», på en gård. En version av denna hypotes utgår från att stad i ortnamn avsett en ställning av något slag (jfr ovan), varvid användningsområdet begränsas till att omfatta hägnader, förvaringsställningar för hö och andra grödor o.d. Intressant är nu att det finns ortnamn som i sin helhet kan återgå på ord av det slag som här nämnts, t.ex. Boestad till fsv. bodhastadher ’lägerplats’, Hagstad till fsv. *haghstadher ’inhägnad plats’, Halmstad till fsv. *halmstadher ’halm(upplags)plats’.

Som en variant till den här skisserade förklaringen kan man se förslaget att stad som efterled helt enkelt använts med specialiserad syftning, som kan ha växlat alltefter rådande förhållanden. Enligt detta synsätt kan ‑sta(d) syfta på högst olika företeelser i landskapet. Enligt den nyssnämnda snävare uppfattningen om basorden för ‑sta(d)-namnen skall det emellertid ha rört sig om ägonamn, i första hand avseende slåttervall, ofta sidlänt sådan.

Hur än ursprunget till ‑sta(d) skall förstås, får man räkna med att fornsvenskt ‑stadhir efterhand kommit att brukas som namnbildningselement utan aktgivande på ursprunget, dvs. att ‑stadhir närmast fått karaktär av ändelse. När ‑staðir från Norge fördes över till Island, kom det uppenbarligen att brukas för att ange någons gård, t.ex. Grímsstaðir.

På senare tid har ett helt nytt förslag att tolka ‑sta(d)-namnen föreslagits. Namnen antas utgå inte från ordet stad ’plats, ställe’, som är maskulint, utan från stad ’kant’ (neutrum), som föreligger i exv. stadkant (på väv). Stad skall ha brukats i betydelsen ’gränsområde, utkantsområde’ och som ortnamnselement (med sekundär pluralform på ‑ir) ha betytt ’utmarksgård, utflyttargård’.

Förlederna i ‑sta(d)-namnen utgörs till stor del av personnamn, närmare bestämt mansnamn, däribland många binamn, t.ex. i Erikstad, Sjögestad (bildat till Sigvald), Vikingstad (bildat till mansnamnet Viking).

Trädbeteckningar är också vanliga, t.ex. i Björksta, likaså terrängbeteckningar av skilda slag, t.ex. i  Stenestad. Andra förleder utgörs av ord för kulturmark, så kanske i Brönnestad (bildat till bruni ’svedja’), och adjektiv, t.ex. i Bredestad.


Uppdaterad 23 juni 2016