• Huvudmeny

Vad betyder tomta och tofta?

Ortnamn bildade med tomt eller dess biform toft utgör en namntyp som är vanlig i Götaland och Svealand, med enstaka representanter i Norrland. Osammansatt form förekommer ofta, men sammansättningar dominerar. Vanligen uppträder namnen i plural form, Tomta/Tofta, ‑tomta/‑tofta, vilket är fallet med många bebyggelsenamnstyper.

Bildningar till formen toft är kännetecknande för sydvästra Sverige, nämligen Skåne, Halland och Bohuslän samt delvis Västergötland och Småland; i övrigt utgår namnen från tomt.

Tomt är vårt vanliga ord tomt, använt om ett avgränsat markområde som är eller varit bebyggt eller avsett för bebyggelse. I de nordiska fornspråken hade ordet även en vidare användning och brukades om andra typer av avgränsade områden.

Enligt den norska Gulatingslagen skulle man skaffa uppläggningsplats för ledungsskeppet på kungsjord, men om sådan saknades, skulle man köpa passande tuft för ändamålet. De fornsvenska sammansättningarna kalgardstompt ’kålgårdstomt’ och fætompt, som bör betyda ’(inhägnat) bete, hage’, visar att »tomter» inte nödvändigtvis var knutna till bebyggelse. Det finns också exempel på att fornsvenskt tompt används om åkermark. Det konstitutiva för en tomt var uppenbarligen avgränsningen.

Detta bekräftas av forndanska källor. Enligt dessa betecknade toft en gårds särjord i motsats till den gemensamt nyttjade jorden, och den kunde användas inte bara till bebyggelse utan också till bete (kalvhagar) och odling. Denna betydelse av toft har levat kvar i ägonamn på nordvästra Jylland. I svenska dialekter är tomt vanligt som ägobeteckning, med en innebörd som huvudsakligen kan sammanfattas som ’(liten) äng eller beteshage (vanligtvis nära gården)’. Denna betydelse har ofta betraktats som sekundär till betydelsen ’gårdstomt’, men det samlade materialet talar snarast för att denna användning åtminstone delvis speglar ett ursprungligt förhållande. Å andra sidan bör en »tomt»-avgränsning ha varit viktigast för själva bebyggelsen. Ett belysande ord är i detta sammanhang holmstompt i Yngre Västgötalagen, som avser ett nybygge på en bys allmänna betesmark, med avskilt läge och utan någon rätt till byns gemensamma ägor utanför nybyggets hägnad.

Avgränsningen av särägd mark från allmänningsmark är otvivelaktigt en viktig källa för bebyggelsenamnen på ‑tomta/‑tofta, varvid namnen i viss utsträckning får antas från början ha varit ägonamn. Ordet tomt har emellertid också använts om tomter som varit bebyggda men övergivits. Sådana ödetomter har ofta åter tagits i bruk för ny bebyggelse, och denna har då lätt kunnat få namn efter den forna tomten, vilket tydligt framgår av namn som Forntomta och Ödetofta (till ett fornsvenskt ord, ødhetompt). Ödesmålsnamnen har säkerligen ofta funnits som ägonamn, innan de blev bebyggelsenamn. Att övergivna gårdsplatser fått namn på ‑tomt(en) är välkänt från sen tid.

Enligt vissa forskare går ‑tomta/‑tofta-namnen huvudsakligen tillbaka just på ödetomter, medan andra forskare i huvudsak ser namnen såsom uppkomna genom nyodling. Uppenbarligen rör det sig här inte om ett antingen–eller utan om ett både–och, och frågan gäller då proportionerna mellan de båda möjligheterna att förstå namntypens ursprung. Detta är ett problem som kräver fortsatt, bebyggelsehistoriskt fördjupad forskning.

Förlederna i ‑tomta/‑tofta-namnen är av varierande slag. Namnen utgår ofta från terrängföreteelser, t.ex. Örtomta (ör ’grus(bank)’), ibland från sjö- eller ånamn, t.ex. Jälluntofta (sjönamnet Jällunden). Vissa namn innehåller personnamn, vilket dock inte är så vanligt i Sverige. När det gäller namn på återupptagna ödetomter, kan det vara ovisst, om personnamnet syftar på den som lämnat gården eller den som tagit upp den igen.

Motsvarigheter till de svenska namnen finns i Danmark och Norge, på Island och de andra av nordbor koloniserade västerhavsöarna samt genom nordisk spridning också i England och Normandie. Namntypens spridning till Normandie, England och västerhavsöarna visar att den var produktiv under vikingatiden. Den anses inte sträcka sig särskilt mycket längre tillbaka i tiden men fortsatte att vara levande in på medeltiden.


Uppdaterad 23 juni 2016