• Huvudmeny

Vad betyder tuna?

Ordet tun betyder från början ’gärdesgård’ och har på vanligt sätt också kommit att beteckna det inhägnade området. Betydelsen ’gärdesgård’ är svagt styrkt i nordiska språk men ännu levande i den tyska motsvarigheten, Zaun. Den dominerande betydelsen i nordiska språk är ’inhägnat område’, så i isländskan, där tún betecknar den inhägnade marken omkring boningshuset. 

Ofta används tun om inhägnader för djur, så (i formen ton) i dalsländsk dialekt, även i sammansättningarna griseton och svineton, och i det från fornnorskt lagspråk kända nautatún ’inhägnad för nötkreatur’. Det är naturligt att ett ord för ’inhägnad’ tas i bruk i ortnamn.

På Island finns över 100 gårdar med namn på ‑tún, och ännu vanligare är detta element i norska gårdnamn. Den engelska motsvarigheten, -ton, är det vanligaste engelska bebyggelsenamnselementet (jfr eng. town ’stad’, som är samma ord som tun). I Sverige förekommer exv. Tun som by- och sockennamn i Västergötland (› Tun) och som bynamn i Svenneby socken i Bohuslän, vidare Tun- som förled i sockennamnen › Tanum i Bohuslän och Tunhem (› Västra Tunhem, › Östra Tunhem) i Västergötland.

I Sverige har det utvecklats en speciell typ av namn som är bildade till tun, nämligen Tuna och namn på ‑tuna, med en speciell pluralform av tun, som har neutralt genus. Det står sedan länge klart att tuna-namn haft en speciell funktion som namn på centralorter i den förhistoriska samhällsorganisationen.

Över hälften av tuna-namnen är (eller har varit) osammansatta Tuna, och detta talar för en utbredd specialfunktion hos namnbärarna. Tuna har uppenbarligen kommit att användas som specifik term med betydelsen ’centralort för territoriell administration’ e.d. Det råder dock oenighet om i vilken omfattning tuna-namn haft denna funktion, alltifrån antagandet att detta gäller praktiskt taget alla namnen (utom enstaka fall av uppkallelse) till uppfattningen att det bland tuna-namnen finns inte så få exempel på vanliga bebyggelsenamn, motsvarande namn bildade med singulart tun i och utanför Sverige.

Denna motsättning rörande funktionen hos bärarna av tuna-namn hänger nära ihop med frågan hur tuna – i motsats till namn bildade med singulart tun ’inhägnad’ – kommit att utveckla en specialfunktion. Det finns två huvudlinjer i försöken till förklaring, en som räknar med rent inhemsk utveckling och en som antar påverkan utifrån. Det har antagits att det plurala Tuna har betytt ’gården framför andra’ och därigenom kunnat komma att användas som term för en huvudgård eller centralort. Denna syn kombineras gärna med tanken att Tuna från början normalt stått ensamt och först i efterhand fått särskiljande förleder.

Ett annat försök att förklara centralortsfunktionen utgår från vissa sammansättningar som har betecknat inhägnade samlingsplatser. Sådana kan ha varit namn som det norska Logtu(n) (Log- ’lag’), namnet på platsen för Frostatinget i Tröndelagen, och framför allt tuna-namn med gudanamn som förled, vilka då antas ha avsett inhägnade kultplatser. Gudanamn ingår eller (i något fall) antas alternativt ingå i Fröstuna, Frötuna, Närtuna, Torstuna, Ultuna.

De här nämnda utgångspunkterna för en inhemsk utveckling av tuna till centralortsterm kan också ha samverkat med varandra. Gentemot denna uppfattning om inhemskt ursprung står tanken på inflytande utifrån. Enligt denna andra huvudlinje i bedömningen av centralortstanken är tuna-namnen bildade efter mönster av keltiska namn på (i latinsk form) ‑dunum, dvs. den keltiska motsvarigheten till tun, dünon ’befästning, borg’, t.ex. Lyon (< Lugudunum) och Verdun (< Virodunum) i Frankrike och Zarten (< Tarodunum) i Tyskland; det svenska Sigtuna har därvid sammanställts med Segodunum, som betyder ’stark borg’ och är betygat från flera håll.

Antalet tuna-namn i Sverige är ca 120. Kärnområdet är Mälarlandskapen med knappt hundra representanter, varav drygt hälften i Uppland. Namntypen är också ganska väl företrädd i Östergötland samt i Medelpad, där de nordligaste säkra tuna-namnen finns. Enstaka spridda namn finns därutöver i Hälsingland, Dalarna, Närke, Västergötland, Småland, Gotland och Skåne. Det sydligaste säkra tuna-namnet är Tuna på Ven i Öresund.

De i förhållande till Mälarlandskapen perifert liggande namnen utgörs i påfallande hög grad av osammansatt Tuna, vilket kan anses tala för spridning av elementet tuna som specifik term för något slags förvaltningscentrum. Osammansatt Tuna är likaså vanligt i kärnområdet i Mälarlandskapen.

Ett utmärkande drag hos tuna-namnen inom kärnområdet är också den redan nämnda förekomsten av gudanamn som förled. Ett särskilt framträdande drag inom detta område är vidare den nära samhörigheten mellan tuna-namn och hundaresnamn. Detta är särskilt påtagligt ifråga om fornsvenskt Solændatuna och Solænda hundare och fornsvenskt Valændatuna och Valænda hundare med samma ålderdomliga inbyggarbeteckning i både tuna- och hundaresnamn. Dessa kombinationer visar att Sollentuna och Vallentuna varit centralorter i respektive hundare.

Som namn på centralorter är Tuna och namn på ‑tuna äldre än husaby. Det antas att tuna-institutionen uppkommit under äldre järnålder och spritts vidare under yngre järnålder. Om den vuxit fram ur inhemskt ortnamnsskick, sträcker sig namntypens rötter därmed ännu längre tillbaka i tiden.


Uppdaterad 23 juni 2016