• Huvudmeny

Stavningsprinciper

God ortnamnssed innebär bland annat att den officiella stavningen av ortnamn ska följa vedertagna regler för språkriktighet, men länge saknades det regler för ortnamnens stavning.

Ursprungligen handlade ortnamnsvården om att ge ut generalstabskartan med konsekvens i fråga om namnredovisningen.

Ortnamnskommittén 1902

Före 1902 saknades regler för hur ortnamnen skulle stavas. Den 1902 inrättade Ortnamnskommittén fick inleda sin verksamhet inom det som då kallades namnreglering med att utarbeta riktlinjer beträffande ortnamnens stavning och form.

SAOL 1927

Först 1927 kom föreskrifter som ledde till en bestående norm. Ortnamnens stavning i officiella handlingar skulle följa grunderna i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Därmed blev det enklare att ersätta gammalstavning med ny stavning. Exempel:

  • Qvarnböle blevKvarnböle
  • Wedevåg blev Vedevåg
  • Öfverby blev Överby

Fyra huvudprinciper

Andra stavningsändringar var inte lika självklara, då de principer som kunde härledas ur SAOL ibland stred mot varandra. Fyra huvudprinciper har gällt:

  • ljudlikhet (stavning i nära anslutning till uttal)
  • samhörighet (SAOL:s stavning gäller om ett visst ortnamnselement finns i ordlistan)
  • etymologi (namntolkningen får avgöra stavningen av ett idag ogenomskinligt namn)
  • hävd (en etablerad stavning ändras inte, även om den språkligt sett är felaktig)

Fastighetskartan är normerande

Genom Ortnamnskommittén och dess efterträdare Ortnamnskommissionen utbildades en praxis, som innebär att den ekonomiska kartans (numera: fastighetskartans) drygt en miljon ortnamn fått en rimligt enhetlig behandling och numera också en normerande status.

Uppdaterad 28 april 2014