• Huvudmeny

Förord

Projektet Sveriges medeltida personnamn (SMP) påbörjades 1943, kom 1947 under Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och blev statlig myndighet 1984. Sedan 1998 ingår SMP i Namnavdelningen inom Institutet för språk och folkminnen. Huvudsyftet med projektet är att skapa en kunskapsbank för forskningen och att för språkvetenskapen och allmänheten tillgängliggöra den del av kulturarvet som de medeltida personnamnen utgör.

Projektet bygger på samlingar som omfattar i princip alla belägg påträffade i svenska, lågtyska och latinska urkunder och som i Sverige brukats som personnamn under medeltiden. Därjämte finns ett representativt urval av namn från 1500-talets äldre jordeböcker och tiondelängder. Huvudvikten har genomgående lagts vid namnformer ur samtida handskrifter och diplom. 

Ordboken skall uppta samtliga personnamn, både förnamn och binamn, som under medeltiden har brukats i Sverige inom dess nuvarande gränser och i Finland, med undantag för rent finskspråkiga namn. Även namn från de gamla norska landskapen Bohuslän, Jämtland och Härjedalen samt från Gotland tas med. Danmarks gamle Personnavne (DGP) har behandlat personnamnen i Skåne, Blekinge och Halland. Beläggsredovisningen i SMP från de gamla danska landskapen varierar därför i utförlighet. År 1520 gäller som ungefärlig gräns framåt i tiden för de medeltida beläggen.

Namnartiklarna

Namnartiklarna är så uppställda att de åtminstone för större namn först ger en formöversikt, därefter en materialredovisning och sist en namnkommentar.

– 1. Formöversikten, som avser endast originalbelägg på välbelagda och ur formsynpunkt intressanta namn, skall i korthet orientera om namnets formutveckling.

– 2. Materialredovisningen presenterar de kända namnbärarna i tidsföljd. Denna följd kan brytas endast av två nära besläktade namnbärare (vanl. far och barn). En namnbärare redovisas alltid med minst sitt äldsta belägg. Där så synes nödvändigt, görs hänvisning till gängse personhistorisk och genealogisk litteratur. I slutet av materialredovisningen anges i förekommande fall exempel på ortnamn, där personnamnet ingår.

– 3. I namnkommentaren anges namnets motsvarigheter i närbesläktade språk för att belysa dess ursprung och etymologi. Vidare anges dess förekomst i runskrift samt i yngre källor. När det är möjligt skisseras namnets geografiska utbredning och sociala karaktär under medeltiden. 

Urvalsprinciper

Från och med häfte 14 har urvalsprinciperna förändrats. Fullständig materialredovisning tillämpas endast vid språkligt intressanta och mera ovanliga namn. Normalt görs urval bland såväl namnbärare som belägg även från originalkällor. Beläggsredovisningen för personer efter 1450 är vanligtvis sparsam i förhållande till källmaterialet.

1. Uppslagsform

Uppslagsformen i versaler är som regel en normaliserad fornsvensk form utan nominativändelse. Efter uppslagsformen anges i förekommande fall sidoformer med kapitäler. Är namnet tillika belagt i latinsk form, anges en latinsk normalform med spärrade gemena bokstäver vid sidan av den fornsvenska. Namn med enbart latinska belägg har endast latinsk uppslagsform. Förnamn som är ursprungliga binamn anges med gemena bokstäver. Ej säkert identifierat namn markeras i uppslagsformen med gemena bokstäver inom citationstecken. 

2. Stilar inom enskilda artiklar

a) Fetstil för årtal markerar ny namnbärare. I namn används fetstil endast för belägg med runskrift.

b) Kursiv stil betecknar diplomatariskt återgiven text. Originalets abbreviaturer upplöses med rak stil. Rak stil används även vid redaktionella förkortningar av titlar m.m.

c) Kapitäler betecknar gravinskrifter och sigillegender med majuskler.

3. Normaliseringar

Namnformerna har stor begynnelsebokstav med undantag för sigillbelägg med kapitäler samt belägg från run- och gravinskrifter. Titlar har däremot oftast, prepositioner alltid, liten begynnelsebokstav. För några vanliga titlar såsom dominus, domina, frater, herra har ofta använts en genomskinlig förkortning: dns (dni, dno, dnm), dna (dne), fr. (fr:s, fr:i, fr:em), hra. Att märka är att vid belägg ur originalkällor, som i tryck fått æ och ø återgivna med ä och ö, användes æ och ø.

4. Avskriftsbelägg

Avskriftsbelägg anges med klammer omkring årtalet. För en namnbärares äldsta belägg görs skillnad på medeltida avskrift (årtal i fetstil inom mager klammer) och yngre, oftast mer otillförlitlig avskrift (årtal i mager stil, klammer i fetstil). Avskriftens ålder anges i möjligaste mån. Vid vidimationsbelägg följer (i vid.) och vidimationsdatum; regestbelägg (reg.) har i regel slopats.

Enligt nya principer från och med häfte 14 medtas ett avskriftsbelägg endast undantagsvis om det inte utgör äldsta belägg för en person. 

5. Belägg ur handskrifter resp. tryckta editioner

a) Belägg ur handskrifter redovisas enligt följande system: 1. årtal och datum, 2. signum (se mom. 6), 3. språk- och kasusangivelse, 4. namnbelägg, 5. inom parenteser ev. hänvisning till  tryck – det sista dock endast, om urkunden i fråga är utgiven i någorlunda tillförlitlig edition; ev. rättelse anges då inom samma parenteser.

b) Belägg ur tryckta editioner redovisas sålunda: 1. årtal och datum, 2. språk- och kasusangivelse, 3. namnbelägg, 4. källbeteckning med hänvisning till band och sida. Vid rent sakliga hänvisningar ersätts sida vanligen av urkundens nummer.

6. Signum

Handskriftssamlingar, arkiv och bibliotek, varifrån belägg hämtats, har betecknats med särskilda signa. Dessa har utmärkts med fetstil i källförteckningen. Belägg ur Riksarkivets huvudsamling av pergamentsbrev markeras dock inte med särskilt signum.

7. Språk 

Latinsk, tysk, isländsk och norsk kontext i källan för belägget markeras med (lat.), (ty.), (isl.) och (no.). Obs. (lat.) anges ej vid belägg från tiden före år 1351. För samma tid anges i förekommande fall (sv.).

8. Kasus

Kasus markeras med gängse förkortningar: nom., gen., ack., abl. Dativ förkortas dock ej. Kasus betecknas i allmänhet, om inte en styrande preposition föregår belägget.

9. Diverse tecken

a) Klammer inom belägget markerar tillägg, rättelser och förtydliganden grundade på sammanhanget. 

b) Kolon används i en del redaktionella förkortningar, t.ex. fr:is, h:u

c) Semikolon skiljer belägg för en och samma person hämtade ur olika urkunder. 

d) Bindestreck kan markera enstaka skadad eller oläslig bokstav (ett skadat textparti anges däremot med punktering) och kan användas även vid exemplifiering av patronymiska belägg.

e) Citationstecken, se mom. 1 (uppslagsform).

10. Symboler

De symboler som avslutar namnredovisningen, anger olika grader av fullständighet i artikeln:

⊕ fullständig redovisning både av personer och belägg;

⊖ fullständig redovisning av personer men urval av belägg;

O urval i redovisningen av såväl personer som belägg.

Uppdaterad 11 april 2014