• Huvudmeny

Kulturkristen

Ordet kulturkristen fångar på många sätt svenskars förhållande till religion.

Är du inte religiös men tycker ändå att det känns rätt att döpa och gifta sig i den svenska statskyrkan? Kanske uppskattar du även julkrubbor, kyrkorenoveringar och kyrkliga högtider som påsk, allhelgonahelgen och advent? Då är du förmodligen vad som ibland kallas kulturkristen.

Ordet har förekommit sedan ett tiotal år tillbaka men blivit vanligare de senaste åren. När man vill sammanfatta den hållning till religion och kristenhet som är typisk för de flesta svenskar kan det vara ett praktiskt ord att ta till: ”När samhället steg för steg blir mindre präglat av kristendomen är det bra att kunna sätta ord på sin relation till religionen som präglat vår kultur i den utsträckning som kristendomen gjort. Kulturkristen kan vara ett användbart ord om någon frågar varför man envisas med att duka fram kavring, sill och nubbe när vädret är som allra mest oberäkneligt på vårkanten” (Smålandsposten 15 april 2017).

Om det finns något problem med kulturkristen, är det att ordet är lite svårfångat och att det används med olika betydelser i olika sammanhang. Det kan till exempel beteckna olika grad av kristen tro eller hållning hos individer, men också användas mycket vidare och med mer politiska dimensioner om västerländsk kristenhet: ”Säg att de därefter börjar drömma om ett kultur- och familjepolitiskt ramverk för att bevara Europa som en kulturkristen fästning. Det vore inte svårt att försvara ett sådant samarbete med nationalistiska argument” (ledare i Expressen 8 oktober 2018 om högerpopulismens framfart i Europa).

Kulturkristen sammanfattar ändå mycket av den osynliga tråd som löper genom stora delar av våra svenska liv, inte minst nu när den kanske mest kulturkristna av alla fenomen närmar sig – julen.

Julotta i Uppsala domkyrka år 1957. Foto: Uppsala-Bild/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).

Uppdaterad 21 november 2018