• Huvudmeny

1529–1944

Här finns några historiska nedslag i svensk språkpolitik, från Gustav Vasa till bildandet av Nämnden för svensk språkvård. 

1944 bildas Nämnden för svensk språkvård (föregångaren till Språkrådet) med uppgift att ”följa det svenska språkets utveckling i tal och skrift samt utöva en språkvårdande verksamhet” och ”vidmakthålla och stärka den nordiska språkgemenskapen”.  

1941 bildas TNC (Tekniska nomenklaturcentralen) för språkvårdande insatser på terminologiområdet.

​1907 anbefaller ett kungligt cirkulär ”samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket att affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar samt i öfrigt söka tillägna sig ett klart och enkelt skrifsätt”. (Notera gammalstavningen!) Liknande formuleringar har sedan fortlevt i förvaltningslagen.

​1906 skickar Fridtjuv Berg, en av Rättstavningssällskapets medlemmar och tillika ecklesiastikminister, ut ett kungligt cirkulär som föreskriver att den sjunde upplagan av Akademiens ordlista (1900), med vissa undantag, skulle ligga till grund för undervisningen i svensk rättstavning. Undantagen gällde bland annat att f, fv och hv för v-ljud skulle ändras till v (med bibehållande av grundformens v i böjningsformer framför t och s utom i ordet haft). Dessa undantag innebar en ny rättstavning för svenskan.

​1893 utkommer första bandet av Svenska Akademiens ordbok. Sista bandet beräknas utkomma 2021.

1874 utkommer den första utgåvan av Svenska Akademiens ordlista, som i stort sett följer Leopolds stavningslära.

1842 beslutar riksdagen om införandet av den allmänna folkskolan, vilket får stor betydelse för det allmänna läs- och skrivkunnandet i landet.

1836 utkommer Svenska Akademiens första grammatik.

1801 ger Carl Gustaf Leopold ut ”Afhandling om svenska stafsättet”, vilken gav svensk stavning en fast norm.

1786 instiftas Svenska Akademien i syfte att främja svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”.

Runt 1750 ger flera språkvetare ut skrivhandledningar med budskapet att ”hwad örat hörer, bör ock ögat se” (Johan Ihre), det vill säga en moderniserad, mer talnära stavning.

1747 utkommer Abraham Sahlstedts ”Swensk Grammatika ... Af Kongl. Wetenskaps Akademien Gillad”.

1736 utkommer ”Sweriges Rikes Lag” i en modern språkdräkt.

Under andra hälften av 1600-talet och början av 1700-talet ger Karl XI och Karl XII ut direktiv riktade till präster, diplomater med flera om att främja bruket av svenska gentemot främmande ord och språk. I den kansliordning som Karl XII undertecknar 1713 står: ”Kongl. Maij:tt will och at dess Cantzelij uti alla de Bref och Skrifter, som därifrån utgå, beflijtar sig om en ren och tÿdelig Swenska, samt så mÿcket som möijeligt är undflÿr fremmande ord.” Detta upprepas sedan i kansliordningarna fram till 1809.

​Omkring 1680 utkommer Samuel Columbus ”En swensk ordeskötsel” postumt. I den propagerar han för användning av det svenska modersmålet, bland annat genom att i skrift ta upp ord som dittills bara hört till det talade språket.

1526 utkommer Nya testamentet på svenska, och 1540–1541 ges Gustav Vasas bibel ut. De hade stor betydelse för regleringen och stabiliseringen av svensk ortografi.

Uppdaterad 15 december 2017