• Huvudmeny

Mem

Det engelska ordet meme uppfanns av författaren och biologen Richard Dawkins. I sin bok ”Den själviska genen” från 1976 introducerar han ordet som en kulturell motsvarighet till biologins gen.

Om genen är biologins minsta betydelsebärande och fortplantande enhet är memet kulturens minsta betydelsebärande och fortplantande enhet. Det är den övergripande definitionen. I dag har meme framför allt kommit att användas om en viss sorts skämt som sprids i sociala medier. En vanlig typ av meme är att man tar en bild som förses med en text, och sedan plockas skämtet upp av någon annan som varierar texten. Man använder bestämda ramar för att skapa nya skämt utifrån samma förutsättningar.

Men vad blir meme på svenska, hur uttalas det och vad får det för genus? Det engelska uttalet /mi:m/ importerades med den nya användningen om en viss sorts internetskämt. I samband med översättningen av Dawkins bok etablerades också uttalet /me:m/ med långt e, och det uttalet är nu etablerat sedan länge. Den stavning som på svenska bäst speglar det är mem.

Dawkins skapade ordet meme som en parallell till gene. Om genus på mem ska följa gen borde det alltså bli en mem, flera memer, de memerna. Men: De flesta lånord som slutar på långt -em har i svenskan fått t-genus (eksem, diadem, gem, modem), och skapar således ett mönster för mem att falla in i. Med t-genus blir det ett mem, flera mem, de memen.

I bruket förekommer såväl en som ett mem, så än så länge har ordet vacklande genus. Språkrådet rekommenderar dock ett mem, eftersom det följer ett etablerat språkligt mönster.

Lolcatmem

Foto: Clancy Ratliff/Wikimedia commons (CC-BY-SA-2.0).

Uppdaterad 12 november 2018