• Huvudmeny

Pekoral och pek

Ett pekoral är en allvarligt menad litterär text, film, pjäs etc. där språket inte passar ämnet eller syftet, ofta med ett alltför högtravande språk för det mer banala ämnet. Effekten blir ett oavsiktligt komiskt stilbrott.

Ordet pekoral är bildat till latinets pecoralis ’som hör till boskapen’, till pecus ’boskap, fä’. Av det har bildats ett substantiv pecorale (plural pecoralia), möjligen i Sverige. Pekoral är hur som helst inte skapat av de latinsktalande romarna, och det förekommer i princip inte i andra språk än svenskan – där det är belagt sedan 1796. Ordet böjs i dag ett pekoral, pekoralet, pekoraler, de där pekoralerna.

, som innehåller samma indoeuropeiska rot som pecus, kan som bekant också användas överfört om människor. Man kan dra paralleller till uttryck som dum som ett nöt (nöt står här för ’nötdjur’) eller med kalkon (om film, böcker etc.), andra exempel på jämförelser med förmodat dumma djur. Pekoral är alltså fäaktigt dum diktning, eller om man så vill diktning som passar eller är avsedd för den stora massan (fänaden).

Till pekoral är också kortordet pek bildat. Det böjs ett pek, peket, peken, de där peken. Det var från början ett vardagligt ord för pekoral, och är det ibland fortfarande, men det används också i betydelsen ’vetenskaplig uppsats eller artikel’. Pek uppstod nämligen på 1920-talet som akademikerslang för uppsatser och liknande som man inte var riktigt nöjd med (kanske på grund av felaktig språkform). Pek har så småningom, förmodligen från 1960-talet och framåt, mist sina negativa konnotationer och kommit att bli en neutral benämning för (natur)vetenskapliga artiklar, särskilt för artiklar som utgör delpublikationer i sammanläggningsavhandlingar.

Uppdaterad 03 mars 2015