• Huvudmeny

Funktionshindrad eller person med funktionsnedsättning?

Funktionsnedsättning, funktionshinder eller funktionsvariation – vad heter det i dag? Och säger man hörselskadad eller person med hörselskada?

Funktionsnedsättning eller funktionshinder?

De formella termerna är vanligen funktionsnedsättning och person med funktionsnedsättning.

Funktionsnedsättning är en nedsättning av någon av kroppens eller hjärnans funktioner, till exempel en hjärnskada eller dövhet. Funktionshinder avser då enligt Socialstyrelsens definitioner i stället hinder i miljön för den som har en funktionsnedsättning, till exempel trappor utan rullstolsramp för den som använder rullstol. Enligt den definitionen kan alltså en person inte ha ett funktionshinder, det kan bara miljön omkring ha. Socialstyrelsen har avrått från handikapp för dessa begrepp sedan 2007 eftersom det ordet i dag anses ha negativ laddning.

En del upplever även funktionsnedsättning som negativt och använder hellre ord som funktionsvariation, funktionsskillnad eller funktionsvariant. De orden betonar mer att alla människor fungerar på olika sätt, inte bättre eller sämre. De refererar alltså teoretiskt till alla människor, varför de kan fungera sämre åtminstone för att lyfta fram grupper med särskilda behov . Ofta används dessa ord också mer övergripande för funktionsförmågor som på något sätt avviker från den gängse normuppfattningen om en ”normalfungerande” människa. Det kan i praktiken avse funktionsnedsättningar men behöver inte göra det, utan kan även avse sådant som i vissa sammanhang är en tillgång – som att vara väldigt lång eller att, som många personer med adhd, vara särskilt energisk.

I bruket används många olika benämningar, och det finns skillnader mellan allmänspråk och fackspråk, mellan olika stilnivåer och mellan olika grupper, men också mellan individer i en grupp. I formella och övergripande sammanhang kan det fungera väl med just funktionsnedsättning och person med funktionsnedsättning, till exempel i myndighetstexter. När man tilltalar eller omtalar specifika grupper eller individer, bör man om möjligt använda de benämningar som grupperna eller personerna ifråga själva föredrar. Men det kan förstås ofta vara svårt att ta reda på, och ord på det här området förändras lätt över tid i användning och betydelse. I många fall, särskilt när fokus ligger på konkreta behov, kan det vara bäst att precisera sig och tala om döva, personer med autism, blinda personer etc. Vissa ord kan dessutom vara mer övergripande respektive specificerade, som i fallet synskadad (övergripande om personer med olika grader av synnedsättning) och blind (person med grav synnedsättning utan förmåga att se).

Sammansättningar med ord som funktionsnedsättning kan bli långa och otympliga. Som ensamt ord är kortformen funkis en vardaglig form. Men den används av alltfler mer stilneutralt i just sammansättningar: funkisrörelsen, funkisfrågor, funkisvänlig etc. Det kan fungera i sammanhang där det tydligt framgår vad funkis syftar på.

Handikapp lever kvar i vissa etablerade sammansättningar där ordet kan vara svårt att ersätta med funktionsnedsättning, som i handikapptoalett. Sådana ord kan dock ibland ersättas med andra ord, beroende på sammanhang, till exempel tillgänglig toalett. I det exemplet flyttar man samtidigt fokus från personerna till hur något anpassats för att fungera för fler.

Funktionsnedsatt eller person med funktionsnedsättning?

I synnerhet i formella sammanhang som myndighetstexter och liknande används i dag övergripande ofta person med funktionsnedsättning, som i ”personer med funktionsnedsättning kan kräva ersättning”. Även för specifika nedsättningar är person med vanligt: personer med hörselskada.

Det bottnar i uppfattningen att en del av de människor som har funktionsnedsättningar inte vill benämnas och därmed identifieras efter sin skada eller nedsättning, att man inte är sin funktionsnedsättning utan en vanlig människa som råkar ha en funktionsnedsättning. Det är dock omdiskuterat huruvida person med-konstruktioner som person med hörselskada faktiskt uppfattas som mindre negativa än adjektivkonstruktioner som hörselskadad. Vid tilltal eller omtal gentemot individer kan person med-uttryck ibland också upplevas som distanserande och onödigt abstrakta; de används i första hand övergripande av andra, som läkare och myndigheter, inte av personerna själva. Oavsett det tycks person med-konstruktioner bli allt vanligare i dag.

Flerordsfraser blir dock lätt otympliga, så ibland kan adjektiviska ettordsuttryck vara motiverade: det kan rent språkligt vara enklare att tala om synskadad än om person med synskada (eller synnedsättning). Olika benämningar kan även upplevas som olika känsliga: att benämnas missbrukare kan upplevas som mer stämplande än att benämnas till exempel synskadad, dyslektiker eller rökare. Använd om möjligt de benämningar som personerna och grupperna ifråga själva föredrar, om det går att ta reda på. Annars får man välja ord efter sammanhang och språklig situation.

Några exempel : ”Personer med funktionsnedsättning kan få bidrag till bostadsanpassning” (myndighetstext), ”Funktionsnedsatta får bidrag” (kort tidningsrubrik), ”Anna är blind sedan födseln medan Nisse är synskadad med väldigt dåligt mörkerseende” (tidningsartikel), ”Som diabetiker behöver jag ständigt ha koll på mitt blodsocker” (tv-intervju).

Läs mer

Uppdaterad 05 mars 2018