• Huvudmeny

Frågelådan



Fråga:
Vem bestämmer över språket?


Svar:
Alla och ingen bestämmer över språket
Svenska språket är vår gemensamma egendom, och alla vi som använder språket i dag bidrar till dess utveckling genom att använda det. Samtidigt är varje enskild svensktalande en bland miljoner, vilket gör varje individs påverkan mycket liten. Man kan jämföra det med politisk demokrati: all makt utgår från folket, men varje medborgare har bara en liten andel av den makten.

Språket är också ett arvegods. Mycket är som det är på grund av att svensktalande före oss använt språket enligt mönster som förts vidare genom århundranden. Språket förändras visserligen så sakteliga, men det allra mesta förblir sig ändå likt mellan generationerna, t.ex. i ordförrådet och grammatiken.

Språkpolitik och språkval
Regering och riksdag är med och styr språket genom bl.a. lagstiftning. Språklagen är stiftad för att reglera samhällets skyldigheter, och säkerställer att invånarna alltid ska kunna kommunicera med myndigheterna på svenska, samt i vissa områden även på samiska, finska och meänkieli. Språklagen kräver av svenska myndigheter att de ska uttrycka sig begripligt. Den skyddar också invånarnas rätt att använda alla sina språk, oavsett vilka de språken är.

Vilka språk som ska användas bestäms på olika sätt i offentligheten, i näringslivet och i privatlivet. Språklagen reglerar att myndigheter i Sverige ska använda svenska. Företag bestämmer själva vilket språk som ska vara deras koncernspråk. I familjen har föräldrarna ofta stor makt över vilket eller vilka språk som ska talas, men barnen väljer ibland att använda ett annat språk.

Vissa har mer makt än andra
Även om alla har makt över språket så har språkbrukare med prestige i samhället större chans att påverka språket, eftersom andra blir mer benägna att tala eller skriva som de gör. Skribenter med många läsare och talare med många lyssnare har också större möjlighet att påverka än den som aldrig säger eller skriver något offentligt.

Språkvårdarna, som t.ex. Språkrådet, har särskild makt över standardsvenskan. Vi undersöker, beskriver och försöker påverka språkbruket genom bl.a. ordböcker, skrivregelsamlingar, klarspråks- och policyarbete. Våra rekommendationer tar alltid hänsyn till språkbruket och språksystemet, eftersom rekommendationer utan stöd i språkbruket sällan får genomslag. Därför kan man säga att språkbrukarna som kollektiv har makt över språkvården. Å andra sidan har språkvårdarna makten att avgöra vilka texter som ska ligga till grund för rekommendationerna, och att avgöra hur rekommendationen ska formuleras.

Språkvården är rådgivande. Den har i uppdrag, och därmed makt, att ge rekommendationer om standardskriftspråket. Däremot har språkvården inte makt att kontrollera om råden följs. Språkbrukarna måste alltså inte följa rekommendationerna.

Att få uttrycka sig som man vill, eller att få andra att uttrycka sig som man vill
Alla har makt över sitt eget språk, och alla kan introducera nyheter i språket genom att använda dem. Det är svårare att påverka andras språkbruk. Endast de som har som arbetsuppgift att vägleda i hur språk används kan utöva den makten: lärare bör ha konstruktiva synpunkter på sina elevers språkanvändning, och redaktörer ska korrigera sina skribenters texter. Men i andra sammanhang kan kommentarer på språk uppfattas som ovälkommen censur, eller försök att utöva social kontroll.

En del vill att Språkrådet, som är en del av en myndighet, ska styra hur författare eller journalister uttrycker sig. Det finns samhällen där myndigheterna övervakar journalisters språkbruk, men vår demokrati bygger på att media granskar myndigheterna och inte tvärtom.




Hjälpte svaret dig?
Ja     
Nej

Kommentarer:


    
Uppdaterad 12 juni 2019