• Huvudmeny

Frågor och svar om språk

Hur många ord finns det i svenskan?

Oändligt många liksom i varje mänskligt levande språk. Man kan alltid bilda nya ord. Inte ens om man ändå ville göra en ordräkning fram till dagens datum, skulle det vara möjligt. För hur finner man alla ord som skrivits och talats? Allt som skrivs bevaras inte, i ännu mindre grad allt som talas. Ordböcker innehåller bara så många ord som ryms på det antal sidor man bestämt. Detta innebär att inget språk är rikare eller fattigare än något annat.

Alla lär vi oss ständigt nya ord. Vi bildar också nya ord, ibland utan att tänka på det. Enskilda språkbrukare kan uppvisa mer eller mindre varierat ordförråd i olika sammanhang. Men man kan inte dra för stora slutsatser av sådana siffror. Shakespeare använder i sina samlade verk 29 066 olika ord. Strindberg använder 119 288 olika ord i sina romaner och dramer. Det betyder inte att Strindberg är fyra gånger så duktig språklig sett.

Lästips

  • Birgitta Lindgren: Hur många ord finns det i svenskan? Språkvård 1989:3, s. 46.
  • Martin Gellerstam: Hur många ord finns det i svenskan? I: Allén, Sture m.fl., Orden speglar samhället. Allmänna förlaget 1989.

Hur många språk talas i Sverige?

Sedan den 1 april 2000 finns i Sverige fem officiellt erkända minoritetsspråk: finska, samiska, meänkieli (tornedalsfinska),  jiddisch och romska (romani chib). De har alla talats länge i Sverige; finska och samiska lika länge som svenska. Med svenska och teckenspråket, som också bör räknas som ett eget språk, blir det alltså sammanlagt sju inhemska språk. Därutöver kommer minst 150 olika språk som talas av nya invandrargrupper, bland andra albanska, arabiska, grekiska, kurdiska, persiska, polska, bosniska, serbiska, kroatiska, somaliska, spanska och turkiska.

Läs mer

Lästips

  • Mikael Parkvall: Sveriges språk i siffror. Språkrådet och Morfem förlag 2016.
  • Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv. Red. Kenneth Hyltenstam. Studentlitteratur 1999.

Hur många svenska dialekter finns det?

Det beror på vad man menar är olika dialekter, så svaret på den frågan kan variera. De svenska dialekterna brukar delas in i sydsvenska mål (med dialekterna i Skåne som centrum), götamål (med dialekterna i Västergötland som centrum), sveamål (med dialekterna i Uppland som centrum), norrländska mål (dialekterna från Hälsingland och norröver), gutamål (på Gotland), östsvenska mål (finlandssvenska och estlandssvenska). 

Språkvetare brukar skilja mellan å ena sidan traditionella dialekter, som talas inom mindre områden och som kan vara svåra att förstå för utomstående, och å andra sidan regionala talspråk, som sträcker sig över större områden.

Det är vissa dialektdrag som avgör inom vilken grupp en dialekt hör hemma. Ett sådant drag är bakre r-ljud ("skorrande" r), som är typiskt för sydsvenska dialekter. Ett annat är ”tjockt” l-ljud, som finns i stora delar av Sverige men som saknas i Sydsverige samt i Stockholm och Göteborg. Ett drag som är typiskt för norrländska dialekter är att man kan säga ”vi är sjuk” och inte ”vi är sjuka”.

Läs mer

Varför ska man ha svenska termer?

Ett språk som inte utvecklar och underhåller terminologier på olika områden blir ett fattigare språk. Det riskerar att bli ett andra klassens språk som ingen kan använda i sammanhang där entydighet och smidighet är av stor betydelse, till exempel i vetenskapliga sammanhang. Detta insåg vetenskapsmännen på 1700-talet och de började därför precisera begreppen och skapa väl fungerande termer.

Det är inte bara fackmän som behöver använda termer. Många områden behandlar företeelser som berör oss alla. Tänk till exempel på genteknik och datateknik. Man måste kunna förmedla information om komplicerade saker så att även icke-fackmän förstår. Ibland kan detta göras genom självförklarande termer, ibland kan man använda en fackterm men förklara den. I dag används många engelska ord som facktermer. Det är både opraktiskt och svårtillgängligt att många fackuttryck inte finns på svenska.

Läs mer

Vad är det för skillnad mellan ord och termer?

Alla termer är också ord men alla ord är inte termer. En term är ett ord eller uttryck som genom tradition eller överenskommelse används inom ett speciellt fackområde i en väl avgränsad betydelse. Termer kan vara

  • enkla ord, till exempel patient, avlösning, oxidator
  • sammansatta ord, till exempel moppmoped, tappvarmvatten, hemsjukvårdsbesök
  • flerordsuttryck, till exempel god man, halvhård golvbeläggning, byggnad med särskilt bevarandevärde.

Ord i det så kallade allmänspråket kan ha en vid och ibland ganska luddig betydelse. När sådana ord används som termer får de en betydligt snävare betydelse, och man säger då att en terminologisering av ordet har skett. Exempel är besök (inom hälso- och sjukvården) och lera (inom geologin). En del termer går i stället i den motsatta riktningen ut i allmänspråket och blir frekvent använda där. Man kallar detta fenomen för avterminologisering. En avterminologisering sker ofta i samband med katastrofer och olyckor. Så har t.ex. bogvisir, akrylamid och tsunami avterminologiserats. 

Ordet term har inte alltid använts i svenskan. Särskilt under andra hälften av 1700-talet användes ordet konstord frekvent; det var tyskans Kunstwort som stod som förebild. Ett skäl till att konstord så småningom blev obrukbart var att vi i svenskan allt mindre använde förleden konst- i betydelsen 'vetenskap, teknik'. Ordet term är idealiskt med hänsyn till att det är lätthanterligt, internationellt förankrat och kort. 

”Fackexperter vill krångla till det!” hör man emellanåt. Att en fackspråklig text med många termer upplevs som krånglig, svårtillgänglig och ibland till och med snobbig beror på att den återspeglar en språkgemenskap som stänger den oinvigde ute. Men termerna är nödvändiga när experter inom ett visst fackområde kommunicerar sinsemellan; de behöver termerna för att säkerställa en så effektiv kommunikation som möjligt. 

Om en fackexpert däremot skall skriva för lekmän, så bör han eller hon förklara termerna så tydligt som möjligt, utan att för den skull undvika att visa dem i texten. Det kan också vara värt att var och en påminner sig om vilka termer man själv använder i sin egen yrkesutövning – då har man nog också större respekt för andras termer.

Läs mer

Vad är skillnaden mellan term och begrepp?

Begrepp är ett mångtydigt ord. Det kan ha olika betydelser i olika sammanhang:

  • ”Han har inget som helst begrepp om ekonomi.”
  • ”Demokrati är ett mångtydigt begrepp.”
  • ”Rikssvenska är ett ofta använt begrepp i dispyter om vad som är rätt och fel.”
  • ”Skev – ett nytt begrepp för genusforskningen”
  • ”Polisen skulle stå i begrepp att avvisa någon.”
  • ”Livskvalitet är ett begrepp för framtiden.”
  • ”Teater Mars har blivit ett begrepp inom finlandssvenskt teaterliv.”
  • ”Vi måste reda ut begreppen.”

Terminologiarbete, som är en gren av språkvårdsarbetet, syftar till att utveckla olika fackspråk så att de så bra som möjligt duger för en precis och entydig kommunikation. I terminologiläran, som terminologiarbetets metoder och principer vilar på, används begrepp och term i sinsemellan klart avgränsade betydelser. Begreppet står här för människans inre bild eller den mentala föreställningen om företeelser i verkligheten, till exempel föremål, händelser, väsen eller processer.

Ett begrepp som anknyter till en grupp företeelser i verkligheten (till exempel träd eller cykel) kallas för allmänbegrepp och ett begrepp som anknyter till en enda, en unik, företeelse i verkligheten (t.ex. Kaknästornet) kallas för individualbegrepp.

Eftersom begreppen bara existerar i föreställnings- eller tankevärlden måste vi ge dem benämningar när vi kommunicerar. Vi förser dem då med ord eller uttryck, i fackspråket kallat termer. Termen kan liknas vid en etikett som man sätter på begreppet. Det begrepp som beskrivs med definitionen ”högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam” etiketteras med termen träd på svenska, arbre på franska och muorra på nordsamiska.

Kärnan i terminologiläran ligger i de inbördes relationerna mellan företeelser i verkligheten, begrepp i föreställningsvärlden samt termer och definitioner i den språkliga världen. I terminologiarbetet är det, om det skall vara framgångsrikt, fundamentalt att hålla reda på de tre världarna och att hela tiden veta var man befinner sig i diskussionen.

Läs mer

Hur förändras svenskan?

Svenskan under de närmaste hundra åren kommer i grunden att vara sig lik. Alla förutsättningar finns för ett stabilt språk: en väl sammanhållen språkgemenskap, hög läs- och skrivkunnighet, en rik litteratur inom många områden, utförliga ordböcker och grammatikböcker av hög kvalitet, en lång och väldokumenterad historia och internationellt sett ett stort antal modersmålstalare – svenskan är kanske det sjuttionde, åttionde största av världens ungefär femtusen språk.

Svenskan förändras samtidigt ständigt, precis som andra språk. Här lyfter vi fram några viktiga utvecklingstendenser i svenskan.

Språket blir mer informellt

Sedan 1970-talet har det pågått en utveckling mot ett alltmer informellt språk, i både tal och skrift.

  • Direkt, personligt tilltal har blivit vanligare. I stället för Den som kör bil på vintervägar, ska köra lite långsammare skriver man oftare i dag Om du kör bil på vintervägar, ska du tänka på att köra lite långsammare. Vi tilltalar varandra med du och förnamn i stället för Ni, titel eller efternamn, som var vanligt förr. Den utvecklingen beror på att samhället blivit mer jämlikt.
  • Tydligast är det informella språket i snabba medier som chatt, sms och Twitter, där man ofta skriver snabbt och talspråkligt och med korta, ofullständiga meningar och många förkortningar. Vissa sådana språkdrag slår även igenom i medierna, inte minst i tv, reklam och bloggar.
  • Myndighetstexterna har blivit enklare och begripligare. Detta är delvis en del av den allmänna språkutvecklingen, delvis ett resultat av ett medvetet språkarbete på många myndigheter, så kallat klarspråksarbete.

Engelskan blir alltmer dominerande

Vi har fått ett ökat inflytande av engelska. Många svenskar är dessutom bra på engelska och ser det som sitt andraspråk. Samtidigt minskar kunskaperna i språk som tyska och franska.

  • Vi lånar in allt fler engelska ord och uttryck: e-mail, date, swipe, tags.
  • De flesta nyorden och de viktiga och frekventa orden i samhället är dock fortsatt svenska, och många lånord får försvenskad stavning och böjning: mejl, dejt, svajpa, taggar.
  • Vissa lån av skrivregler, som engelsk genitivapostrof och punkt som decimaltecken (Anna’s, FM 105.5), förekommer parallellt med svenska former (Annas, FM 105,5).
  • Det som påverkar svenskan mest är språksituationer där man nästan helt övergår till att använda engelska. Inom svensk högskola och forskning skrivs till exempel i dag de flesta avhandlingar och vetenskapliga artiklar på engelska. Engelska är också koncernspråk på många storföretag, och engelska förekommer ofta i reklam och medietexter. Engelska och svenska kommer därför alltmer att användas parallellt i det svenska samhället. Svenskan används dock fortfarande på de allra flesta områden och i stort står svenskan mycket stark om man jämför med andra språk i världen.

Andra språk påverkar också

Det talas betydligt fler språk i Sverige än för ett par decennier sedan, i dag runt 200 modersmål, och därför även mer andraspråkssvenska. Arabiskan är i dag på väg att gå om finska som det näst största språket i Sverige, och både arabiskan och nationella minoritetsspråk som finska, romska och samiska har blivit synligare i samhället.

Svenskan i sig påverkas dock mycket lite av dessa språk. Men det finns sociolekter med språkliga drag från vissa invandrarspråk. Sådana drag används ibland även av ungdomar utan invandrarbakgrund. Några exempel:

  • Ord som keff (arabiskt ord för ’dålig’) och aina (turkiskt ord för ’polis’).
  • Vissa språkdrag som är otypiska för standardsvenskan, till exempel utelämning av prepositioner, som i De låg sängen (för De låg på sängen), och annan ordföljd, som i Då han kom inte (för Då kom han inte).

Text och tal lever både åtskilda och tillsammans

På ett sätt lever skriftspråket i dag alltmer åtskilt från talspråket: det är ett språk för ögat, inte för högläsning.

  • Ett tecken på det är en ökning av säljande text som vill synas i informationsflödet, som logotypskrivningar (iPhone, eBay) och särskrivningar (Potatis Gratäng).
  • Ett annat tecken är att vissa texttyper blivit informationstätare, med kortare och mer kompakta meningar. Folk har blivit beredda att låna alltmer när de ska köpa bostad eftersom räntorna har sänkts skrivs i stället Låneviljan vid bostadsköp har ökat på grund av räntesänkningarna. En sådan mening är lätt att läsa tyst men svårare att tolka och lyssna till.
  • Skriftspråkets ställning märks också på att uttalet av många ord blivit mer skriftspråkslikt de senaste decennierna: vi läser oftast ut verbändelser (hittade, inte bara hitta) och ord som och och att läses ut som de skrivs (inte bara som å).

Samtidigt kan man säga att talet och skriften på olika sätt närmat sig varandra.

  • Många stavningsformer som förr ansågs talspråkliga är i dag vanliga i tidningstext och annan sakprosa: sen för sedan, nån för någon, sa för sade, dan för dagen.
  • I många vardagliga textgenrer och i talspråksnära elektroniska medier som chatt är talspråksformer vanliga.
  • Många texttyper blir idag alltmer informella, vilket samtidigt gör att texterna blir längre.

Tekniken påverkar på olika sätt

Teknikutvecklingen med datorer och mobiltelefoner gör att vi skriver väldigt mycket mer i dag än för ett par decennier sedan, både på fritiden och i arbetet.

  • Vi skriver i fler kommunikationsmedier och i fler textgenrer, som webbtexter, e-post, chatt, sms, bloggar och andra sociala medier. I Sverige, där internet- och mobilanvändningen är ovanligt hög, sker en stor del av människors kommunikation i sociala medier och i kommunikationstjänster som Twitter, Snapchat, Instagram och Youtube.
  • Även kommunikationen mellan medborgare och svenska myndigheter sker i dag i hög grad via webbtjänster och sociala medier, vilket bidragit till att göra myndighetsspråket enklare och mer informellt.
  • Hög användning av små skärmar på mobiltelefoner och surfplattor främjar teknikutveckling mot film (på bekostnad av text), upplästa texter (talsyntes, skärmläsare) och talbaserade gränssnitt (Apples Siri, Skype etc.).

Men språksystemet är stabilt

Förändringarna ovan gäller i första hand ordförråd och stil. Vi får en större språklig variation: fler kommunikationsmedier, texttyper, genrer och språk. Det grundläggande svenska språksystemet – stavning, böjning, ordbildning, skrivregler, grammatik – förblir dock stabilt. Små förskjutningar här och var kan ändå ses. Några exempel på förändringar:

  • Det finns en ökad osäkerhet i användningen av pronomenformerna de och dem. Objektsformen dem sätts ibland som subjekt, och subjektsformen de tvärtom ibland som objekt: Dem var glada. Hon skrattade åt de. Många tror att dom, som förr mest fungerat som talspråksform, därför kan komma att ersätta de och dem helt i framtiden.
  • Könsneutrala ord har blivit vanligare i svenskan de senaste åren, till exempel talesperson för talesman. Samtidigt har det könsneutrala pronomenet hen etablerats och blivit mycket vanligt; pronomenet en används dessutom ibland som ett könsneutralt alternativ till pronomenet man. Äldre kvinnliga former som lärarinna och skådespelerska försvinner; i stället används lärare och skådespelare könsneutralt. A-böjning av adjektiv har blivit något vanligare i framför allt myndighetstexter, eftersom den av många upplevs som mer könsneutral: Kära kund! (i stället för Käre kund!), Vår nya chef Bo Ek (i stället för Vår nye chef Bo Ek).
  • Infinitivmärket att slopas oftare: Hon lovade (att) försöka (att) börja (att) sluta (att) röka. Vid hjälpverbet kommer är att-strykning frivilligt. Att det ofta skrivs utan att är inte så konstigt med tanke på att många andra hjälpverb alltid skrivs utan att.
  • Predikativen böjs i dag oftare efter betydelsen, trots att det rent grammatiskt inte stämmer med subjektet: laget var otränade, barnet är sjuk (i stället för laget var otränat, barnet är sjukt).
  • Latinska ord böjs alltmer sällan enligt latinska böjningsregler utan får försvenskade eller nya böjningsmönster: ord som gymnasium och seminarium skrivs ofta gymnasie, seminarie, och latinska pluralformer som media och data är i dag helt etablerade även som singularord: svensk media, öppen data.
  • S-plural är i dag en del av det svenska böjningssystemet, till exempel i många engelska och spanska lånord: fans, shorts, situps, tacos.

Lästips

Allmänt och språkliga förändringar

  • Lars-Gunnar Andersson: Vi säger så. Norstedts 2000.
  • Olle Josephson: Ju. Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. Svenska språknämnden och Norstedts 2004.
  • Språkriktighetsboken. Svenska språknämnden och Norstedts 2005.
  • Karin Milles: Jämställt språk – en handbok i att skriva och tala jämställt. Språkrådet och Norstedts 2008.

Engelska

  • Engelskan i Sverige. Språkval i utbildning, arbete och kulturliv. Svenska språknämnden och Norstedts 2004.

Andraspråkssvenska och flerspråkighet

  • Kenneth Hyltenstam & Inger Lindberg (red): Svenska som andraspråk. Studentlitteratur 2013.
  • Sveriges officiella minoritetsspråk – en kort presentation. Svenska språknämnden och Norstedts 2003.

Teknikpåverkan

  • Rickard Domeij (red): Tekniken bakom språket. Språkrådet och Norstedts 2008. Antologi om språkteknologi och språk och it.


Hur ser den svenska språkhistorien ut i korthet?

Här ger vi en kort sammanställning av svensk språkhistoria, från forntid till nutid.

Perioder

  • Det gemensamma språk som talades i Norden före vikingatiden kallas urnordiska. Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk.
  • Den första perioden, omkring 800–1225, kallas den runsvenska tiden eftersom inskrifter med runor är de skriftliga källorna från den tiden.
  • De följande perioderna, när källorna främst består av handskrifter med latinska bokstäver, kallas klassisk fornsvenska (cirka 1225–1375) och yngre fornsvenska (cirka 1375–1526).
  • Översättningen av Nya Testamentet 1526 har fått markera början på äldre nysvenska (1526–1732), och utgivningen av Olof von Dalins tidskrift ”Then swänska Argus” brukar få markera inledningen på yngre nysvenska (1732–).

Nedan följer ett urval av viktiga förändringar på olika områden.

Viktigare förändringar

Lånord och influenser

  • Med kristnandet under vikingatiden kom ord från latin som mässa och kloster och grekiska som kyrka och
  • Under hela medeltiden, omkring år 1000–1500, var påverkan från tyskan stor, framför allt på ordförrådet: arbete, betala, bliva, möjlig är alla tyska lånord. Tyska var ett viktigt långivande språk ända in på 1900-talet.
  • Under 1600-talet och speciellt under 1700-talet fick tyska konkurrens av franska lånord: dressera, enorm, mamma, vag.
  • Latin ersattes av svenska som religiöst språk vid reformationen (1524) och som lärdoms- och utbildningsspråk på 1700-talet.
  • Efter andra världskriget har engelskan gett oss många lånord: container, eskalera, television, tuff, webb. Men engelskan har också blivit något av ett andraspråk i Sverige, som används parallellt med svenska på många områden, som naturvetenskap och reklam.

Böjning och syntax

Böjningssystemet har förenklats sedan fornsvenskan.

  • Det gamla kasussystemet såg ut så här: nominativ fisker, genitiv fisks, dativ fiski, ackusativ Mot medeltidens slut upphörde det och ersattes av dagens tvåkasussystem med bara grundform (fisk) och genitiv (fisks).
  • Den särskilda pluralformen av verb såg ut så här: vi sitta > vi sitter, vi sutto > vi satt. Den försvann redan tidigt i talspråk men först under 1900-talet i skrift; den ersattes då av singularformen: jag sitter, vi sitter.
  • Samtidigt har ordföljden blivit fastare, med subjektstvång: vm ey regnar> om det ej regnar. Vi har också fått skilda mönster för huvudsats och bisats.

Skrift

  • Runskriften ersätts av latinsk skrift under klassisk fornsvensk tid; bokstäverna æ och ø ersätts av ä och av ö under yngre fornsvensk tid; bokstaven å införs i äldre nysvensk tid.
  • Stavningskonventioner växte fram efter hand. De enda systematiska stavningsreformer vi haft medförde bland annat ändringar av främmande ord: lieutenant > löjtnant (1801) och haf > hav, hvad > vad, godt > gott (1906).

Uttal

  • Diftonger som fanns i urnordiskan försvann under runsvensk tid: stain blev till sten.
  • En förändring i vokalsystemet skedde också i fornsvenskan: [a] kom att uttalas [o], som i skrift skrivs å; det som tidigare uttalades som [o] kom att uttalas [u], som i skrift skrivs o; och denna förskjutning gjorde att vi fick ett nytt ljud, som i skrift skrivs u, men som i uttalet ligger mellan [u] och [y].
  • Ett sje-ljud (ungefär som i engelska she) och ett tje-ljud (ungefär som i tyska dich) utvecklades under äldre nysvensk tid: ske [ske:] kom att uttalas [ʃe:], kök [kö:k] började uttalas [çö:k].
  • Och [g] blev till [j] så att giva [gi:va] i stället uttalades [ji:va].

Viktiga händelser

  • Kristnandet på 900-talet innebar kontakt med den europeiska kulturen.
  • De medeltida landskapslagarna etablerade ett skriftligt svenskt lagspråk.
  • Reformationen och den första bibelöversättningen, Gustav Vasas bibel från 1526, ledde till att latinet ersattes av svenskan som religiöst språk i Sverige.
  • Tidskriften Argus 1732–1734 betydde mycket för att skapa en lite vardagligare svensk prosastil. Svea rikes lag 1734 blev stilledande för juridiskt språk för lång tid framöver.
  • Svenska Akademien inrättades 1786 med uppdraget att verka för både litteraturen och språket. Viktiga publikationer därifrån är Leopolds avhandling om svensk rättstavning 1801, Svenska Akademiens ordlista med första upplagan 1874 (14 upplagan 2015), och Svenska Akademiens ordbok med första häftet 1893.
  • En rättskrivningsreform genomfördes 1906 (se ”Skrift” ovan).
  • Språkriktighetshandboken Riktig svenska av Erik Wellander kom ut med första upplagan 1939. Den betydde mycket för uppfattningen om korrekt svenska till slutet på 1900-talet.
  • Terminologiorganisationen TNC inrättades 1941 med stor utgivning av termlistor och bistånd vid terminologiarbete.
  • År 1944 inrättades Nämnden för svensk språkvård. Det blev senare Svenska språknämnden 1974 och Språkrådet 2006, som bedriver språkpolitik, språkforskning, språklig rådgivning och ger ut skrifter. Viktiga publikationer därifrån är Svenska skrivregler, senaste upplagan 2017, Språkriktighetsboken 2005 och Handbok i svenska som andraspråk
  • Nyhetsbyrån TT upphörde med plurala verbformer (se ”Böjning och syntax” ovan) 1945, vilket blev dödsstöten för dessa former.
  • Skriften PM i lagar och andra författningar gavs ut 1967. Den kan ses som den första handledningen i begripligt myndighetsspråk. Språkkonsultutbildningen vid Stockholms universitet startade 1978.
  • Riksdagen antog en språkpolitik 2005, som sedan fastställdes i språklagen från 2009 (se ”Språksituationen i Sverige”).

Lästips

  • Gösta Bergman: Kortfattad svensk språkhistoria. Studentlitteratur 2013.
  • Lena Moberg och Margaretha Westman (red): Svenskan i tusen år. Svenska språknämnden och Norstedts 1996.

Vilka inhemska språk finns i Norden?

Man räknar traditionellt med åtta inhemska språk i Norden. Dessa tillhör tre olika språkfamiljer:

  • den germanska språkfamiljen med danska, färöiska, isländska, norska, svenska (danska, norska och svenska bildar undergruppen skandinaviska språk)
  • den finsk-ugriska språkfamiljen med finska och samiska
  • den inuitiska språkfamiljen med grönländska.

Finska talas förutom i Finland även av en minoritet i Sverige, och svenska talas förutom i Sverige även av en minoritet i Finland. Samiska språk talas i områden i norra Norge, norra Sverige och norra Finland. Vissa företrädare för finska i Tornedalen räknar meänkieli (tornedalsfinska) som ett eget språk, och det fick 2000 status som officiellt erkänt minoritetsspråk i Sverige. På samma sätt är det också numera med den variant av finska, kallad kvänska, som talas i Norge. Det skall också sägas att samiskan egentligen inte är ett enda språk utan flera olika varieteter. Utöver dessa språk finns sedan gammalt romska och jiddisch, bland annat i Sverige.

Läs mer

Lästips

  • Nordens språk. Red. Karker m.fl. Novus forlag. Oslo 1997.

Vad menas med nordisk språkgemenskap?

De skandinaviska språken danska, norska och svenska är grannspråk till varandra. De är faktiskt så lika att de ur språkvetenskaplig synpunkt kunde betraktas som dialekter inom samma språk. Likheten gör att de i princip inbördes är förståeliga utan föregående studier. Detta innebär att dansk-, norsk- och svensktalande kan tala med varandra på det egna språket. Det krävs bara tillvänjning för ögat och örat.

Eftersom Färöarna och Grönland är en del av det danska riket, lär man sig där danska som första främmande språk. Så har det varit även på Island, som tidigare tillhörde Danmark. Nu är engelska första främmande språk där. Danska (alternativt norska eller svenska) finns dock kvar som obligatoriskt skolämne.

Finland var tidigare del av det svenska riket, och ca 6 procent av befolkningen har svenska som modersmål. Svenskan är jämställd med finskan som officiellt språk. Därtill är svenska obligatoriskt skolämne för elever med finska som modersmål.

De som har samiska som modersmål är tvåspråkiga, och kan även norska, svenska eller finska.

Genom att även de som inte har ett skandinaviskt språk som modersmål ändå i mer eller mindre hög grad behärskar något skandinaviskt språk, omfattar den nordiska språkförståelsen i princip hela Norden.

Hur fungerar den nordiska språkgemenskapen?

Förståelseundersökningar visar dels att alla inte förstår varandra lika bra, dels att det är skillnad på förståelse i tal och skrift. Svårast är det för svenskar och danskar att förstå varandras talspråk. Duktigast är norrmän på att förstå grannspråken, i synnerhet svenska.

En sak som är mycket viktig är viljan att förstå och inställningen till grannspråken. Den som är mycket motiverad att förstå upplever att förståelsen går bra. Själva situationen är också viktig. Det går lättare när man sitter i en liten grupp och samtalar. Förståelsen är inte heller något statiskt. Ju mer man ser och hör av ett grannspråk, desto bättre förstår man.

Läs mer

Lästips

  • Nordens språk. Red. Karker m.fl. Novus forlag. Oslo 1997.
  • Börestam, Ulla: Skandinaver samtalar. Språkliga och interaktionella strategier i samtal mellan danskar, norrmän och svenskar. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 38.) Uppsala 1994.

Vilka officiella EU-språk finns det?

Europeiska unionen har i dag 28 medlemsländer och 24 officiella språk. Alla länder som blir medlemmar i EU avgör vilket eller vilka av landets språk de vill ska bli officiella EU-språk.

Medlemsländer: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

Officiella EU-språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.


Vad innebär det att ett språk är officiellt EU-språk?

Att ett språk är officiellt EU-språk innebär att alla dokument med rättslig status översätts till språket, att det talas och tolkas i EU-parlamentet och större politiska EU-församlingar och att man har rätt att begära tolkning till och från dessa språk vid tjänstemannamöten med representanter för olika EU-länder. 

Officiella EU-språk är inte detsamma som EU:s arbetsspråk. Dessa är tre: engelska, franska och tyska. EU:s egna tjänstemän måste behärska minst två av dem. Över hälften av alla EU-dokument skrivs ursprungligen på engelska, knappt 40 procent på franska, knappt 10 procent på tyska och resten på några av de andra officiella EU-språken. EU:s tolk- och översättningstjänster är inte så kostnadskrävande som många tror. Den sammanlagda kostnaden motsvarar ungefär 25 kronor per EU-medborgare och år.

Hur många språk finns det i Europa?

Svaret blir olika beroende på hur man räknar och vad man räknar. Man kan komma fram till omkring 120, drygt 200 språk eller långt över 200. Det är för det första inte alldeles enkelt och oomtvistat hur man avgör vad som är ett eget språk och vad som är en dialekt eller variant av ett språk. Vidare är det inte självklart om man skall räkna in alla minoritetsspråk och ”invandrarspråk” eller bara de som har funnits här ett par hundra år.

De flesta länder i Europa uppvisar en brokig språksituation. Ofta finns ett språk i flera länder: svenska finns exempelvis i både Sverige och Finland, tyska i bland annat Tyskland, Schweiz och Österrike. Det tillhör undantagen att ett språk bara talas i ett enda land och att det där inte finns något minoritetsspråk. Exempel på språk som bara talas i ett enda land i Europa är isländska (Island), färöiska (Färöarna) och portugisiska (Portugal); portugisiska talas dock utanför Europa, till exempel i Brasilien.

Språken i Europa tillhör olika språkfamiljer: indoeuropeiska (med alla de germanska, romanska och slaviska språken samt grekiska, albanska, armeniska, baltiska, romani, kurdiska och några fler), inuitiska (med grönländska), finsk-ugriska (finska, estniska, samiska och ungerska), altaiska (med bland annat turkiska), kaukasiska (med bland annat georgiska, tjetjeniska), semitiska (maltesiska), mongoliska (kalmuckiska) samt baskiska

Läs mer

Lästips

  • Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap. Liber 2001.
  • Erik Gunnemark: Countries, peoples and their languages. The geolinguistic handbook. Geolingua, Göteborg, 1992.
  • Thomas Lundén: Språkens landskap i Europa. Studentlitteratur 1993.
  • Språk i världen. Broar och barriärer. Red. Jerker Blomqvist och Ulf Teleman. Studentlitteratur 1993.
  • Alf Lombard: Språken på vår jord. Pax, Oslo, 1996.

Vore det inte bättre med ett enda gemensamt EU-språk?

Det har föreslagits många gånger, men det råder ingen enighet om vilket språk det skulle vara. Bland språk som föreslagits är engelska, latin och esperanto. Mot engelska talar att det skulle ge engelsmän och irländare ett övertag. Mot latin talar att det skulle ge talarna av de språk som kommer från latinet (italienska, franska, spanska och portugisiska) ett visst övertag och att latin talas och förstås av mycket få människor i dag. Det gäller även esperanto, som dessutom är ett konstgjort språk.

Ett alternativt förslag är att låta bara några få språk vara egentliga EU-språk, som alla måste lära sig att använda. Men även här råder oenighet. Är det bara de stora språken som kommer i fråga? Vilka i så fall? Engelska, franska och tyska, eller bara engelska och franska? Det skulle också innebära att de som hade något av dessa språk fick ett övertag gentemot dem som har något annat språk som modersmål. Man har också föreslagit att tolkning bara skulle ske till engelska, tyska och franska medan var och en fick tala sitt eget språk. Även detta har avvisats. 

Lästips

  • Björn Melander (Red.): Svenskan som EU-språk. Hallgren & Fallgren 2000.

Hur många språk talas i världen?

Ingen vet exakt hur många språk som talas i världen. Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk. Enligt Ethnologue är antalet levande språk 6 809. Av dem är 417 nästan utdöda språk, det vill säga de talas av bara enstaka personer. Enligt många är det dock betydligt fler språk som är på väg att dö ut. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och som bara talas av äldre personer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag. 

I Ethnologue ges exakta siffror för antalet språk, vilket egentligen inte är möjligt. Det går nämligen inte att dra en skarp gräns mellan vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Men redaktörerna på Ethnologue har varit tvungna att göra ett val. Ofta kan det vara rent politiska omständigheter och inte så mycket språkliga som avgör om ett språk ska räknas som ett eget språk eller som en dialekt. Man kan alltså säga att alla siffror om antalet språk i världen måste ses som ungefärliga, men att man ändå grovt kan räkna med att det finns ca 6 000 språk i världen. Ethnologue bedömer att runt hälften av dessa har ett skriftspråk.

Läs mer

Lästips

  • Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap. Liber 2000.
  • Östen Dahl: Språkets enhet och mångfald. Studentlitteratur 2000.
  • Kenneth Hyltenstam och Christopher Stroud: Språkbyte och språkbevarande. Studentlitteratur 1991.
  • Språk & Skrift i Europa. Roger Hansson m.fl. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 90. SNS Förlag 2004.

Vad finns det för typer av språk i världen?

Språkforskare har sedan länge försökt komma på sätt att beskriva världens språk. De har försökt hitta enkla grepp, ett slags formler som kunde gälla för beskrivning av alla språk i världen. Ett sådant grepp, som de har haft en viss framgång med, är sättet att beskriva språk genom att fokusera på de grammatiska elementen, det vill säga de enheter med vilka man bland annat skapar pluralis av substantiven och olika tempusformer för verben. Dessa grammatiska element utgörs oftast av ändelser i svenskan (katt -er, jama -de), men så är det inte i alla språk. I stället kan de vara fristående enheter, precis som våra prepositioner. 

Genom att studera språk för språk och se hur de grammatiska elementen förhåller sig till ordstammarna i ett språk, har språkforskarna delat in språken i analytiska och syntetiska. Detta sätt att analysera språk kallas morfologisk typologi.

Analytiska/isolerande

Typiskt för de språk som kan karakteriseras som analytiska är att de är enstaviga och helt saknar ändelser. Termen analytisk är bildad efter det grekiska ordet análysis, 'upplösning'. De analytiska språken kan också med en annan term kallas isolerande språk. Språk som är analytiska hittar man främst i Sydostasien och Västafrika. Kinesiska är ett exempel på ett sådant språk. En liten inblick i hur kinesiska fungerar kan man få av den kinesiska satsen ma hé shui (med omvänd cirkumflex över a och i). I svensk översättning lyder satsen "hästen drack vatten", med bestämd form på häst och verbet i preteritum. Men i direkt översättning utan anpassning till det svenska språksystemet skulle den kinesiska satsen snarast lyda "häst dricka vatten". Det är givet att man också i kinesiska kan uttrycka bestämdhet och förfluten tid, men man gör det med helt andra medel (det kan till exempel uttryckas i ordföljd och kontext).

Syntetiska

Typiskt för de språk som är syntetiska är att de har ändelser intimt hopkopplade med ordstammarna. Syntetisk är bildad efter det grekiska ordet sýnhtesis, 'sammansättning'. Språk som är syntetiska kan inlemma de grammatiska elementen med ordstammarna på tre olika sätt. 

En stor grupp inom de syntetiska språken kallas agglutinerande språk. I ordet agglutinerande ingår ordet gluten, som betyder 'lim'. Dessa språk har rikligt med ändelser, vilka är så att säga "fastlimmade" vid grundorden. Språk av den här typen är t.ex. turkiska, finska och ungerska. Frasen i mitt hus heter på finska talossani. Det som på svenska måste uttryckas med tre ord uttrycker finskan här med ett enda ord (ordstammen talo betyder 'hus', kasusändelsen -ssa betyder 'i' och possessivsuffixet -ni betyder 'mitt'). 

En annan stor grupp inom de syntetiska språken kallas flekterande språk. Flekterande betyder 'som böjs', av latinets flectere 'böja'. Dessa språk kan också gå under beteckningen fusionerande språk. Fusionerande betyder 'sammansmältande', och i de flekterande språken har de grammatiska elementen just smält samman med ordstammarna. Man säger att de flekterande orden har en inre böjning. Arabiska är ett språk av den här typen. Ordet bok heter på arabiska med latinska bokstäver kitab. Pluralformen, kutub, uttrycks genom vokalförändring. 

En tredje, mindre grupp inom de syntetiska språken kallas polysyntetiska språk. Man kan säga att dessa språk är mycket syntetiska. Förleden poly- betyder 'mång-', 'flerfaldig', av grekiskans polýs 'mången'. Hos de polysyntetiska språken är det inte bara ändelserna som är hopkopplade med ordstammarna. Också ordstammarna kan vara hopkopplade med varandra. Det som på svenska uttrycks med flera ord, kan på de polysyntetiska språken ofta uttryckas med ett enda långt ord. Språk av den här typen är grönländska och andra inuitspråk. Det grönländska uttrycket sikusiorpugut motsvarar till exempel på svenska "vi seglar genom isen". Roten är siku 'is'. Det andra elementet, sior, betyder 'dra genom', pu anger indikativt modus (som uttrycker en verklig handling) och gut anger första person pluralis, alltså 'vi'.

Svenskan både analytisk och syntetisk

Var befinner sig svenskan i denna allmänna indelning av världens språk? Svenskan har vissa klart analytiska drag, till exempel våra artiklar och prepositioner. Svenskan har också vissa agglutinerande drag, som till exempel att substantiven, verben och adjektiven böjs med ändelser. I svenskan kan man också hitta flekterande drag. Vissa verb och substantiv har inre böjning, som springa - sprang och mus - möss. Svenskan är alltså ett språk som uppvisar både analytiska och syntetiska drag. Det gör många andra språk också. Även om alla språk inte entydigt kan inordnas i någon av de fyra nämnda språktyperna, fungerar typerna ändå väl för att illustrera hur språk kan vara uppbyggda. 

(Språkexemplen utom finskan är hämtade från litteraturen nedan.)

Lästips

  • Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap. Liber 2000.
  • Östen Dahl: Språkets enhet och mångfald. Studentlitteratur 2000.
  • Jan-Olof Svantesson: Språk och skrift i Öst- och Sydöstasien. Studentlitteratur 1991.
  • Alastair H. Thomas: Historical dictionary of Denmark. Scarecrow Press 2009.

Vilka är de största språken i världen?

Det är inte alltid så lätt att bedöma vilka språk som är störst, eftersom det finns olika sätt att mäta detta på. Det vanligaste sättet är att ange antalet modersmålstalare. Då ser topplistan ut så här:

Antal modersmålstalare
SpråkMiljoner talare
1. Mandarin (kinesiska)845
2. Spanska329
3. Engelska328
4. Hindu-urdu243
5. Bengali181
6. Portugisiska178
7. Ryska144
8. Japanska122
9. Tyska90
10. Javanesiska85

Siffrorna är baserade på språkdatabasen Ethnologues förteckning över språk sett till antal talare.

Problemet med sådana listor är att de inte alltid återspeglar situationer rätt. Till exempel finns inte arabiska med på listan ovan, därför att de mycket olika regionala varianterna räknats som egna språk. Skulle man å andra sidan räkna samman alla dessa som ett enda språk skulle arabiska inneha plats 5 på listan med 221 miljoner talare. Samma situation gäller för kinesiskan, där antalet talare skulle uppgå till hela 1 213 miljoner talare om man inkluderade alla olika sinitiska språk som talas i Kina och som ofta kallas för ”dialekter” av kinesiska (som wu, kantonesiska med flera)

Det här sättet att mäta tar heller inte hänsyn till antalet andraspråkstalare. Gjorde man det skulle språk som engelska, franska och malajiska/indonesiska få betydligt högre placeringar i listan med flera hundratals miljoner andraspråkstalare.

Ett annat sätt att räkna språks storlek på är genom att jämföra antalet länder de har officiell status i.

Officiell status
SpråkAntal länder
1. Engelska59
2. Franska29
3. Arabiska26
4. Spanska21
5. Portugisiska9
6. Tyska6
7. Ryska5
8. Italienska4
9. Malajiska4

Ett ytterligare sätt att mäta ett språks storlek på idag är genom dess internetnärvaro. Företaget W3Techs skannar internet och sammanfattar statistik om webbplatsers innehåll, storlek, marknadsandelar och så vidare. Följande topplista visar hur många procent av nätets webbsidor som var skrivna på ett visst språk den 1 september 2012.

Internetnärvaro
SpråkInternetnärvaro (procent)
1. Engelska55,1
2. Tyska6,4
3. Ryska5,1
4. Japanska4,9
5. Kinesiska4,7
6. Spanska4,7
7. Franska4,3
8. Portugisiska2,2
9. Italienska2,0
10. Polska1,5

Svenska hamnar på plats 15 med 0,6 %.

Vem bestämmer över språket?

De flesta svenskar tror att det är någon annan som bestämmer över språket. Kanske Svenska Akademien? Och de ord som är riktiga att använda, ja det måste ju vara de som står i Akademiens ordlista. Men sanningen är att det nästan alltid är vanliga människor, sådana som du, som hittat på eller börjat använda ett ord.

Språkvårdare i Sverige arbetar delvis normativt, det vill säga de tycker till om språk och vill rekommendera sådant som de tycker är begripligare eller stämmer bra med det svenska språksystemet när det gäller stavning, böjning och ordbildning. Men deras huvudsakliga uppgift är att beskriva språkbruket, hur språket används av människorna.

Språkbruket styr SAOL – inte tvärtom

Många tror att det är de ord som står i Akademiens ordlista som är ”godkända” att använda, och att det således är dem folk borde använda. Men det är snarare så att SAOL innehåller de ord folk använder; redaktionen gör frekvensberäkningar och plockar in ord som används mycket – och tar bort dem som används för lite.

Språkvårdares uppgift är över huvud taget inte att godkänna ord, vilket många kanske tror. Deras uppgift är att upplysa om ord, till exempel om nya ord i språket. Det är bara språkbrukarna själva som kan godkänna ord – genom att använda dem.

Tycker du inte att det finns något bra svenskt ord för headset eller copywriter? Tycker du att svenskan är ett fattigt språk? Det beror på språkbrukarna och inte på språket. Alla språk har samma möjligheter att skapa många och bra ord. Det gäller bara att någon gör det. Därför är det ditt och alla andra svenskars ansvar att använda och sprida ord som är bra. Och bra ord är ord som beskriver det man vill säga.

Svenskan är ett rikt språk

Men kom ihåg att svenskan redan har hundratusentals bra ord, även om de inte används av så många. Det kan vara ord som var vanliga förr men är bortglömda i dag, det kan vara ord som någon hittat på men ännu inte spridit till oss andra. En del av de första hittar man i Akademiens ordbok, en del av de sista hittar man bland Språkrådets inskickade ord.

Så saknar du ett svenskt ord för något, sätt igång och hitta på! Om du tycker att det blev bra, får du gärna skicka det till oss på nyord@sprakochfolkminnen.se så ska vi lägga ut det på våra webbsidor.

Varför finns det både stora och små bokstäver?

Ja, det kan man undra. Många skriftsystem klarar sig ju utan små och stora bokstäver– som arabiska och hebreiska.

I latinet, liksom i grekiskan, fanns från början bara versaler (stora bokstäver). De var lika stora i höjd och förstås väldigt snygga och dekorativa. Men med tiden växte behovet fram att i mer vardagliga löptexter skriva bokstäverna snabbare. Under lång tid växte det fram ett system med rundare bokstäver med olika storlek, vilket blev början till dagens system med gemener (små bokstäver).

Från 700-talet, eventuellt tidigare, fanns ett gement system för grekiska, och på 700-talet beställde Karl den store ett system med små och stora bokstäver för det latinska alfabetet. Detta system, där också stora bokstäver användes i början av meningar, blev mer spritt först under 1300-talet och genom trycktekniken på 1400- och 1500-talet.

Uppdaterad 24 mars 2018