Vad heter du på svenska?

Att till och med personliga namn kan ändras för att vi lever i ett flerspråkigt samhälle är kanske inte självklart. Men det är ingen ny företeelse och sker på många olika sätt. Isofs namnforskare berättar mer om ny stavning, smeknamn och andra strategier som använts sedan medeltiden.

På min arbetsplats, Isof-kontoret i Göteborg, har vi fått en ny praktikant, som på morgonfikat presenteras för oss alla. Hon heter Gabrielle. GabriELL, välkommen, säger vi. Efter några dagar äter jag lunch med Gabrielle, och frågar, eftersom hon kommer från Norge, om hon verkligen heter GabriELL? Nja, säger hon. Alla i Sverige kallar henne det och hon har läst här i flera år, och börjat vänja sig. Men i Norge heter hon GabriellE, alltså med ett uttalat e på slutet. Okej, tänker jag, då är det utrett, GabriellE. Men det är det inte. Fast mina föräldrar kommer från Holland, säger Gabrielle. De uttalar det också med e på slutet. Fast de säger ju Chabrielle, med ett sje-ljud i början. Eller Gaby, som uttals Chaby. I Sverige säger folk oftast Gabbi, det tycker jag inte så mycket om.

På Isof arbetar många namnforskare som på olika sätt är bekanta med Gabrielles situation. Märit Frändén arbetar i Uppsala och har i många år arbetat med utländska namn och hur de förändras i kontakt med Sverige och svenskan.

Vanlig strategi att försvenska namn

Om man kommer till Sverige och har ett utländskt namn är det inte ovanligt att en svensk version av namnet etableras, och det går förvånansvärt snabbt, säger Märit. Det är vanligt att ljud som inte finns i svenska ersätts av en svensk motsvarighet, och så är namnet förändrat. Ofta presenterar man sig själv i svenskspråkiga kontexter med den försvenskade varianten av namnet, men behåller det ursprungliga namnet med sin familj och talare av det egna språket.

Intressant nog, säger Märit, är det inte alltid som ljuden faktiskt är så svåra för en svensktalande att uttala. Ett exempel är det språkvetare kallar affrikativor, det vill säga ljud med förslag, som engelskans children, som uttalas med ett t-ljud ihop med ett främre tje-ljud. Det här children- ljudet finns inte i svenska, men det är inte svårt att sätta ihop, och faktum är att många svensktalande använder det i andra, kända, utländska namn som Churchill. Många som har sådana ljud i sina namn, men inte kommer från en engelsktalande språkbakgrund, sållar ändå ut ljudet ur den svenska versionen av namnet. Frågan är varför, när det nu inte hade varit omöjligt för de flesta svensktalande att producera det.

Märit säger att om man ställer den frågan direkt till en person med ett namn som är svårt att uttala på svenska säger de ofta att de har en svensk parallellform av namnet för att det är praktiskt. De använder helt enkelt en namnform som svensktalande personer har skapat åt dem. Då behöver andra inte fråga om, presentationen går smidigare och det blir inte en så stor sak varje gång man säger vad man heter.

Andra byter eller skaffar smeknamn

En annan strategi, som framkom i ett projekt på Isof i Göteborg, är att helt enkelt byta namn. Många sverigefinnar gjorde just det. Den svensksomaliska gruppen valde dock en annan strategi, och föredrar ofta ett somaliskt namnskick. Maria Löfdahl, som är forskningsarkivarie på Isof och gjort intervjuer i projektet, berättar att många somalier upplever att de ändå inte kan bli ”svenskar”.

Fler strategier finns dock: Somaliska namn är okända för många svensktalande och namnbäraren använder ofta en parallellform av namnet som hen vet är enkel och inte leder till fler frågor. Den svenska formen av namnet är ofta bildat som ett smeknamn: Warsame skulle kunna bli Wasse.

Man skulle kunna föreställa sig att de något försvenskade eller helt anpassade parallellnamnen är något nytt i svenskans historia, något som blivit aktuellt i vår tids globalisering och migrationsflöden. Men Gabrielles och Wasses situation hade klingat bekant hos många redan på medeltiden.

Flerspråkiga namnstrategier redan på medeltiden

Projektet Sveriges medeltida personnamn på Isof i Uppsala upprättar en förteckning över de namn som användes under medeltid och 1500-tal i Sverige. Arbete med förteckningen visar att utländska namn var vanliga i svenskan redan på medeltiden. Kanske inte fullt så vanliga som det ser ut i materialet, säger Lennart Ryman, forskningsarkivarie i projektet. Materialet kommer nämligen till stor del från städer, som under medeltiden hade många tyska invånare.

Men det fanns gott om personer i Sveriges 1400-tal med namn som inte lät svenska. Hur löste de situationen? För tyska namn är tendensen att de bevaras i någorlunda tyskt skick. De får en försvenskad stavning, men namnet behålls ändå i stor utsträckning. Något annat händer med finska namn, precis som i dag: Lauri ser ut att bli Lars. Och vad beror det på? Två förklaringar är möjliga, säger Lennart och Märit.

Den ena är att Finland också var svensktalande, precis som i dag. En person som hade ett finskt namn, kunde därför ha en svensk parallellform av namnet och så att säga heta både ock beroende på vilket språk som var aktuellt. Valet var knappast fritt för individen: det var skrivarna som skötte hur namnen skrevs. Att anpassa namnformen efter den språkliga kontexten bör ha varit vanligt (precis som kunganamn ofta anpassas efter språk än i dag).

En annan förklaring är att de finska namnen var mindre förknippade med social prestige än de tyska. Ett namn som förknippas med hög social status är man mer benägen att behålla. Det gällde även för tyska namn i Sverige. Därför fanns det fler Hans och Klas, som inte försvenskades till dagens Johan och Nils.

Den flerspråkighet som alltid har funnits runt människor har alltid påverkat deras namn. Och man väljer oftast inte sitt eget. Det verkar inte heller Gabrielle ha gjort i 2020-talets flerspråkiga Göteborg.

/Sofia Tingsell