Namn och migration – exempel ur Sveriges historia

Flyttar till, från och inom landet har i alla tider påverkat namnkulturen i Sverige. Här tittar vi närmare på namn och migration i Sverige från den sena vikingatiden fram till det omvälvande 1600-talet.

Namn och migration

Vi människor har namngivit saker, platser och personer i årtusenden. Sedan urminnes tider har vi också flyttat runt och sökt nya boplatser. Ibland har människor invandrat till områden där det redan bor andra människor. Vad händer då med de personnamn som de bär? Vad händer med de personnamn som redan finns i det områdets namnkultur som de anländer till? Förändras namnsystemet på den platsen när de nya människorna kommer dit? Med hjälp av några exempel ur den svenska historien från medeltiden och tidigmodern tid kommer dessa frågor att belysas här.

Namnen i Sverige fram till 1600-talet

De inhemska nordiska förnamnen som förekommer i urnordiska runinskrifter var av germanskt ursprung. Dessa namn, som Ragnhildr, FastulfR, Kætilmundr, Knutr och Svæinn, levde kvar även under vikingatiden. Redan på runstenar från den sena vikingatiden (1000-talet) förekom dock kristna namn som Jo(h)an. Det här är ett av flera tecken på att kristendomen höll på att etablera sig i Sverige, något som radikalt skulle förändra vår förnamnsflora.

Under tidig medeltid kristnades Sverige och eftersom förnamn ofta lånas in från den kultur som för tillfället är dominerande i omvärlden kom många kristna förnamn till vårt land under denna period. Namnen härstammade mestadels från helgonkalendern. Många av de förnamn som vi i dag betecknar som ”typiskt svenska” såsom Anna, Helena och Katarina eller Anders, Johannes, Lars, Niklas och Per kom till Sverige under den här tiden. De nya, kristna namnen blev så populära att många av de tidigare använda fornsvenska eller fornnordiska förnamnen helt kom ur bruk.

Tack vare handelsförbindelser med det nordtyska handelsförbundet Hansan kom, senast från 1200-talet, också tyska förnamn som Albrekt, Henrik och Gertrud till Sverige. På 1500-talet lät kung Gustav Vasa översätta Bibeln till svenska och detta ledde till att en räcka nya kristna namn, framför allt från Gamla testamentet, till exempel Sara, Abraham, David och Jacob, kom till Sverige.

Ovanligt med ärftliga efternamn

Under tiden fram till 1500-talet var det ovanligt med efternamn i vår moderna betydelse i Sverige. Då hade de flesta svenskar endast ett förnamn men omnämndes ibland med ett lokaliserande tillägg eller ett binamn som Jens i Nydale eller Gwnne Skalle. Det vanliga var dock att man i tillägg till förnamnet hade ett patronymikon som till exempel Mons Gwdmwndsson, det vill säga Mons, Gudmunds son, eller Metta Ywarsdotter, Metta, Ivars dotter. Även metronymikon förekom: Ione Gunnildæsun, Jon, Gunhilds son.

I vissa samhällsgrupper fanns emellertid ärftliga efternamn under medeltiden, framför allt bland borgerskapet av tysk härstamning i städerna, där det finns exempel på släkter som Bekman, van Busken och Schimmelpenning. Även inom adeln förekom ärftliga efternamn, dels bland ursprungligen tyska adelsfamiljer som van dem Berge och Brunkow, dels bland svensk uradel som Bonde och Puke. I sällsynta fall förekom efternamn även bland svenska släkter inom borgerskapet eller prästerskapet. Kvinnor använde i princip inte efternamn under den här perioden. Under 1500-talet blev efternamn dock vanligare bland adliga och även adelskvinnor kunde börja använda dem.

1600-talet – en omvälvande tid

1600-talet var en omvälvande period i svensk historia. Under Sveriges stormaktstid knöt landet viktiga kulturella kontakter i Europa. Influenserna kom framför allt från de tysktalande delarna av kontinenten. Detta kom att påverka namnbruket i Sverige.

Nya förnamn och flernamnssystem

I början av 1600-talet liknade förnamnsbruket i Sverige det senmedeltida bruket som beskrivits ovan. De fornnordiska namnen hade blivit rejält undanskuffade av kristna namn och en person hade i princip bara ett förnamn. Under 1600-talet var invandringen till Sverige stor, framför allt från tysktalande områden men också från andra delar av kontinenten. Härigenom utvidgades den svenska namnfloran med många nya förnamn. De talrika svensk-tyska familjeförbindelserna, framför allt bland adeln, ledde till att de nya namnen snabbt naturaliserades. Den tyska påverkan under den här perioden ledde också till att de svenska förnamn som ofta gick i arv mellan generationer inom olika adelssläkter övergick till att få en tysk form, så kunde Sigvard bli till Sivert, Linnar (ursprungligen från Lindorm) till Lennart, ibland stavat Linnardt. Dessa namn kunde sedan i barockens anda vidareutvecklas till former som ansågs ännu mer storslagna, Lennart kunde bli till Leonhard, som i adelssläkten Torstensson och Bertil kunde bli till Berthold eller Barthold. Överste Erengils Larsson bytte namn till det tyskklingande Ernst Creutz vid sin introduktion på Riddarhuset.

En än viktigare utveckling inom förnamnsbruket i Sverige under 1600-talet som kom till stånd genom invandrares namnbruk var flernamnssystemet. Det vill säga att en person fick fler förnamn än ett. Detta bruk kom ursprungligen från det romanska språkområdet men infördes i Sverige genom kontakten mellan Sverige och tyska furstendömen och tack vare tyska invandrare. I äktenskap mellan tyskar och svenskar finns det exempel från slutet av 1500-talet som Johan Casimir Lewenhaupt som hade en tysk mor. Det var adelsståndet som var först med att anamma detta och i helt svenska adelsätter kommer de första fallen under tidigt 1600-tal: Christina Sigrid Bielke (1603), Anna Margareta Sture (1615) och Maria Eleonora Oxenstierna (1621). Bruket spreds tämligen omgående till borgerskapet, där det första kända fallet i Sverige är Arnold Johan Messenius född 1608. Att ha två förnamn blir mer eller mindre standard inom adeln under 1600-talet och under 1700-talet slår det igenom även inom borgerskapet och prästståndet.

Under slutet av 1600-talet utvidgas flernamnssystemet inom adeln så att barn kunde få tre förnamn, till exempel Maria Gustafwa Johanna Strömskiöld (1680) och Jöran Anton Albert von Knorring (1691). Under slutet av 1600-talet förekommer också enstaka fall av tre förnamn bland borgerliga flickebarn, till exempel Anna Charlotta Lovisa Fahlström (1693). Det var alltså under denna tid, och under påverkan från migration, som vårt svenska, än i dag mycket vanliga bruk att ge barn fler än ett förnamn uppstod. Vi ser således i flernamnssystemet hur än en gång, precis som under medeltiden med de kristna förnamnen, ett bruk från ett slags förebildskultur kommer till Sverige med invandrare och upptas i det svenska namnbruket och förändrar vårt namnsystem.

Efternamnsskicket förändras

Precis som för förnamnen hänger utvecklingen av det svenska efternamnskicket på 1600-talet ihop med Sveriges utökade kontakter med den europeiska kontinenten. I början av 1600-talet hade de flesta svenskar bara ett förnamn och ett patronymikon och möjligen något tillnamn. På 1500-talet såg kung Gustav Vasa till att hämta personer med universitetsutbildning från utlandet till Sverige för att sköta hans administration. Dessa var främst tyskar och de förde med sig sina namn hit. I de tysktalande delarna av Europa var det på den tiden redan brukligt att ha ett efternamn. Där hade dessa utvecklats från 1200-talet och framåt. När så tyskar med högt anseende kom till Sverige och hade efternamn så var detta bruk iögonfallande i Sverige, där detta i princip inte förekom.

Inflytandet på det svenska efternamnsbruket var dock inte lika stort i alla samhällsskikt. De flesta svenskar fortsatte även under 1600-talet att mestadels bara ha ett förnamn. Det skikt vars efternamnsbruk påverkades mest var adeln. Genom att Sverige erövrade områden i Baltikum utvidgades det svenska adelsståndet med släkter därifrån. En stor del av dessa bestod av tysk adel och så kom fler tyska adelsnamn in i det svenska namnsystemet. Den inhemska svenska adeln använde däremot bara i viss mån efternamn. Detta har historiska förklaringar. Under medeltiden bar de flesta adliga i Sverige inga efternamn. Från 1530-talet och framåt finns det exempel på att adliga använde sig av efternamn när de korresponderade med danska adliga – i Danmark skulle adliga bära efternamn enligt ett kungligt beslut från 1526 – eller när de skrev in sig som studenter på tyska universitet. Det var dock först efter Gustav Vasas död som efternamn blev något vanligare bland adliga i Sverige. Under 1570-talet tilltog bruket av efternamn här och vid sekelskiftet 1600 valde alltfler adelssläkter att använda efternamn. I riddarhusordningen 1626, det vill säga när Riddarhuset grundades, fastslogs att alla svenska adelssläkter skulle bära ett efternamn, men alla följde dock inte detta beslut.

Stor påverkan från Tyskland

Här följer några exempel på migrationens påverkan på efternamnsskicket i Sverige från adelsståndet. Många av de tyska invandrarna behöll sina tyska namn när de adlades, till exempel Wachtmeister (1578). Andra fick adelsprefixet von framför sina namn Bauman > von Bauman, även om släktnamnet inte byggde på ett ortnamn (von betyder ursprungligen ’från’ på tyska). Prefixet von utvecklades i svenskan till att bli ett rent adelsprefix, speciellt i början av 1700-talet, till exempel släkten von Carlson. Adelsprefixet von är alltså ett tecken på tyskt inflytande på det svenska personnamnssystemet.

Ett annat tecken på detta är de svensk-tyska hybridnamn som uppstod, när många tyskar som adlades i Sverige behöll åtminstone en del av sitt ursprungliga namn. Familjen Schmidt från Dorpat (nu Tartu) i Estland blev 1689 adlad Gyllenschmidt och Kniper blev Knipercrona. Detta ledde till att svenska familjer så småningom också valde att ta tysk-svenska hybridnamn när de adlades till exempel Nordberg > Löwenhielm. I andra fall översattes ett tyskt namn till svenska och detta kunde sedan, helt eller delvis, användas i adelsnamnet: Kleeblatt > Klöfverskjöld (1653), Kleeblatt betyder ordagrant ’klöverblad’.

Under 1600-talet började även borgerskapets familjer att använda efternamn. Då uppstod de för Sverige så typiska tvåledade efternamnen som Lindström och Sjöberg, även om de blev vanligare först senare. De inspirerades säkerligen åtminstone delvis av tyska efternamn som slutar på -mann, som Neumann – efternamnet Nyman är en direkt översättning av detta tyska namn. Ett annat exempel är Sparrman bildat till Sparrsätra i Uppland (1638). De här tvåledade svenska efternamnen från 1600-talet bildades ofta, åtminstone när de bildades till ett ortnamn som Djurberg av Djurberget (1682), efter tyskt mönster där efternamn bildade till ortnamn var vanliga, till exempel Bodenstedt. Just den tyska ändelsen -stedt blev vanlig i svenska efternamn. Så är namnet Ulmstedt bildat till bynamnet Ölmstad. Även andra efterled i efternamn i Sverige hämtades från eller inspirerades av tyskan såsom -bäck och -dal (-bach, -thal).

Också bruket bland prästerskapet att bilda efternamn som bygger på klassiskt språkmaterial, så kallade lärda namn, inspirerades från Tyskland. Ett exempel från 1600-talet är Benzelius bildat till namnet på byn Bensbyn utanför Luleå, först belagt år 1661.

Avslutning

Dessa exempel från det svenska 1600-talet och tiden dessförinnan visar att migration påverkar namnsystemet i det område som invandrarna kommer till. Den leder till att systemet fylls på med nya namn medan andra, inhemska namn kan anses bli urmodiga och försvinna. Dessutom kan det uppstå hybridformer mellan namn från två namnkulturer och dessa etableras sedan (ibland) i namnsystemet på den plats dit de nya invånarna kommer. Under 1600-talet var det bland adliga som förändringarna i namnsystemet först slog igenom. Med tiden spred de sig även till andra samhällsgrupper. Slutligen kan vi konstatera att ett namnbruk som kommer med invandrare från en kultur som i ankomstlandet uppfattas som ett slags förebildskultur antagligen har större chanser att etableras i landets namnsystem än om invandringen sker från länder med en kultur som inte anses fylla den funktionen.