• Huvudmeny

Svenska

Det språk som talas av de flesta i Sverige är svenska. Det talas också i Finland. Men där är det bara en mindre grupp som har det som modersmål.

Vilka språk är svenskan släkt med?

Att svenska är nära släkt med danska och norska är lätt att se. Tillsammans kallas de skandinaviska språk.

Men man kan också se att svenska är släkt med exempelvis engelska och tyska. Se här: hus heter house på engelska och Haus på tyska. Svenska, engelska och tyska och några språk till kallas germanska språk. Svenska är också släkt med exempelvis franska och hindi, däremot inte med finska och arabiska. På Frågor och svar om språk-sidan kan du läsa mer om språksläktskap.

Hur gammal är svenskan?

Man räknar med att svenska språket har funnits i lite över tusen år. Innan svenskan fanns, så talade folk i Skandinavien ett gemensamt språk, som brukar kallas urnordiska. Från och med 800-talet kan man tala om svenska. Men det liknar inte riktigt dagens svenska.

Bokstäver och ljud

När vi skriver svenska använder vi det latinska alfabetet. Då använder vi några tecken som inte fanns där från början: å, ä och ö. Fast vi är inte ensamma om de här bokstäverna. I tyskan finns också ä och ö. Och det är därifrån vi fått dem. I danska och norska finns också å. På Frågor och svar om språk-sidan kan du läsa mer om alfabet och olika skriftsystem.

Vi har 28 bokstäver i det svenska alfabetet – eller 29 om man räknar w som egen bokstav. Det är inte alltid så enkelt att en bokstav alltid uttalas likadant eller att ett ljud alltid stavas med samma bokstav. Bokstaven g uttalas /g/ i god men som /j/ i ge. Och ljudet /j/ kan stavas med j som i jul, och med g som i ge. Och ljudet /sj/ kan stavas på väldigt många olika sätt, till exempel så här: sjuk, skön, skjuta och choklad.

Ett ljud som svenskan och norskan är ganska ensamma om är /u/ som jul. En annan sak som är lite ovanlig och som vi också har ihop med norskan är musikalisk accent. Vi uttalar inte bestämd form av and och ande likadant, trots att formerna ser likadana ut i skrift: anden.

Bilda ord

Typiskt för svenska är att vi gör sammansättningar när vi bildar nya ord. Av barn och sko kan vi bilda barnsko.

Men vi kan också göra en avledning. Då tar man ett ord, till exempel blogg, och så lägger man till -a. Då får man alltså blogga. Eller man tar nörd och så lägger man till -ig. Då får man nördig.

Ett annat sätt är att korta av orden, som info för information, och komp för ackompanjemang, och så kan man göra en avledning av det och bilda kompa. Man kan dra ihop modulator-demodulator till modem.

En del ord hittar vi svenskar på själva, en del lånar vi utifrån.

Grammatik

I svenskan säger vi boken när vi vill ha ordet bok i bestämd form. Vi lägger alltså till en ändelse (-en). Men på engelska har man ingen sådan ändelse utan där blir det the book. Man har ett ord som the framför. Ett sådant ord kallas bestämd artikel. Vi har det också i svenskan.

Vi säger ju den röda boken. Lägg märke till att vi då måste ha bestämd ändelse på röd, alltså röda, och så bestämd ändelse på bok. På engelska räcker det med bestämd artikel i början: the red book. I latin och finska finns det inga bestämda former alls!

Ordföljd är lite speciellt i svenskan också. Vi säger ”Jag tränade i går” eller ”I går tränade jag”. Jag är subjekt i satsen (den som gör något), tränade är predikatet (det talar om vad subjektet gjorde) och i går kallas adverbial (det talar här om när något skedde). Börjar vi med subjektet kommer predikatet efter det (jag tränade). Men om vi börjar med adverbialet (i går) då blir ordningen omvänd mellan predikat och subjekt (tränade jag).

Grammatik är som att lägga pussel!

Finlandssvenska

I Finland finns det också personer som talar svenska. Det har man gjort sedan 1100-talet. I dag är det nästan 300 000 som har svenska som modersmål. Det låter inte alldeles som sverigesvenska. Har du sett Muminfilmerna på tv? I finlandssvenskan har man inte musikalisk accent. De uttalar alltså anden likadant i ”anden flög i väg” och ”anden talade med kuslig röst”. Det lustiga är att sverigesvenskar tycker att finlandssvenskar låter som om de ”sjunger”, medan finlandssvenskar tycker tvärtom! En annan sak är att finlandssvenskar uttalar d framför j i djur och djup.

I finlandssvenskan säger man exempelvis måst för måste och int för inte. Och så finns det speciella ord som kiva, som betyder kul, och julgubbe i stället för jultomte.

Uppdaterad 16 maj 2014
penna