• Huvudmeny

Frågor och svar om språklagen

Här hittar du några vanliga frågor och svar om språklagen.

Varför behövs det en språklag?

Sverige är i dag i högre grad än tidigare ett flerspråkigt samhälle. Förutom svenska har vi de nationella minoritetsspråken, det svenska teckenspråket och många invandrarspråk¹länk till annan webbplats. Dessutom används mycket engelska i olika sammanhang. Det behövs en lag som reglerar språkens ställning i samhället.

Vad reglerar språklagen?

Språklagen gäller språkens ställning, inte språken i sig. Den innehåller exempelvis inga detaljregler om hur ord ska stavas, böjas och uttalas, inte heller om man ska använda lånord eller inhemska ord. Men den säger att språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Det gäller alla de språk som kan förekomma i offentlig verksamhet.

Har andra länder en språklag?

I Finland, Frankrike och Polen finns en språklag. I Norge finns förslag om en sådan lag. I till exempel Nya Zeeland jämställs det nyzeeländska teckenspråket och maori med engelska i grundlagen, och i Mexiko jämställs 62 minoritetsspråk och det mexikanska teckenspråket med spanska.

Vilka språk gäller språklagen?

Språklagen anger följande språk: finska, jiddisch, meänkieli, romska²länk till annan webbplats, samiska, svenska och det svenska teckenspråket. Men den gäller faktiskt också alla andra språk som talas i Sverige, alltså de språk som talas av personer som invandrat eller har invandrarbakgrund. 

Vad säger språklagen om svenskan?

Svenska är det språk som talas av de flesta i Sverige, antingen som modersmål eller som andraspråk. Det har än så länge en stabil ställning. För att säkra den ställningen behövs en lag som slår fast att svenska är huvudspråket i Sverige. Det innebär att svenskan är det gemensamma språket i Sverige och det samhällsbärande språket. Det ska kunna användas inom alla samhällsområden, till exempel i kontakt mellan enskilda och myndigheter.

Svenskan har den starkaste ställningen av de språk som språklagen omfattar, eftersom det pekas ut som huvudspråk och som det gemensamma, samhällsbärande språket. Samhället har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

Vad säger språklagen om andra språk än svenskan?

Det finns andra språk förutom svenska som har funnits länge i Sverige och som anses höra till Sveriges kulturarv precis som svenskan: finska, jiddisch, meänkieli, romska²länk till annan webbplats  och samiska. Dessa språk är enligt beslut i riksdagen Sveriges nationella minoritetsspråk.

Det svenska teckenspråket används av den teckenspråkiga gruppen, som består av döva och hörselskadade människor och deras anhöriga. Det är sedan tidigare erkänt av riksdagen som likställt det med de nationella minoritetsspråken

Så har vi också alla de andra språk som talas som modersmål av personer som invandrat eller har invandrarbakgrund.

Är alla språken lika mycket värda enligt språklagen?

Ja. Svenskan har dock starkast ställning. De nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket har å sin sida starkare ställning än invandrarspråken¹länk till annan webbplats. Denna skillnad i ställning grundar sig främst på språksituationen och visar sig bland annat i rätten för enskilda att få undervisning i språken.

Enligt språklagen har alla rätt att använda sitt modersmål, vilket det än är. Ingen kan således förbjudas att använda sitt modersmål, exempelvis på en arbetsplats.

Vad betyder språklagen för de nationella minoritetsspråken?

Språklagen har en viktig statushöjande effekt för de nationella minoritetsspråken, och den främjar dessa språks fortlevnad i Sverige. Den bidrar också till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda minoritetsspråk i offentlig verksamhet, när det är lämpligt. Skyddet för de nationella minoritetsspråken inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.

I andra lagar anges att det finns speciella förvaltningsområden för minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska.

Läs mer

Enligt språklagen skall de nationella minoritetsspråken skyddas och främjas. Det innebär att barn med föräldrar som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig dessa språk, även om de inte lärt sig dem som modersmål, och att samhället ska se till att de får sådan undervisning. Exempelvis ska barn till föräldrar som räknar sig som samer kunna få undervisning i samiska, även om föräldrarna inte talat samiska med barnet från början. Den rätten har inte barn till föräldrar med invandrarbakgrund. Samhället har bara skyldighet att erbjuda barn med invandrarbakgrund undervisning i föräldrarnas språk om barnet vuxit upp med detta språk som modersmål. 

Vad betyder språklagen för det svenska teckenspråket?

Språklagen har en viktig statushöjande effekt för det svenska teckenspråket, och den främjar detta språks fortlevnad. Den bidrar också till att synliggöra döva och hörselskadade som en språklig minoritet och till att synliggöra det svenska teckenspråket i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda det svenska teckenspråket i offentlig verksamhet via teckenspråkstolkar. Skyddet för det svenska teckenspråket inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.

Enligt språklagen ska det svenska teckenspråket skyddas och främjas. Det innebär bland annat att döva och hörselskadade barn har rätt att få lära sig det svenska teckenspråket och att använda det i skolan. Anhöriga till teckenspråkiga liksom hörande barn till teckenspråkiga föräldrar har också rätt att lära sig svenskt teckenspråk. Personer som är intresserade av språk eller behöver språkkunskaper i sitt yrke ska uppmuntras att läsa svenskt teckenspråk på utbildningar.

Vad menas med att språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt?

Språket ska följa den officiella språkvårdens rekommendationer och kunna förstås av den enskilde. Det kräver ett enkelt språk, det vill säga ett språk utan svårbegripliga ord och med en enkel och tydlig grammatisk uppbyggnad. Även den grafiska utformningen ska vara enkel och tydlig. Det gäller inte bara svenska utan även andra språk när de används i offentlig verksamhet. Det gäller också översatta texter. Undermåliga översättningar ska inte behöva accepteras.

Vad säger språklagen om ansvaret för terminologi?

Språklagen säger att myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.

Eftersom Institutet för språk och folkminnen har ansvar för att vårda och utveckla de nationella minoritetsspråken (för samiskans del är det enligt överenskommelse Sametinget), har institutet också ansvar för terminologi på minoritetsspråk. Detta gäller speciellt ord som ofta förekommer i samhällsinformation. Om det inte finns aktuell terminologi på minoritetsspråk, kan det offentliga språkbruket på dessa språk inte vara helt korrekt och begripligt.

Vad säger språklagen om tolkning?

Språklagen tar inte uttryckligen upp tolkning. Men enligt förvaltningslagen (1986:223, 8 §) ska tolk användas om myndigheten har att göra med någon som inte behärskar svenska. Det gäller i hela landet, inte bara vissa områden.

Språklagen säger inte heller något om användning av tolk i EU. Men det ligger i linje med språklagens intentioner att värna svenskan i EU; svenskan värnas bäst om den faktiskt används.

Läs mer

Vem gäller språklagen för?

Språklagen gäller det allmänna och det ansvar som det allmänna har. Med det allmänna menas organ som bedriver offentlig verksamhet. Det är myndigheter både på statlig och kommunal nivå, beslutande församlingar på statlig och kommunal nivå (även landstingsnivå), domstolar och förstås regeringen och riksdagen.

Ofta säger man bara samhället, och det uttrycket används ofta här för enkelhetens skull. Det allmänna (eller samhället) har enligt språklagen ansvaret att värna om och skydda språken och se till att lagen uppfylls i övrigt.

Hur kan samhället värna om, skydda och främja språken?

Samhället ska se till svenskan verkligen används i offentlig verksamhet, liksom i EU. Myndigheter har ett särskilt ansvar för att utveckla svensk terminologi på sitt fackområde. Samhället ska se till att alla erbjuds undervisning i svenska.

I vissa sammanhang erbjuder andra lagar möjlighet att använda andra språk, till exempel finska, meänkieli och samiska, i vissa myndigheter och domstolar på vissa orter. Ingen ska kunna förbjudas att tala sitt nationella minoritetsspråk i relevanta sammanhang.

Läs mer

Främjandet av de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket innebär att aktiva åtgärder ska vidtas för att stärka språken så att de bevaras som levande språk i Sverige. Detta innebär bland annat att man skall se till att undervisning bedrivs i språken.

Språkrådet, som är en del av Institutet för språk och folkminnen, har i uppdrag att följa upp språklagen och att rapportera till riksdagen och regeringen om hur den efterlevs.

Vilken sorts lag är språklagen?

Språklagen är en ramlag, som anger principer, mål och riktlinjer och de grundläggande bestämmelserna. Andra existerande och kommande lagar och förordningar kan innehålla mer detaljerade regler (se fråga 17).

Läs mer

Språklagen är vidare en skyldighetslag, som talar om vilka skyldigheter samhället har. Det är alltså inte en rättighetslag, som talar om vilka rättigheter den enskilda personen har.

Innehåller språklagen straffbestämmelser?

Nej, det finns inga straffbestämmelser. Lagar som ålägger myndigheter skyldigheter brukar inte innehålla straffbestämmelser. Men generellt gäller här som i andra lagar och bestämmelser om myndigheter att det finns andra medel än sanktioner, till exempel Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns tillsyn, som kan trygga att bestämmelserna följs.

Språkrådet, som är en avdelning inom Institutet för språk och folkminnen, har som speciell uppgift att följa tillämpningen av språklagen. När det gäller samiska har Sametinget också ett ansvar.

Finns det andra lagar som reglerar språk?

Det finns andra lagar och bestämmelser som behandlar språk. Här tas de viktigaste upp.

Fotnoter

1. Invandrarspråk är ett uttryck som språkvetare avråder från som term, eftersom det är mångtydigt och delvis missvisande. Här använder vi det för enkelhetens skull ändå i betydelsen ’annat språk än svenska eller nationellt minoritetsspråk som talas av personer bosatta i Sverige, som invandrat eller som är födda i Sverige med minst en utrikes född förälder’.

2.  Romernas språk kallas i officiella sammanhang ofta för romani chib (’romskt språk’). Här använder vi en annan vanlig benämning: romska.

Uppdaterad 26 oktober 2015